Luigi's Mansion 2

• Genre: Action/Äventyr
• Släppdatum: 2013-03-28
• Utvecklare: Next Level Games
• Utgivare: Nintendo
• Plattform: Nintendo 3DS

Luigi är tillbaka i uppföljaren till Luigi’s Mansion, en av de många minnesvärda speltitlarna på Nintendos Gamecube. Istället för att fortsätta traditionen på Wii U så förflyttas Luigis nästa äventyr till 3DS, vilket i mina ögon var en lite udda satsning. LM 2 har ändå potential att vara ett slags flaggskepp för Nintendo på Wii U. Men det spelar mindre roll, då det nya äventyret görs väl även på 3DS!

I uppföljaren träffar Luigi sin nyfunna vän Professor E. Gadd som likt i ettan studerar paranormala fenomen och framförallt spöken. Gadd har frågat Luigi om hjälp, då ett mysterisk skeende rörande en s.k. ”Dark Moon” till synes har provocerat spökena i Evershade Valley till att bli misskötsamma knyten. Luigi skickas prompt in att rensa upp i dalens fem villor – med andra ord, it’s ghostbustin’ time!

Nintendo 3DS visar verkligen sina muskler i LM 2 – banorna är kraftigt varierande, det kan ske mycket på skärmen samtidigt utan att grafiken drar benen efter sig, inget spöke är det andra likt och bossarna är fantasieggande. Animationerna ser bra ut och de effekter som finns, allt ifrån ”flashbangs” från ficklampan, kistor som ramlar, eld som löser upp spindelväv och fontäner som sprutar vatten i nyllet på Luigi är välgjorda. Det enda som det kan anmärkas på är egentligen jaggies, vilket kan överses med tanke på vilken grafisk prestation det annars är på en bärbar konsol.

Äventyret sträcks alltså ut över fem olika banor/etapper med sex nivåer var. Varje nivå tar ungefär 15-20 minuter att klara av, men kan ta längre tid då det oftast finns saker att samla på vid varje nivå. Livslängden känns i det närmaste symmetrisk, vilket betyder att tiden är perfekt avvägd, bandesignen är så pass lång/kort att pusslen alltid känns fräscha och att man inte släpar runt och känner att det drar ut på tiden, trots mycket backtracking och velande från A till B.

Generella känslan för spelet är att det är tokigt mysigt – Luigi, Gadd, Toad och spökena är lustiga figurer medan de flesta tokigheter som sker genom spelet lockar till flin och genuint fnissande. Pusslen känns, som nämnt, fräscha och Nintendo har skött det förvånansvärt väl att maskera ganska trista utmaningar, menade för den potentiella barnpubliken, som allt eftersom känns trevliga och något man kan avrunda kvällen med innan man går och lägger sig. Vad jag vill få sagt är att Nintendo lockar fram barnet i dig och får även det simpla att bli till något spännande.

Vad spelet går ut på är kort sagt att jaga spöken – antingen använder man sin trogna ficklampa till att kasta ett sken likt en flashbang så de immobiliseras, eller avslöja spöken genom en slags dimensionsförvrängande stråle. Utöver det blir det mycket dammsugande – Luigis dammsugare är essentiell till att lyckas då de flesta pussel kräver att man suger sig till lösningen, så att säga och utforskar varje vrå, både upp och ner. Varje etapp avslutas med en bossfight, med varierande kvalité. Utifrån vad jag upplevde det så var det aningen för enkla bossfights, kändes som en klen buff av de mindre spöken som man annars stöter på bara.

LM excellerar inom många områden, men dessvärre tycker jag att man kan addressera kontrollen och checkpointsystemet, som är de största hjärnspökena för spelaren. Nintendo är oerhört snåla med checkpoints – dör du så får du börja om från början av banan, oavsett om du når en milstolpe inom den nivån. Det kan kännas rätt så skoningslöst när man samlat in otaliga gömda artefakter, hittat det obligatoriska Boo-spöket som finns på varje bana, och kommit till slutet av banan för att sedan råka dö och då få börja om från början igen. Beroende på vilken typ av spelare du är, purist eller progressiv, så kan det vara olika bra med ett sådant system. Jag tyckte inte om det i alla fall.

Angående kontrollen så är den i princip helt okej, men det kan stundtals bli otroligt sladdrigt/mycket att behöva trycka på på samma gång, vilket kräver att man som spelare får utöva avancerad fingerakrobatik då mycket ska göras på samma gång. Du behöver styra, suga, lysa upp, skutta etc. inom väldigt korta perioder, vilket kräver lite finmotorik och koncentration i ett annars ganska ”slappt” spel. Om det inte är bristande så är det i vilket fall förvånande och oftast ganska plötsligt.

Slutligen kan det av egen erfarenhet verka lite läskigt för den yngre publiken om de får labbarna på spelet, samtidigt som svårighetsgraden är hyfsat lätt för de äldre medan den är rätt så elak mot de yngre. Därför kan det vara bra för de små om föräldrar och dylikt kan sitta med dem, förutsatt att föräldrarna själva kan hålla sig ifrån spelet, då.

Slutsats: Luigis Mansion 2 är ett typiskt Nintendo-spel som verkligen lyckas att förmedla all sin mysighet, atmosfär och pusselvänlighet till spelaren genom fem roliga, luriga och fantasirika villor, fyllda med spöken, collectibles, utmaningar och saker att undersöka och lösa. Premissen bakom storyn, kontrollen och checkpointsystemet till trots, Luigi är så pass goofy och bjuder spelaren på ett så pass omfattande äventyr att man har kul och glömmer av tiden.

8/10 –  Mycket Bra