Dark Souls II

• Genre: Action/RPG/Masochism
• Släppdatum: 14 mars 2014
• Utvecklare: From Software
• Utgivare: Bandai Namco
• Plattform: PS3/360/PC

Sicket jäkla skitspel. Hur får de ens TILLSTÅND att göra ett sånt här uselt spel? Hur tänkte de här, menar de alltså att normala människor ska klara detta? Oj oj oj oj oj, hahahaha, så dåligt, så himla dåligt.

Så kan det låta när jag spelar Dark Souls 2 och är på mitt 30:e försök på en av bossarna som bara inte vill släppa mig vidare i spelet. Dark Souls är tillbaka och är Dark Souls, det vill säga svårt. Extremt svårt. Spelet har i skrivande stund klarats av enbart ca 14 168 personer och spelarna har dött 78 miljoner gånger...

Men det som är bra med Dark Souls är att hur oöverkomligt någonting än verkar vara så går allt, bara man lägger tid på det. För det finns alltid lösningar. Man lär sig fiendens attacker, kommer på nya strategier, går en annan väg, levlar upp sin karaktär, omfördelar sina skills. Dark Souls erbjuder någonting som få andra spel klarar av, en riktig utmaning som levererar en tillfredställelse när man väl klarar den.

På köpet får man också ett mystiskt, grymt stämningsfullt och lååångt äventyr med storartade miljöer där nya fiender och groteska varelser lurar bakom varje hörn och i varje håla. Du kan aldrig riktigt känna dig säker, att gå framåt med skölden upphöjd är grundläggande överlevnad. Resan till närmaste braseld och därmed safe zone är ibland en pina, med både fiender och miljön som motarbetar dig. Du tror dig vara säker efter en tuff fight mot åtta slemmiga svampar i ett trångt rum fullt av gifturnor, men när du ska öppna skattkistan som du tror är din belöning så käkar den istället upp dig och Game Over visas på skärmen medan du själv sliter håret. Du vill ju inte förlora de insamlade själar du fått för fienderna du besegrat, själarna som används till precis ALLT i Dark Souls-spelen.

Och att ha en massa själar på sig när man efter mycket möda och besvär kommer fram till den vita dimman som oftast, men inte alltid, symboliserar ett bossrum gör att man ställer sig frågor. Vad för monstrositet lurar bakom dimman? Klarar jag det på ett försök/är det riskabelt att gå dit igen om jag skulle dö... eller ska jag vända tillbaka och säkra själarna, men tvingas gå igenom alla fiender igen?

Grafiken i Dark Souls II är tekniskt rätt utdaterad, men håller ändå upp hyfsat väl tack vare artistisk skönhet. Samtidigt gillar jag hur all armor och vapen har olika utseende och variationen på utrustningen är dessutom stor. Man tjänar också på att utforska varenda vrå för att hitta just utrustning som är svåråtkomlig, men värdefull . Det är också något jag gillar med DSII, att man har så många alternativ gällande vart man ska gå. Ett tag hade jag säkert fem olika vägar jag kunde ta, det är absolut inget linjärt spel. Även om det känns mer segmenterat än förut eftersom världen inte knyts ihop lika bra som i ettan. Ibland är det t o m för komplicerat, för det kan ta ett tag innan man kommer på vart man ska härnäst. Det är så långt ifrån dagens modell med en stor pil som pekar vart du ska som det går. I många spel sitter man och kollar på symbolerna på kartan mer än spelet nästan, i DSII finns ingen karta, men man kan ändå navigera som om det vore gatan man växte upp på - det tyder på bra speldesign.

Till skillnad från ettan kan man numera använda braseldarna till att transportera sig snabbt mellan olika områden, helt perfekt anser jag. Man kan inte längre levla upp vid en braseld däremot, det går bara i huvudbyn, Majula. Jag hade inte haft något emot det om det inte vore så att laddningstiderna är lite småjobbiga varje gång man ska dit, men tanken är väl att det ska motverka exploatering av enkel grinding. Fienderna dör förresten också numera för alltid om man dödar dem åtta gånger, vilket jag tycker är bra även om det begränsar hur mycket exp man kan få. Ett pris väl värt att betala för att slippa döda fienderna varje gång man ska till en tuff boss dock. En tredje grej är att all utrustning repareras vid lägerelden samt att man kan ha hur mycket utrustning som helst i inventoryt, två mycket bra förändringar som jag inte minns att tidigare spel hade.

