Lego City: Undercover

• Genre: Open world action
• Släppdatum: 2013-03-28
• Utvecklare: TT Fusion
• Utgivare: Nintendo
• Plattform: Wii U/3DS

Lego City: Undercover är för ovanlighetens skull inte ett legospel baserat på en film, däremot kan man säga att det är baserat på ett spel eftersom det i stort sett är GTA fast utan våld. Här itar man sig rollen som den legendariska happy-go-lucky-snuten Chase McCain, den ende som en gång i tiden lyckats fånga mästerskurken Rex Fury, och som nu måste infiltrera diverse brottsliga organisationer för att göra det igen.

Vi kan ta det värsta med spelet direkt. Laddningstiderna. 2-3 minuter varje gång man vill starta spelet och minuterlånga laddningstider varje gång man vill in i polisstationen eller tillbaka till staden efter ett uppdrag. Som tur är slipper man laddningstider när man väl lattjar runt i staden och spelet är så långt att det överlag inte är så farligt. Men varje gång man startar blir man lika uttråkad. Spelet har dessutom fastnat tre gånger för mig så att jag varit tvungen att stänga av strömmen till Wii U, vilket inte hänt i andra spel.

Till skillnad från de tidigare spelen saknas också coop, vilket förstås är trist. Men det är förståeligt med tanke på att Wii U har problem med att rita världen ens en gång (tveksam draw distance, pop-in, frameraten sjunker ibland, jaggies). Det ser trots det helt okej ut. Sen är bilkörningen klumpig/svårstyrd och jag ogillar även att man ett tag stoppas av en osynlig vägg när man slår sönder legoföremål och att de inte samlas upp automatiskt på avstånd. Det gör samlandet långsammare än det borde vara. Till sist finns inte spelet på svenska.

Med det ur vägen, Lego City är ett extremt charmigt spel med maaaaaassor av humor. Jag har aldrig spelat ett spel med så många skämt, det fullkomligen dryper av dem i mellansekvenserna. Alla är absolut inga höjdare och många är gjorda för den yngre publiken, men det finns så många att man till slut hittar något att skratta åt. De driver med allt, filmer, spel, verkliga personer (som Arnold och Morgan Freeman). Musiken är för det mesta skön och röstskådisarna riktigt bra.

Storyn utspelas över 15 kapitel och ligger mellan 15-20 timmar. Just de här uppdragen utspelas mer som de vanliga Lego-spelen, med en fast kamera och diverse pussel. Pusslen är förstås aldrig svåra, det gäller bara att slå sönder saker tills man hittar lösningen eller använda någon av de kostymer med unika egenskaper som man låser upp under spelets gång, av vilka det finns åtta totalt.

Exempelvis finns det en brandman som kan spruta vatten för att släcka bränder och använda en yxa för att slå sönder brädor som blockerar en dörr. I början av spelet ser man massa saker som man undrar vad det är och som man inte kan göra någonting av, men när man låst upp alla kostymer och dessutom fått tillgång till båtar, jetpack och flygfordon så öppnar spelet upp sig rejält och du kan gå runt i Lego City och samla alla 450 guldklossarna. Man kan också samla bilar (110), karaktärer (290), och annat skoj. Och detta tar tid, minst 50 timmar. Detta koncept är ju iofs inget ovanligt i Lego-spelen, men just den öppna världen är den överlägset bästa hittills så det är roligare än det brukar vara.

Spelet är väldigt enkelt, striderna hanteras lite annorlunda mot vad de brukar göra i Lego-spel. Det finns inte särskilt många fiender och de som finns besegras genom att man trycker på en knapp för att slå ner dem och sedan sätter man handklovar på dem. Alternativt kontrar man med ett knapptryck i rätt tid och sätter handklovar. Även pusslen som tidigare sagt, det är väldigt mycket handhållande - hittar man en sak så visar spelet vart den ska placeras. Aktiverar man något så visar spelet vad som hände och vilken väg man bör gå härnäst. Som gjort för de yngre, såklart.

Wii U:s gamepad används mest som scanner. Genom att vända den mot TV:n kan man kolla runt efter hemligheter, avlyssna folk, ta kort och ladda upp till Miiverse etc. När man inte använder den aktivt har man kartan på den. Dessutom, i och med att spelet är exklusivt för Wii U, så finns det lite roliga Nintendo-påskägg, som t.ex. en buss som heter Epona, myntblock som man kan hoppa under och stjärnor när man klättrar upp i höga torn (som i Mario 64).

Slutsats: Det bästa med Lego City är dess charm och att det finns så jäkla mycket innehåll, en utopi för samlare. Det må vara barnsligt enkelt och väldigt handhållande men det är som en popcorn-rulle, man kan bara slappa och lira och njuta av parodin - och att samla allt i spelet är inte direkt lätt. Med tanke på speltorkan som råder till Wii U för närvarande rekommenderas ett köp av Lego City.

8/10 –  Mycket bra