Saints Row IV

• Genre: Open World
• Släppdatum: 2013-08-23
• Utvecklare: Volition
• Utgivare: Deep Silver
• Plattform: Playstation 3/Xbox 360/PC

Saints är tillbaka, och lika galet som vanligt. Du har nu tagit dig längst upp i kedjan och har utsetts till USA:s president. Så, som ledare över den fria världen, vad skulle kunna stoppa dig? Någonting som inte är av denna värld visar det sig när en utomjordisk invasion blir första delen på presidentagendan. Du och dina gängmedlemmar besegras, strålas upp och fångas i en Matrix-liknande virtuell verklighet.

Det som är bra med detta är att man, precis som i Matrix, kan lära sig att manipulera fysikens lagar. Genom att, som i Crackdown, hoppa runt och samla blåa klot på hustaken och komma längre i storyn/klara av sidouppdrag får du superkrafter. Du blir snabb som The Flash, hoppar lika högt som The Hulk, kan kasta lastbilar med tanken som Jean Grey eller varför inte frysa ned fienderna (eller oskyldiga fotgängare) som Iceman och krossa dem i tusen bitar. Vem behöver ta över bilar när man kan hoppa från ena punkten av staden till andra på en halvminut? (Ingen, fordon är helt överflödiga och dessutom inte särskilt roliga att styra i vilket fall).

Till sina superkrafter har man förstås även konventionella och.. err.. mindre konventionella vapen. Många fiender? Skjut ett svart hål på dem. Trött på att dina fiender är så allvarliga? Spöa dem med the one and only Dubstep gun som förstås spelar dubstepmusik (som nu börjar spelas upp i min hjärna, nåja den är iaf minnesvärd) som till och med får bilarna att dansa.

I stort sett känns spelet som Saints Row 3 fast med cheat mode påslaget. Du har massa knäppa utmaningar/aktiviteter att klara av i vanlig ordning. Du ska som vanligt ta över staden bit för bit, fast nu är det utomjordingar istället för rivaliserande gäng som står i vägen. Du går upp i level, förbättrar dina vapen, köper kläder och allt det där som vi är vana vid i Saints Row. Och med superkrafterna känner man sig som en gud. Jag roas och sitter som klistrad i flera timmar.

Problemet är att storyn sedan håller på lite för länge. Många uppdrag i storyn är som introduktionsguider till sidoaktiviteter man redan prövat på och varje gång man får en ny kraft tvingas man gå genom en tutorial för denna istället för att bara få släppa loss själv. När man väl har sett och provat allt och börjar tröttna och man tror man närmar sig slutet får man ett uppdrag som heter ”We’re stretching out the gameplay”. Och så får man ägna några timmar åt att skjuta ned fiendevågor. Ja, de är medvetna om att de i slutet bara kastar massvis med fiender mot dig, har flertalet beskyddaruppdrag, ger dig en stridshelikopter och låter dig gå all out mot de helt intelligensbefriade fienderna. De är medvetna om att de gör felet som så många spel gör mot slutet, men verkar tro att de kan komma undan med det för att de är självironiska. Som de för övrigt även är med andra saker, spelet har en hel del buggar (två gånger fastnade jag och var tvungen att ladda om, två gånger frös spelet xboxen) och såklart finns det således en glitch gun som gör att fienderna buggar ut.

De driver mycket med sånt här i spelet. Sina egna brister, som t.ex. att vissa delar i storyn inte får någon förklaring (Men hur kom du ut?? Äh, vi har inte tid att förklara sånt nu, kom igen, vi måste vidare), men även med flera andra spel och filmer. Men detta är inte något dåligt, snarare är skämten ofta väldigt bra och träffsäkra och det är en stor del av charmen med Saints Row. Ett av uppdragen som driver med ett visst spel är särskilt skrattframkallande, se till att skjuta vakten före lampan för en kul detalj (ni kommer att fatta när ni kommer dit).

En annan grej är att på normal är spelet alldeles för enkelt, jag dog inte en enda gång. Och då missade jag ändå att uppgradera vapnen som jag först efteråt märkte att man kunde göra. Spelet har även rätt medioker grafik, ensidiga miljöer (Steelport såg vi redan i trean) och en faktiskt rätt dålig fysikmotor där bilarna påminner om ballonger när man kör på dem. Det gör det också mindre kul att slänga iväg saker i luften när de ändå bara försvinner i tomma intet, eller mot byggnader som inte tar minsta skada. Inget har någon riktig tyngd, och det tillsammans med ragdollfysiken som gör att man kan släpa runt döda gubbar som lealösa plastdockor gör att det känns som att man interagerar med leksaker i en värld där ens handlingar aldrig får några konsekvenser. Storyn blir aldrig heller direkt spännande utöver humorfaktorn i och med att den inte alls tar sig på allvar.

Ett stort plus till karaktärseditorn dock, jag gjorde ett fett grönt metallmonster med vitt skägg, blå tuppkam och en basröst som är så badassigt djup att den knappt är hörbar. Mellansekvenserna blev rätt underhållande.




Slutsats: Från början var det tänkt att Saints Row IV skulle bli ett DLC till The Third, men de fläskade ut spelet och gjorde ett fullspel av superhjälteidén. Det är som vanligt vulgärt, fullt av humor, tar sig inte på allvar - men enligt mig är det lite för långt för sitt eget bästa. Det är dessutom inget vi inte sett förut. Dock ett överlag bra spel sett till hur jag fastnade de första tio timmarna som kan bli ännu bättre om man spelar genom storyn i co-op med en kompis. Frågan är bara hur de ska fortsätta serien på Xbox One/PS4.

7/10 –  Bra