Onlinedelen är förbättrad i DSII och körs nu på dedikerade servrar. Meddelandena på marken som lämnats av andra spelare kan både hjälpa och stjälpa en (pekar mot dolda vägar eller uppmanar en att ”prova att hoppa”, bredvid ett stup) och det är alltid intressant att se ett rum fullt av blodpölar där man kan få en snabbrepris av hur någon dog. Man kan även i vanlig ordning bli invaderad av andra ondskefulla spelare som vill ta ditt liv när du har fullt upp med spelet i övrigt, eller själv invadera andras spel eller summona dem till din egen. Faktum är att ett av spelets ”förbund” (covenants) endast kan maxas genom att döda 35 spelare. Underbart.

Och jag gillar även PvP-striderna, det är kul att se hur olika strategier och utrustning alla har. Striderna mot monstren i spelet är också riktigt bra som alla som spelat Dark och Demons Souls vet om, de har ett väldigt djup och till skillnad från många andra spel går det inte bara att buttonmasha sig till seger. Man fördelar sina stats på liv, uthållighet, styrka, magi etc, varenda poäng är viktig. Styrka krävs för att använda vapen, bära sköld och armor, uthållighet för att kunna rulla med armor, liv behövs alltid förstås, intelligence och faith om man vill spela som magiker... det tas beslut varje gång man löser in sina värdefulla själar. För hur man lägger sina stats avgör hur man slåss.

En ”brist” är dock att spelet inte är för nybörjare som bara vill slappspela igenom, de klarar sig helt enkelt inte. Det är för svårt. Det är dock lite lättare nu än förut eftersom det finns en tutorial för en gångs skull och mycket bättre beskrivningar än tidigare. Man åker dessutom inte rakt in i en tegelvägg det första man gör, utan svårighetsgraden är nu lite lättare inledningsvis för att lära upp spelarna, en bättre och jämnare kurva som tillåter en att experimentera lite mer.

En till sak som bör uppmärksammas är plattformandet i spelet som faktiskt är riktigt vasst. Då och då ser man svåråtkomliga platser med blänkande föremål som lockar och man undrar... klarar jag hoppet? Är det värt det? Det krävs enorm skill att hoppa till vissa platser, hur långt man hoppar är dessutom beroende av vad man har på sig. Och man måste också väga in ifall man överlever hoppet, ett för långt fall dödar en. Det är förvånande hur underhållande det har varit att ta sig till (och från) vissa ställen enbart med hjälp av vältajmade sprinter och hopp.

Som sagt tidigare har spelet ett rejält värde sett till hur långt det är, för att inte tala om att man kan experimentera med andra klasser om man vill, att spela som magiker och melee är två helt skilda upplevelser. Tyvärr känns det inte som att bågskyttar har så mycket att hämta, skulle gärna se lite fler specialiseringsmöjligheter till uppföljaren. Och när man väl är klar så kan man köra New Game+ och får då nya fiender, nya vapen, ny utrustning...

Jag hoppas verkligen på en uppföljare på PS4, det kommer att bli riktigt häftigt när de förhoppningsvis lägger ännu mer krut på grafiken, för det är den enda egentliga svagheten just nu. De som väntar på bättre grafik kan dock köpa PC-versionen som kommer 25 april och utlovar stora förbättringar mot konsolversionerna.

Bör också nämnas att det finns lite störande ljudbuggar där ljudet ibland (dock sällan) försvinner när man slår.



Slutsats: Jag har inte hunnit klara spelet riktigt ännu, men efter att ha spelat det i 80 timmar varje dag under de två senaste veckorna och längtat tillbaka varje gång så tycker jag nog att jag har en klar bild. Medeltida fantasyäventyr blir faktiskt inte mycket bättre än så här. Det är nästan oroväckande hur mycket bättre de är än de flesta andra som försöker sig på något liknande.

10/10 –  Världsklass