Ghost Recon: Future Soldier

Ø Genre: Taktisk shooter

Ø Släppdatum: 2012-05-24

Ø Utvecklare: Ubisoft

Ø Utgivare:  Ubisoft

Ø Plattform: Xbox 360 II PS3 II PC

Årets hittills bästa militärshooter.

I GR: Future Soldier spelar du som en amerikansk, hemlig insatsgrupp på fyra man, så kallade Ghosts, som åker världen runt och utför uppdrag bakom fiendelinjen, helst utan att bli sedda.

Ett sådant team har just utplånats av en s k smutsig bomb i Nicaragua. Ditt team åker till Bolivia för att frita en vapenhandlare som sitter på information om dådet. Där börjar spelet och därifrån eskalerar berättelsen i den mycket välgjorda kampanjen.

Det finns också ett multiplayerläge som är helt målbaserat. Fokus ligger inte på att döda så många som möjligt utan snarare att samarbeta i laget för att klara olika mål, som att vara först att ta en bomb och föra den till hembasen. Man får mycket poäng för att göra saker som gynnar laget, som att t.ex. döda en fiende som har bomben, själv ta bomben, eller täcka andra som försöker ta bomben. Det är många småsaker man får poäng för och detta gör att man kan ligga högt i poängtavlan trots att man inte dödat särskilt mycket.

MP är fullt funktionsdugligt men det passade inte mig. Primärt eftersom det inte finns någon team deathmatch, som är mitt favoritläge, men också för att de matcher jag spelade var väldigt statiska. Folk sitter och campar för det mesta och rör man sig är man ett mål. Dessutom låser de som spelar mycket upp vapen som gör att de får en stor fördel mot nybörjarna. Det är svårt att komma in i spelet.

Mest av allt ogillar jag dock att alla slänger sonder som visar vart man är. Alla som spelat Killzone 3 vet hur kul det kan vara att köra sniper med cloak (osynlighet). Det finns en liknande klass i GR: FS men det är mycket enklare för fienden att se var man är eftersom osynligheten knappast gör dig osynligt – och skulle de missa dig så har de sonder som hittar dig.

Vidare irriterar jag mig på saker som att man inte hör fotsteg när fienden kommer, eller att shotgun kan döda från väldigt långt avstånd, eller att man skjuter och träffar någon, men i killcam så ser man att man missade grovt. Händer ofta, men jag tror inte det beror på lagg. Har hört andra som klagat på det också.

Så jag personligen gillade inte MP men det finns många som gör det så det är bara att testa. Över till kampanjen.

POSITIVT

Grafiken – Ruskigt bra ljuseffekter. Bland de bästa under generationen. Mycket stämningsförhöjande effekter överhuvudtaget. Både eld och rök är bland de bättre under generationen, även om kvaliteten är rätt ojämn. Röken speciellt, när man står på avstånd och det är helt slumpmässigt var den åker. Den yrande snön ser bra ut.

Ljuseffekterna som sagt, man leker med ”kameran” och att ljuset visar smutsen och regnet på linsen, ungefär som i senaste Battlefield. Väldigt coolt. Lite blåeffekter ibland också som i Mass Effect.

Sedan finns det partiklar i luften och rent allmänt väldigt många olika scenarion som gör att man gärna stannar upp och tar in stämningen och bilden, zoomar runt lite med kameran. Visst, konsolerna är urgamla, men jag kan fortfarande bli imponerad tydligen.

Även animationerna är grymt snygga när man t.ex. ska lyfta upp en port och ta sig in eller hjälpa varandra upp för en avats. Då har man ingen kontroll utan kan bara se på när ”spökena” sköter det själva på ett proffsigt sätt.

Ljudet – Jag gillar musiken som spelas i bakgrunden. Ingen episk actionlåt utan bara till för att förhöja stämningen. Lite Splinter Cell över det hela när man smyger och det varvas Bond-musik med skräckstråkar.

Även en stor eloge till röstskådisarna. Teamets snack under uppdragen är intressant att höra på men framförallt hjälper det dig när de tyst berättar att de ser två personer till vänster och vilka vapen de har, eller att en LMG är stationerad längre fram. De berättar alltid vad de ser.

Samtidigt måste jag berömma den svenska översättningen som otroligt nog höll ganska hög klass.

Gameplay – Det här är inget Call of Duty där du måste ha snabba reaktioner och banorna är helt linjära. Det liknar mer Splinter Cell faktiskt. Under många uppdrag måste du långsamt smyga dig fram och markera mål som dina lagkamrater ska ta ta ut. Du får många gånger inte ens bli upptäckt, då är det game over.

