The Last of Us

• Genre: Skräck/Cinematiskt äventyr
• Släppdatum: 2013-06-14
• Utvecklare: Naughty Dog
• Utgivare: Sony
• Plattform: Playstation 3

Redan när jag tar de första staplande stegen med min karaktär vet jag att The Last of Us kommer att bli en speciell upplevelse. Då har jag dessförinnan fått bevittna en mellansekvens med en detaljnivå på ansikten man inte trodde var möjlig under denna generation. Och när jag styr min karaktär, en trött liten flicka som precis vaknat, och ser henne segt lunka fram med händerna hängandes rakt ner, panorerar kameran och ser henne gäspa och gnugga sina trötta ögon som hon knappt orkar hålla uppe, och sedan ser henne minuterna senare inta en helt annan, mer uppmärksam och vaksam position med tyngre andning när saker och ting inte verkar stå rätt till, så vet jag redan vad jag har framför mig. Det handlar om detaljer. Och Naughty Dog är mästare på detaljer.

The Last of Us är alltså ett nytt IP från skaparna av Uncharted. Vi följer, bland annat, veteranen Joel och fjortonåriga flickan Ellies kamp för att överleva i ett dystopiskt USA där en svampinfektion har muterat miljontals människor till zombieliknande varelser som sprider skräck i civilisationen. Likt zombies räcker det med ett bett från en infekterad, eller att man andas in sporerna, för att man ska vara körd. Som i The Walking Dead är dock inte monster allt man behöver oroa sig för, människor tenderar att visa upp sin värsta sida i katastrofsituationer där resurser inte räcker till, lagarna suddas ut och kampen för överlevnad försätter oss i ett ”survival of the fittest”-tänk där vi skyddar våra egna och blir allt brutalare och mer avtrubbade.

The Last of Us är inte i första hand ett actionspel. Visst, det finns strider, men vi är inte i närheten av Uncharteds nivåer av massmörderi. Efter ~6 timmar hade jag exempelvis avlossat ynka två skott. Långa stunder är det helt tyst, utan fiender och ingen musik. Då absorberar jag stämningen som en svamp, suger in allt, tittar mig omkring och letar efter lappar att läsa som folk lämnat kvar. När jag står inför en strid väljer jag helst att smyga mig igenom, eller på huk i tystnad ta ut de fiender jag måste a la Splinter Cell. Men ibland finns inget annat val än att slåss och då gäller det att spara på ammon, för man har inte överdrivet mycket. Ska också sägas att det är riktigt blodigt när man väl använder t.ex. shotgun för att skjuta en clicker i två delar eller spränga sönder skallen på en människa med en revolver. Armar, ben och huvuden fattas på liken som ligger kvar, beroende på var man träffar förstås.

Jag skulle nog rekommendera att välja hard från början. Normal som jag spelade på gör inte striderna jättesvåra. Visserligen har jag dött många gånger men man tål ändå rätt mycket. Framförallt tar det ingen tid alls att ladda en checkpoint och det autosparas väldigt frekvent så man straffas inte mycket av att dö. Jag kan ofta använda nävarna eller tillhyggen (som järnrör, slagträ, yxa) istället för vapen, dock absolut inte alltid eftersom man lätt kan bli omringad. Men det är en skön känsla att ”brawla” sig igenom en strid med nävarna för att sedan plocka upp en yxa och sätta den i skallbenet på den sista killen.

Människor i all ära dock, det som är mest nervpirrande är de segment i kloaker, tunnlar och liknande mörka ställen som är fulla av monster. Vissa infekterade är blinda och går efter hörsel, andra ser dig och ger ifrån ett plågat, horribelt skrik när de attackerar. Att smyga runt ett gäng clickers i en nattsvart källare är inte helt bekvämt. I dessa lägen känns det som ett skräckspel och man blir lättad varje gång man kommer ut och ser solen och kan torka svetten av pannan. Då blir det ofta också att man letar efter förnödenheter där det kan tänkas finnas, som t.ex. övergivna hus. Den enes bröd, den andres död.

Spelet fokuserar på överlevnad, så om du blir skadad har du ingen regenerativ hälsa utan måste använda förband. Detta tar tid och pausar inte spelet, så det är svårt att utföra mitt i en strid. Samma sak när man byter vapen, man sätter då ned ryggsäcken och plockar upp det nya vapnet. Jag gillar det. Det finns även ett uppgraderingssystem där du kan förbättra dig och din utrustning med loot som du plockar på dig under spelets gång. Vidare finns ett ”lyssningsläge” som gör att du kan se precis var alla fiender är, även genom väggar. Valfritt att använda, jag gjorde det inte förutom en gång nära slutet i en frustrerande sekvens (spelets enda) där man var tvungen att ha den och där jag bara klarade det efter tiotalet försök pga tur/slumpen. Hjälpmedlet går även att stänga av. Samma sak gäller de tips man får efter ett bra tag om man fastnar för länge på ett och samma ställe.

