Ninja Gaiden 3: Razor's Edge

• Genre: Action
• Släppdatum: 2013-01-11
• Utvecklare: Team Ninja
• Utgivare: Nintendo
• Plattform: Wii U

Den ultimata versionen av Ninja Gaiden 3.

Ninja Gaiden, serien om den ultimata ninjan Ryu Hayabusa, har tilltalat mig ända sedan ”nyversionerna” släpptes på Xbox. Det är utmaningen som driver mig, att överkomma svårigheter och utvecklas inom spelet. Att det har ett vasst gameplay med många av de häftigare bosstriderna jag utkämpat är också en anledning.

När seriens fader, Itagaki, slutade på Team Ninja blev jag orolig, men såg ändå fram emot Ninja Gaiden 3 till Xbox 360/PS3 med viss försiktighet. När kritikerkåren var klar med att slakta trean (58 % på Metacritic) var jag helt enkelt inte sugen och mina värsta farhågor besannades: Team Ninja utan Itagaki är inga ninjor.

Men jag tänkte ändå ge det en chans på Wii U eftersom man kan säga att den här versionen är ”Sigma”-versionen (en förbättrad version) av NG3 och att det verkade som att Team Ninja lyssnat och tagit till sig av kritiken. Och efter att ha varvat det på normal är jag ändå nöjd över att ha spelat det - detta är den bästa versionen, alla är entydiga om det.

POSITIVT

Många brister från Ninja Gaiden 3 är åtgärdade – NG3 hade många problem. Om jag förstått det rätt var spelet extremt enkelt, bara att buttonmasha och blocka här och var för att leka sig igenom spelet, även på hard. Ett ganska udda designval med tanke på att serien levt på sin utmaning och är känt för att vara svårt. Det är nu åtgärdat. Razor’s Edge är e x t r e m t svårt, även på normal.

Man kunde inte skära sönder fienderna i originalet. Nu flyger kroppsdelar åt alla håll och lemlästade fiender faller till marken i drivor. Det är blodigare och  mycket våldsammare. Trots att det är ett Nintendo-spel, faktum är att Nintendo t o m distribuerar det eftersom de verkar vilja ha ”hardcore”-spel på konsolen.

NG3 hade inget uppgraderingssystem, du hade allt från början. I Razor’s Edge motiveras du att slåss för att tjäna exp som du använder för att låsa upp och förbättra nya vapen och magiattacker, kläder (löjligt dyra dock) och skills.

I NG3 verkar det som att Ryu endast kunde använda svärd, vilket låter absurt, men i Razor’s Edge kan man hitta flera vapen som vi känner igen från tidigare spel. Tack och lov för det. Månstaven, Wolverine-klorna, dubbelsvärden och lien gör comeback och ger mer variation. Det finns även fler magiattacker.

En annan sak som störde många i NG3 var alla QTE:s, dvs när man ska vara snabb att trycka på vissa knappar. Det finns fortfarande, men det sker inte alls lika frekvent och är inte störande. Fienderna ber inte heller längre för sina liv eller kryper iväg som de tydligen gjorde i NG3. Tackar vi för, låter larvigt och meningslöst.

Utöver dessa ändringar har man även förbättrat AI:n, gjort om vissa bossar, lagt till ett utmaningsläge där man kan köra storyuppdragen med andra karaktärer eller i co-op (online).

Kort och gott, väldigt många förbättringar, Team Ninja har verkligen lyssnat på kritikerna.


Utmaningen – Detta är positivt för mig och negativt för många andra. Razor’s Edge är ingen barnlek, det kräver taktik, snabba reflexer och spelsinne, även på normal. Jag tänkte börja på hard men det var bara att lägga ner direkt. Mycket förstås nu i efterhand på grund av att jag inte lärt mig spela med gamepaden till Wii U (första gången jag gör det) eller lärt mig spelets knep, men också för att det är jäkligt svårt.