Hur du väljer att ta dig fram är upp till dig. Du behöver inte döda en enda person under smygsekvenserna, faktum är att det finns utmaningar på varje bana. Ju färre alarm du aktiverar desto bättre poäng får du när banan summeras. Men du kan också utföra utmaningarna för att låsa upp nya vapen.

Spelet är ändå linjärt, i och med att du alltid tar dig framåt mot en viss punkt, men man har frihet i hur man ska ta ut fienderna i varje ”zon”. Det är en skön känsla att markera tre soldater och låta din grupp skjuta ner dem samtidigt som du själv skjuter en fjärde – allt med ljuddämpare förstås.

På andra banor använder du omgivningen, som t.ex. en flygplats där du maskerar dina attacker genom att skjuta samtidigt som flygplanen startar och landar.

Du utför uppdrag i många olika länder med stor variation på miljön (Zambias vita stränder och gassande sol, träsken i Nigeria och ett fängelse i Ryssland i ösregn för att nämna ett fåtal) och för varje uppdrag får du testa en ny grunka som hjälper dig bli en mer effektiv insatsstyrka. Som warhounden, en slags raketskjutande robot som du sprider massförstörelse med under ett uppdrag i det iskalla Berings hav, eller en drönare, en spaningsenhet som du kan använda för att åka runt i ventilatiostrummor och slå ut elektriska apparater med.

Autenciteten/vapnen – Jag är absolut ingen vapenexpert men de verkar ha försökt göra spelet så verkligt som möjligt, inom konsolspelens ramar förstås. Det utspelar sig i framtiden så hjälpmedel som War Hound och det optiska kamouflaget finns inte riktigt idag, men är prototyper av vad som kan finnas i framtiden.

Framförallt ser alla vapen olika ut och låter olika. De har även olika iron sight. Jag stod och kollade på en stationär maskinpistol och lade märke till hur detaljerat de gjort allting. Det är synd på texturerna som såklart inte håller PC-nivå, men i övrigt ser man hur mycket detaljer som finns på den.

Jag testade även att skjuta sniper ståendes och liggandes. Rekylen är mycket värre när man står upp. En trevlig detalj.

En annan grej är att man kan anpassa sitt vapen i stort sett hur som helst. Du har nio olika delar av vapnet att välja att modifiera – avtryckare, sikten, magasin, gassystemet, mynningen etc. Det finns säkert miljoner vapenkombinationer om inte mer och de kan alla pimpas med olika färger.

NEGATIVT

Ingen matchmaking – När jag fick spelet av Ubisoft stod det i fetstilt att jag helst skulle spela det co-op med tre andra personer. Sure, tänkte jag, jag gillar co-op ändå.

Men hur ska man göra det när det inte finns någon matchmaking? Enda sättet att spela co-op i kampanjen är att bjuda in spelare från sin kompislista – och jag har inte tre som har spelet, speciellt inte innan det är släppt. Så jag fick spela med datorn. Det finns inte heller någon splitscreen.

Då är problemet att datorn är hundraprocentig och felfri – de kan inte missa. Således ligger bara utmaningen i att inte bli upptäckt genom att skjuta fiender när ingen annan ser det. Vilket också kräver viss planering men det hade varit ÄNNU roligare att spela med människor som kan göra misstag. Om man spelar fyra personer på den högsta svårighetsgraden och går för challenges så kan det bli hur kul som helst.

Även Guerilla (horde) förstörs av att det saknas matchmaking tyvärr.

Osmarta motståndare – Fienderna är inte särskilt svåra att döda, det gäller bara att döda dem i rätt ordning utan att bli upptäckt. De springer gärna ut i det öppna eller står kvar på samma ställe och dör av ett skott. Det gör å ena sidan att man känner sig som en bad ass elitenhet, men samtidigt är det ju lite negativt.

Lite mycket action ibland – Jag gillar när man får smyga, men sedan forcerar spelet ofta action på en, så att det ska blidka CoD-spelarna eller nåt. Det finns några sekvenser där man sitter i helikopter och sprutar bly, de är helt okej. Men näst sista banan är en enda lång coverfest där man skjuter sig fram som om man vore något helt annat än Ghosts och ibland blir det lite trist med ”last stands”.

Slutsats: Anledningen till att jag gillar Ghost Recons kampanj är nog att den känns fräsch för att den inte går efter alla andras mall. Det är ett välgjort smygspel, bättre än senaste Splinter Cell. Och det finns inte många spel i den genren längre.

Det är inte lika mycket planerande och strategi som de gamla Ghost Recon-spelen, men med dagens mått mätt är det en frisk fläkt. Den 10-12 timmar långa kampanjen är väl värd att spela igenom, efter det kan ni testa multiplayer – men då gäller det att köpa innan aktiviteten sjunker för mycket förstås.

8/10 – Mycket bra