Även om speldelen av The Last of Us är bra nog, mycket pga av att det aldrig känns som i Uncharted eller Bioshock där man möter fiendevågor efter fiendevågor eller att allt man rör börjar brinna eller går sönder och man klarar fall från 10 meter, så är det presentationen, grafiken, ljudet och storyn som gör det till ett sådant mästerverk. Storyn om Ellie och Joel är presenterad på ett sätt som gör att man ständigt vill se vad som händer härnäst, om de klarar sig, även om jag såg en del saker komma långt innan det skedde. Det är också ett allvarligare spel än Uncharteds lättsamma ton, inga skämt efter att ha slaktat 100 fiender med andra ord.

Ljudet, från musiken som trummar igång när man blir upptäckt i striderna och det lika föredömliga användandet av stämningsfulla sektioner utan ljud eller bara lite bakgrundsmusik, till röstskådespelarnas fullkomligt superba jobb, verkligen det går inte att betona nog hur välgjorda rösterna är, och clickers raptorlikande klickande eller åskans varierande mullrande och dån - det är skitbra. Dialogen i mellansekvenserna är helt underbar att följa, jag önskar det fanns ännu mer. Höj volymen eller kör med hörlurar, ljudbilden är grym.

Och sen har vi grafiken och detaljerna. Första gången jag såg elden i en brinnande byggnad blev jag biten och dog för att jag stirrade på den med klotrunda ögon. The Last of Us är ytterligare ett bevis på Naughty Dogs grafiska expertis, det är svinsnyggt. Och fullt av detaljer och variation. Du känner aldrig att miljön upprepas, varje meter du tar känns fräsch. Vilket gör det lätt att minnas spelet i efterhand. Byggnaderna du går in i - de är fulla av detaljer. Affischer/tavlor på väggarna, rivna tapeter, blodspår på golvet, klistermärken på kylskåpet. Allt känns som det är helt handggjort utan upprepningar och som att det har en historia bakom sig. T o m skrivborden på ett kontor hade olika papper, pennor, telefoner etc på sig som att det suttit olika människor där. Så mycket detaljarbete har de lagt ned.

Andra saker imponerar också, som att Joel blir blöt när han står under rinnande vatten, att fiskarna simmar undan dig (!!), att man lutar sig med händerna mot skydd man står bakom, sättet man dyker under vatten på, eller att elden från en molotov cocktail långsamt brinner ut tills det bara glöder. Det sjuder av såna här briljanta detaljer och ögonblick.

Så snyggt som spelet är har PS3:an dock inte riktigt kraft att göra det rättvisa. Kantutjämningen är bra och förbättrad mot Uncharted 3, men det finns ju fortfarande där. Frameraten sjunker ibland. Det är petitesser dock, det är larvigt hur de har kunnat klämma ut så här mycket ur sju år gammal hårdvara, oavsett budget. Det slår alla andra PS3-spel på fingrarna, t o m Uncharted-spelen. Mellansekvenserna, där grafiken förstås har putsats ännu mer, ser sjuka ut för hårdvaran. Jag önskar man gjorde en film med den grafiken. Och allt utan några som helst laddningstider, de som finns döljs väl.

Måste även berömma det snygga gränssnittet. HUD:en är helt ren, det finns ingen karta eller lysande prickar som visar vart man ska härnäst och endast om man tar fram vapen kan man se sin hälsa och ammo. Alla vapen man får kan man se på Joel, de plockas inte bara fram magiskt ur arslet eller via en parallell fickdimension. En liten, liten grön triangel visas på saker man kan interagera med (lådor man öppnar t.ex.) och föremål man kan plocka upp blänker (går också att stänga av tror jag).

Det enda jag egentligen kan komma på att klaga på är två saker: Att man måste använda vapen, dvs man har inte alltid alternativet att smyga eller undvika strider. Och att, när man smyger som en tyst mus bland monstren, så klampar dina följeslagare runt som elefanter mitt framför ögonen på fienderna. Det blir komik på hög nivå när de själva säger att man ska vara tyst. Det där borde de helt klart ha fixat bättre.

Nåväl, det finns också ett kompetetivt multiplayerläge som jag dock inte kunnat testa.

Slutligen, det här är utan tvivel ett spel som feministen Anita Sarkeesian skulle gett 15/10 med tanke på hur starka karaktärer kvinnorna är.

Jag ger inte gärna ut tior, men i det här fallet var det aldrig något snack om saken och även om man ibland ser hajpade spel få höga betyg trots många brister är alla högstabetyg detta spel kommer att få berättigat. Är det generationens bästa berättelse? Ja, det finns faktiskt inget annat, förutom möjligtvis Bioshock Infinite, som kommer i närheten.




Slutsats: Jag får känslan av... Uncharted. Walking Dead. Splinter Cell. Och Half Life 2. Spela gärna på hard, ta det långsamt och sup in atmosfären, skynda er inte genom det 15-20 timmar långa spelet. Njut av en cinematisk resa som får mig att minnas euforin efter Uncharted 2. De som inte har en PS3 missar en bit klassisk spelhistoria och något de inte kommer att kunna spela och uppleva på samma sätt om fem år. Naughty Gods är nu bortom allt tvivel spelbranschens Spielberg och Sonys klart viktigaste spelstudio.

10/10 –  Världsklass