Fienderna attackerar och jagar dig konstant, du måste utgå från att hålla inne block och hela tiden röra dig annars är det ajöss. Kameran har svårt att hänga med så raketkastare skjuter ofta utifrån. Innan man får bågen är detta ett problem och man gör rätt i att skära itu dessa det första man gör. Står du stilla och blockar blir du kastad, men samtidigt kan du kontra detta genom att göra en stark attack direkt efter du aktat dig för ett kastförsök. Då gör du en specialattack som dödar på ett slag och kan kedjas på 3-4 fiender efter varandra. Viktigt tips för att kunna klara av spelet.

Bossarna ska vi inte ens tala om. De är effektiva mördarmaskiner, ibland bara man skrattar och undrar hur man någonsin ska kunna fixa vissa bossar. Jag fick hålla på i en halvtimme, säkert längre, med ett par av dem. Man måste lära sig dem, men det är svårt för de är inte helt förutsägbara. Ibland möter man mer än en boss samtidigt, då är det ett h-vete med tanke på kameran.

Det underlättar dock att man efter varje strid får upp liven till en viss nivå (som i Ninja Gaiden 2) och dessutom kan låsa upp en skill så man kan hela sig fullt ut till priset av ninpo. Detta tar dock lång tid att utföra så det är svårt att hinna med under själva striderna. Man har heller inte några helande items att använda under striderna som man kunde i ettan, man får klara sig med de liv man har. Såvida man inte träffar fiender med ninpo, då får man liv. Ninpo ger dock inte mycket liv mot bossarna och det tar lång tid att få fullt med ninpo så man kan kasta (en gång per bossfight i stort sett).

Jag undrar om inte svårighetsgraden är högre än i både Ninja Gaiden 1 och 2. Det känns tveklöst så. AI:n är inte att leka med.


Tre extra karaktärer – I tidigare Ninja Gaiden har Ayane (den lilafärgade baben från Dead or Alive-serien) gästspelat under mellansekvenserna och hjälpt Ryu. I Razor’s Edge får man äntligen spela som henne, i två av kapitlen i storyläget. Hon har ett annat moveset än Ryu, andra vapen, och levlas upp för sig själv.

Det finns dessutom två till karaktärer som det går att spela med i Chapter Challenge. Kasumi (från Dead or Alive) och Momiji (från DS-spelet Ninja Gaiden: Dragon Sword. Ja, jag har spelat det). Alla nya karaktärer har sina egna moves och vapen.


Checkpoints och laddningstiderna – Dessa två saker gjorde utmaningen mer tolerabel. Checkpoints finns ibland halvvägs i en bossfight (om den ändrar form eller striden flyttas till ett annat ställe t.ex) och det verkar sparas efter varje strid mot de vanliga fienderna så att man alltid bara behöver göra om senaste striden. Riktigt bra och behövligt eftersom det är så svårt.

Laddningstiderna är bland de bästa jag sett i något spel. De finns egentligen inte. Man dör, sedan laddar det på någon sekund eller två och så börjar det igen. Extremt smidigt, vet dock inte hur det var i NG3. Däremot finns laddningstider mellan banorna.


Gamepaden – Det tog ett tag att vänja sig, men faktum är att det går utmärkt att spela Ninja Gaiden med gamepaden. Jag anpassade kontrollerna det första jag gjorde till det jag tyckte verkade naturligt och sedan blev jag bättre och bättre. Inledningsvis tyckte jag den var klumpig och jobbig att hålla i, men jag vande mig och i slutet tänkte jag inte längre på det. Antagligen är pro-kontrollen bättre men ni basic-ägare behöver inte köpa den för detta om ni inte vill.

Skärmen användes inte till särskilt mycket men jag tyckte ändå det var lite smidigare att kasta magier (ninpo) genom ett tryck på skärmen (allt sitter längst ut i kanterna så man inte behöver titta ner och lätt kan komma åt vad man vill), eller lätt se vart jag ska genom ett annat tryck. När du spelar står combos på skärmen, vilket kan vara bra om man glömmer av.

