Company of Heroes 2

• Genre: RTS
• Släppdatum: 2013-06-25
• Utvecklare: Relic
• Utgivare: Sega
• Plattform: PC

RTS-genren har varit ganska stillastående de senaste åren. Bortsett från StarCraft II har det inte hänt mycket och speciellt inte i kategorin Andra världskriget. Company of Heroes som släpptes 2005 är fortfarande kungen av genren, och trots ett misslyckat Free 2 Play-försök med CoH Online och motgångar med THQs konkurs har Relic till slut lyckats få fram en uppföljare.

Fast jag är lite kluven till att kalla det en uppföljare. Company of Heroes 2 är i princip exakt samma spel och jag hade svårt att hitta nya tillägg när jag spelade. Handlingen i kampanjen har flyttats från västra till östra fronten och fokuserar numera på Ryssland, och pågår från och med 1941 med Tysklands invasion till 1945, där allt slutar i Berlin. Ett intressant val eftersom man nästan aldrig får se den sidan av kriget i spel. Mellansekvenser hjälper till att förmedla känslan av hur det var när Stalin sände ut tusentals soldater som slaktades för att sakta ner nazisternas effektiva intåg, när ryssar som försöker fly från den hopplösa striden skjuts ihjäl av sina egna kamrater och hur den kalla, hårda, ryska vintern långsamt tär sönder de oförberedda tyska trupperna. Det märks dock att de inte lagt ner någon längre tid på mellansekvenserna då grafiken på ansiktena är ganska usla och röstskådespelet riktigt dåligt.

Den som mest är intresserad av CoH2 på grund av kampanjen kan se fram emot en lång resa då den utspelas över 14 actionpackade uppdrag. Eftersom handlingen är som den är så går dock många av uppdragen ut på att skydda sig själv i en viss tid, speciellt i början. Man slängs rakt in i striderna och det är inte många stunder då det inte skjuts hejvilt och granater och pansarskott sprängs till höger och vänster. En väldigt hektisk känsla, speciellt då man inte får tid att experimentera med sina enheter eller se vad den där minan man planterat egentligen gör, och spelet gör ett ganska dåligt jobb med att visa en vad man ska göra. På ett uppdrag ska man till exempel montera anti-tank kanoner och minikartan visar bara deras positioner med några futtiga små symboler. Allt som allt är det fullt ös för det mesta och varje uppdrag tog ungefär två timmar för mig på den högsta svårighetsgraden. Ofta berodde det dock på att jag fick spela om många sektioner då spelet är väldigt segt med att auto-spara. Ett tips är alltså att spara manuellt då och då.

Gameplayet är som tidigare fokuserat på den taktiska biten. Det viktigaste att tänka på är att placera sina trupper rätt, bakom bra skydd eller i byggnader. Sätter man mortars i fronten blir resultatet inte så bra, inte heller om man har machine gun-nästen som är riktade mot ett håll där fiender inte passerar. Tanks är dödliga och kan egentligen bara stoppas av anti-tank kanoner, andra tanks, minor eller granater. Som vanligt har varje enhet sina speciella färdigheter som kan aktiveras mot en resurskostnad (som just minor och granater), så man vill gärna inte placera minorna på fel ställe heller då man inte har tillgång till många. Eldkastare och molotov cocktails är andra egenskaper som framförallt är effektiva mot enheter i byggnader. Övriga två resurser används till att träna infanteri och fordon, något man dock inte gör så mycket (väldigt sällan i kampanjen). Det är bättre att försöka hålla sina trupper vid liv så länge som möjligt då de går upp i rank.

Allt det här fanns dock redan i originalet, så vad är då nytt? Jo, inte helt oväntat dyker det upp många snöbanor, och som en liten gimick så fryser trupper ihjäl om de är utomhus för länge. Brasor kan värma upp dem igen, så man blir tvungen att hålla till vid vissa punkter. Det är lite trist för om man säger åt ett helt gäng att sätta sig vid en brasa så kan några hamna utanför uppvärmningsradien och gå mot en långsam död istället för att kliva fram en meter, vilket bara medför mera babysitting. Sedan går infanteri mycket långsammare i djup snö som även det blir retligt efter ett tag. En häftig grej är dock att man kan spränga sönder is och på så sätt stoppa tanks från att komma igenom, eller ännu bättre se dem sjunka ner i vattnet om man timar explosionen rätt. Det är inte bara isen man kan spränga utan det är ganska imponerande hur hus sprängs sönder och rasar ner till grunden beroende på vart raketer och bomber träffar. Ett uppdrag i Theatre of War, som är ett nytt läge för separata solo/co-op uppdrag, går just ut på att spränga sönder tyska byggnader. Dessa uppdrag är lite roligare och bjuder på mer variation, dock följer det inte med många i grundspelet utan tanken är att man ska kunna köpa dem som DLC senare.

DLC kommer också komma i form av olika Commander Abilities, som liknar de i originalet. Man kan använda dessa under spelets gång då man får mer erfarenhet av att till exempel döda fiender, men nu är det inte ett längre ett träd av förmågor utan du har tillgång till flera olika Commanders med sina egna förmågor. Man kan skräddarsy det hela lite som man vill och ju högre nivå du är, desto mer förmågor låser du upp. Dessutom får man medaljer som ger extra erfarenhet när man lyckats med olika delmål. Inget nytt direkt, men en kul grej som gör att spelet får längre hållbarhet.

Rent grafiskt ser det givetvis snyggare ut nu, men kanske inte så mycket snyggare som man hade förväntat sig efter så många år. Mycket känns helt enkelt igen och det är för det mesta gråa och vita nyanser på skärmen. Explosionerna är fortfarande sjukt snygga och, tillsammans med alla förstörelsemöjligheter, troligtvis spelets stolthet grafiskt sett. Något annat man gillar att stoltsera med är det nya TruSight-systemet, som bättre simulerar enheternas line-of-sight. Det spelar större roll nu vilket objekt som är i vägen för ens trupper och synen blockeras ganska realistiskt för till exempel enskilda träd. Men det som imponerade mest för mig är den mycket mer dynamiska kameran; man kan vinkla den hur man vill och zooma in så långt det bara går, vilket kan ge många häftiga vyer av stridsfältet. Om man inte vill ha kameran ovanifrån som vanligt kan man helt enkelt vinkla den till en slags tredjepersonskamera och följa trupperna från marken. Riktigt bra, speciellt när man kan se i princip hur långt som helst utöver landskapet.



Slutsats: Company of Heroes 2 är en uppföljare till originalet, men jag hade nog förväntat mig lite mer, lite nytt. Det är för mycket samma spel, och även om det fortfarande är bra så har mycket utav magin från den helt nya upplevelsen när ettan kom försvunnit. Kampanjen är inte lika bra som förut, men givetvis finns det vissa uppdrag som skiner, som när man introduceras till snömiljön och de ryska krypskyttarna (och ja, de är kvinnor) som är immuna mot kylan och, med lite micromanagement, kan ta ut hela fiendens armé helt ensamma. Gameplayet har finputsats och fått fler funktioner; en smidig matchmaking mot AI:n har till exempel lånats från StarCraft II och kan hjälpa mot de som inte ännu vågar köra online mot andra människor, och Theatre of War bjuder på en del roliga och lite udda uppdrag tillsammans med vänner. För de som älskar multiplayern kommer spelet att hålla länge, men frågan är om det verkligen kommer att hålla så länge som Relic planerat. Jag tror nämligen inte att de flesta kommer att tycka DLC:n är värd att köpa, och risken är då att det slutar på samma sätt som CoH Online gjorde.

7/10 –  Bra