The Bureau: XCOM Declassified

• Genre: TPS
• Släppdatum: 23 augusti 2013
• Utvecklare: 2K Marin
• Utgivare: 2K Games
• Plattform: Playstation 3/Xbox 360/PC

The Bureau: XCOM Declassified är något så udda som en tactical shooter i tredjepersonsvy, med riktiga skriptade personligheter i ett universum baserat på troligtvis ett av de bättre strategispelen genom åren. X-COM har gjort sig väl på den gamla goda tiden och i den nyss släppta rebooten, och frågan som 2K Games uppenbarligen ställde sig var: Om nu XCOM fungerar som ett renodlat turbaserat strategispel, hur vore det då om vi gjorde det till en shooter med element från bl.a. Mass Effect och Bioshock? Blir det en lika stor succé?

Upplägget för storyn är standardiserat. USA anfalls av aliens och du inträder i rollen som William Carter, specialkurir för FBI som blir attackerad på vägen till HQ och vaknar upp utan din leverans. Sökandet för dig till The Bureaus huvudbas där du rekryteras för att mota bort alieninvasionen.

Berättelsen skall faktiskt få en smärre applåd då den utöver den stabila dramaturgin också levererar ett friskt och vågat försök till att göra en plot twist som verkligen ställer spelupplevelsen på ända – åtminstone kände jag att jag behövde revidera min syn på vad som hänt upp till den nämnda förändringen. Det kanske inte är något revolutionerande eller mesigt för den delen i cinematiska mått mätt, men den är subtil nog för att göra helheten intressant. Förutom uppbyggnaden är persongalleriet, om än lite karikatyriserat, något som håller intresset uppe ett snäpp. Atmosfären är blytung och hanterar frågor om hur vi skulle palla med en alieninvasion, att hitta modet att stå upp mot en överlägsen styrka och hur paranoia och desperation lätt kan smyga upp i de mest sammansvetsade av enheter.

Just när spelet kommer till gameplay, då blir det lite knepigt. The Bureau har behållt några element från XCOM såsom en fast bas, samma slags fiender, permadeath och klasser/färdigheter, men det blir genast lite trubbigt när man själv förs ut på slagfältet och det hela sker i realtid. För det första förankras man i en enda person: du är William Carter, vare sig du vill eller inte. Du kan inte noga planera dina strider eftersom du blir beskjuten hela tiden. Du har en s.k. Battle Focus-funktion där du kan vråla ut order till dina medhjälpare, men alla beskjuts fortfarande och råkar du slarva eller kanske slänger ur dig fel order så kan hela operationen som du planerat gå åt skogen. Största problemet med att huka i tredjeperson och skjuta aliens á la Mass Effect stavas dock: AI. Intelligensen hos dina fiender är faktiskt utmanande och logiskt nog – hos dina vänner, not so much.

Jag var alltså tvungen att sänka svårighetsgraden, dels för att jag kände att min strategiska förmåga inte passade nivån jag hade, men dels och främst för att mina agenter i fältet var labila säkerhetsrisker. Jag kan inte räkna hur många gånger jag har suckat i ren frustration över att Bob, veteran från CIA, rusar ut i öppet fält medan han blir granatbombad, beskjuten, flankerad och bankad på, medan han förtvivlat frågar mig vad han ska göra. Hade det varit strategi hade såna beslut varit mina egna och det hade varit mitt eget fel – nu är det inte det. Illusionen av kontroll försvinner i och med att slaget förs till mig personligen, istället för mina undersåtar. Det gör mig relativt obekväm genom spelets gång.

Det ska också nämnas att just dina agenter är helt opersonliga och därmed också fallerar gentemot XCOM. I The Bureau går de visserligen upp i erfarenhet, de har användbara färdigheter och kan påverka strider om du navigerar dem rätt – men i XCOM kunde du förlorat en halv spelgenomgång om Rico från Spanien råkade dö eftersom han var skräddarsydd för att passa in i laget tack vare uppgraderingar. I The Bureau är William Carter viktigast, alla andra är snarare statister och kan ersättas hur lätt som helst. DU är viktigast. Inte ditt lag.

Svårighetsgraden har en skum men acceptabel kurva, men jag hade önskat att den kunde hålla sig mer jämn. Som jag ser det så är det nästan galet jobbigt i början, mjuknar upp vid mitten och blir till slut ganska lätt mot slutet – notera att jag sänkte svårighetsgraden till Hard runt mitten av spelet efter mina inledande frustrationer över AI:n. Anledningen till att kurvan är som den är är för att man som ett lag är kass – inga av dina agenter har några krafter (typ snipern kan projicera en decoy som alla skjuter på, soldaten kan håna en utvald alien så den skjuter på honom, etc.) och du är minst lika svag, vilket gör att alla är depowered medan motståndarna fortfarande besitter sin normala kapacitet. När man väl får krafter dock så tippar övertaget över till ditt lag, och alla fighter därefter blir faktiskt ganska så överkomliga.

Något jag tycker saknas som är fundamentalt för spelserien är stressmomentet – XCOM särskiljer sig från andra spel i och med att du aktivt måste prioritera vad du måste göra. Vad ska du forska först? Var ska du anfalla aliens och på så vis lugna ner befolkningen? Vad ska du lägga pengar på? Är fem forskare värda mer än 200 dollar som du kan lägga på bättre utrustning? Vad är viktigast, att undersöka ett UFO eller stoppa en berserkattack i typ Iowa? Sånt ryms inte i The Bureau. Det har blivit linjärt, du får uppdrag som du kan göra i din egen takt, du får uppgradera dig själv successivt utan repressalier, panik bryter inte ut om du gör ett dåligt jobb eller är passiv, du kan inte forska, bygga eller manipulera din bas mer än att du rekryterar agenter och tar hand om vilka klasser du ska ha med dig i fältet. Jag blir liksom inte stressad. Det blir lite för linjärt.

Röstskådespeleriet är vanligtvis okej eller till och med bra, men det blir skrattretande dåligt när man lyssnar på William Carter, som i egenskap av att vara hjälte också är den som du måste lyssna på mest av alla. Carter är en butter alkoholist med machoattityd. Det låter som att han ständigt försöker varva attityden hos film noir-detektiver med en grov Batman-röst samtidigt som han stönar regelbundet, vilket blir surrealistiskt och förtar känslan totalt från vilken dialog som helst där han är involverad. Och han har samma talmönster genom hela spelet, en egenskap han delar med Sam Fisher i senaste Splinter Cell, bara att han är lite mer aggressiv till naturen.

Styrningen är lite si och så; bra men kräver inlärning. I vissa fall kan den kännas trubbig, som när det lobbas granater och du rör dig evinnerligt långsamt från nedslagsplatsen pga stela animationer, men när man lär sig kasta ut order, skjuta och prioritera mål i stridens hetta så känner man en skön känsla av att man blir ett med spelet – allt flyter ihop, allt är kopplat till dig – du är pulsen i striden. Det är med andra ord väldigt belönande att ha bra koll och en multitaskingförmåga som låter dig påverka striden mer än vad du gör i andra TPS.



Slutsats: XCOM som koncept och spelserie är väldigt bra, men i mina ögon fungerar inte övergången från strategi till realtid och TPS så bra som jag hoppats. Jag tog mig igenom spelet främst tack vare den intressanta storyn, men gameplayet var inget speciellt.

6/10 –  Godkänt