Sen en rolig extrafunktion: om man skakar på gamepaden så skakar brösten på tjejerna - även i mellansekvenserna. Ja, det är sjukt. Sjukt roligt =P. En annan kul grej imo är att klättra uppför väggar genom att växla mellan att trycka på LZ och RZ. Det har aldrig varit så intuitivt att klättra upp och det går snabbt om man vet vad man gör. Vissa klagar på det, men efter att ha spelat Resident Evil 6 är detta rena barnleken.

NEGATIVT

Repetitivt – Bandesignen är tyvärr inte särskilt bra. Trånga linjära korridorer och efter att ha gått en bit utan att ha stött på motstånd kommer en grupp fiender att hugga sönder innan man kan gå vidare. Sen går man en bit och så kommer nästa grupp fiender. Fightingen är bra i grunden men man slåss FÖR mycket helt enkelt och mot samma typer av fiender. De måste variera det mycket mer och inte bara förlita sig på kvantitet.

I tidigare spel mötte man inte hälften så många fiender som man nu gör och alla utom de svagaste tål mycket och blockar och aktar sig. Det leder till utdragna fighter även om det ser snyggt ut och känns bra när man sätter en snygg kombo. Det gäller att kontra kast ofta för att döda snabbare, men de är dock så smarta att de inte spammar kast hela tiden.

Mot slutet börjar det kännas som ett jobb att döda fiendegrupper som måste utföras för att få se bossarna, som man dock ser fram emot med skräckblandad förtjusning med tanke på att nästan alla bossar är knepiga att ta livet av.

Att de kör samma boss flera gånger (en kommer tre gånger) är också ett fult knep jag inte gillar.


För svårt – Spelet är så svårt att det begränsar sig till vissa gamers. En normalbegåvad spelare kommer inte igenom det. Därmed blir det svårt att sälja särskilt mycket.


Storyn – Är riktigt kass och inte särskilt trolig. En förbannelse kastas på Ryus ena arm och draksvärdet löses upp och blir ett med armen som då ser ut som en demonarm. Sen är det det vanliga, någon vill förstöra världen. Och anledningen till varför denna person försöker göra det är bara så pinsam att man blir generad. Flera gånger slår man sig för pannan för att det är så otroligt dumt, det som händer. De sträcker sig efter halmstrån allt som oftast. Dialogerna som återges utan känsla gör sitt till.

På plussidan är det mer story än i något annat NG-spel.


Kameran – Ja, den har aldrig varit bra i NG och det är den inte nu heller. Oftast ser man inte var fienderna är någonstans utom just de man slåss mot för tillfället. Hade inte bågen haft autoaim hade det varit spelförstörande mot raketkastarna.


Grafiken – Massiva slowdowns sker hyfsat ofta där bilduppdateringen sänker sig till diabildsnivå och det går i slowmotion. Kommer ni ihåg trappscenen i Ninja Gaiden 2? Ungefär så, fast lite här och var när det händer mycket på skärmen. Utöver det är spelet kantigt (var är AA:n?) och ser helt enkelt inte särskilt imponerande ut, dock godkänt. Men ganska uppenbart att det inte är en genomarbetad port rent tekniskt.

Slutsats: Ninja Gaiden: 3 Razor’s Edge är en bra räddning av Team Ninja, klart bästa versionen av Ninja Gaiden 3 och den man bör köpa om man kan. Som Ninja Gaiden-spel når det dock inte upp till övriga spelens klass och det är således det sämsta hittills. Jag drevs fram av utmaningen samt de välgjorda bossarna och tyckte ändå det var överlag en kul resa kantad med många farthinder, men man måste ha ett visst sinne för att ens fundera på att skaffa det. Gillar ni inte svåra spel ska ni sky detta som pesten, gillar ni utmaningar bör ni överväga att skaffa det, men vara med på att det fortfarande har många brister. Sjuan hänger löst.

7/10 – Bra