Child of Light

• Genre: 2D RGP
• Släppdatum: 29 april 2014
• Utvecklare: Ubisoft Montreal
• Utgivare: Ubisoft
• Plattform: PC/PS4/PS3/Xbox One/Xbox 360/Wii U

Child of Light är ett indieliknande 2D-spel och nytt IP från Ubisoft som handlar om den lilla rödhåriga flickan Aurora som faller i koma och transporteras till en slags drömvärld, Lemuria, som befolkas av djur som kan prata och allehanda monster. Samtidigt blir Auroras pappa sjuk i den verkliga världen och eftersom hon inte vill vara på denna främmande plats från första början så är målsättningen nu att ta sig hem.

Spelet drivs av samma motor som finns i Ubisofts Rayman-spel och det syns på den snygga, konstnärliga grafiken som vibrerar med pastellmålade för- och bakgrunder. Det är lite som att spela i en animerad tavla för att ta ett gammalt uttryck. Kombinerat med ett riktigt bra piano- och stråkbaserat soundtrack så är det estetiskt mycket välgjort. Och att laddningstider knappt existerar är skönt.

Något plattformsspel som Rayman är det dock inte, man får tämligen snabbt förmågan att flyga så det krävs inget hoppande överhuvudtaget efter inledningen. Det man gör är att flyga omkring, farma items och leta upp fiender att slåss med. Då aktiveras en JRPG-liknande, turbaserad strid som tagit inspiration från Grandia på så sätt att man kan avbryta fiendens attacker om man tajmar dem rätt. Det bygger mycket på att utrusta sig med juveler som ger bonusskada i form av ljus, eld, vatten, el, osv, och använda rätt attacker på rätt fiender, dvs eld på de som inte tål eld. Två i partyt är aktiva under striden, men man kan byta mot övriga partymedlemmar när som helst och alla får exp oavsett om de deltar eller inte, som tur är.

Problemet jag har med striderna är att de lätt kan ta lång tid, animationerna tar fövisso tid, men många fiender tål också mycket. Samtidigt är det inte svårt, på normal dog jag inte en enda gång, men det går i och för sig att spela på hard från början om man så vill. Det borde dock leda till ännu mer utdragna strider och att man behöver byta partymedlemmar oftare. Jag tycker inte striderna på normal är djupa, det handlar bara om att använda rätt juveler/resistance och puckla på dem tills de besegras, först de två mindre fienderna tills de dött, sedan själva bossen som ensam aldrig är ett hot, samt hela när det behövs. Det finns inte överdrivet många olika fiender heller. Stats som hälsa/styrka går upp automatiskt när man levlar upp, men skills får man själv sätta ut - dock kändes det inte som att det spelade någon större roll vad jag fördelade poängen på, det var bara att ta närmaste ruta. Alla karaktärer har sina förinställda specialförmågor i vilket fall.

Utvecklarna själva beskriver det som att ”spela en dikt” och eftersom så gott som all dialog i spelet rimmar så förstår jag dem, det är väldigt gammaldags. För personer som gillar dikter är detta nog underbart, för mig var det snarare negativt eftersom det ledde till att jag tryckte förbi mycket av dialogen i mitten av spelet. Karaktärerna var för mig ointressanta och storyn som helhet ganska förglömlig.

Det finns två detaljer som jag störde mig på; kartan är inte särskilt bra, det är en översiktlig världskarta. I och med att spelet inte är linjärt, man kan flyga både fram, bak, upp och ner på hyfsat stora ytor och även gå in i valfria grottor ibland, så hade jag ibland svårt att veta vart jag skulle och kartan hjälpte då föga. Det andra är att det inte finns något minne i striderna, markören borde placeras på den attack man senaste gjorde istället för att man ska behöva bläddra till den varje gång.

När sluttexterna rullade något abrupt hade jag kanske spelat i 6-8 timmar och det känns okej med tanke på priset.




Slutsats: Jag gillar när man vågar ta risker som spelutvecklare och Child of Light är en fräsch sådan och någonting för alla som hävdar att spel bara handlar om att skjuta och döda. För mig är det godkänt, ett spel som jag spelade igenom på två dagar och som fungerade som okej tidsfördriv. Det ganska enkla stridssystemet och den prosaaktiga dialogen tillsammans med ointressanta karaktärer drar ner upplevelsen för mig personligen, men jag har hittat några nya favoritlåtar i det fina soundtracket.

6/10 – Godkänt