Murdered: Soul Suspect

• Genre: Action/Äventyr/Stealth
• Släppdatum: 6 juni 2014
• Utvecklare: Airtight Games
• Utgivare: Square Enix
• Plattform: Xbox 360/Xbox One/PC/PS4/PS3

Murdered: Soul suspect har en väldigt häftig premiss som visserligen har utforskats i andra spel som t.ex. Messiah, Blackwell och möjligtvis Clive Barker’s Jericho - spelaren stegar in i rollen som ett spöke med olösta problem, vilket gör att de nekas inträde till livet efter detta, eller så är man helt enkelt en entitet som struntar i fysikens alla lagar och har tillträde till allt möjligt, fast man kan inte direkt interagera med saker. Att vara ett spöke är i sig något som är fantasieggande men som är förvånansvärt orört, så när jag satte in Murdered i PS4:an så förväntade jag mig något innovativt och “modigt”. Jag blev ganska besviken.

Nu i efterhand inser jag att Murdered är producerat av samma utvecklare som gjorde Dark Void, som jag också recenserat, och lustigt nog faller de på samma betyg. Varför? Förmodligen för att båda speltitlarna slösar bort den potential de har och levererar något, i mina ögon, ganska undermåligt sett till vad det hade kunnat bli, nästan ett hafsverk.

Murdered öppnar med att vi får se protagonisten Ronan O’Connor i sitt sista livsögonblick, när han kallblodigt mördas av the Bell Killer i Salem, Massachusetts. Under tiden träder Ronan ur sin jordliga kropp och inser att han precis blivit ett spöke, och anledningen är helt enkelt för att ingen bov tillåts att fly under hans uppsikt. För att få träffa sin avlidna fru och få ro måste han alltså jaga och ta fast the Bell Killer på ett sätt som ramar in spelets berättelse som en deckarthriller med paranormala inslag. Eftersom spelet utspelar sig i Salem kopplas fallet till häxbränningarna som staden är känd för.

Ronan är som sagt detektiv och för att lösa fallet måste han undersöka mordfall och använda deduktion på ett tämligen barskrapat sätt då man i princip går runt en inhägnad, hittar specifika föremål kopplade till vad det nu är som den goda detektiven undersöker, och sen kopplar ihop “bevisen” (ibland helt poänglösa grejer som inte riktigt har ett klart samband med fallet) till en “logisk” tankekedja så att man får en ledtråd till var man ska härnäst. Utöver det ska man gömma sig för demoner som ämnar ta Ronan till helvetet genom att leka kurragömma i ett av de tafattaste stealth/combat-systemen jag sett den senaste generationen. Man blir less på att obstrueras av demonerna och elementet blir snarare väldigt ihärdigt och jobbigt när det väl dyker upp (vilket var sällan, i och för sig) och jag suckade ljudligt varje gång då jag tyckte att de störde rytmen i spelet.

Spelet är kort, håller i ungefär fyra-fem timmar och känslan var som att kolla på ett avsnitt från serien Twilight Zone - det kändes inte som att spelet och berättelsen i sig var ämnad för att hålla en längre stund och skulle snarare ha passat bra som en delberättelse i en slags antalogi eller något. De twister och den dramaturgi som fanns med var visserligen OK, men det var för fattigt för min smak.

Klart roligast var att leta efter collectibles, i stort sett bakgrundshistoria, men inte ens det var så värst kul efter ett tag. Det unika med att vara spöke är dessutom att man kan besitta människor och tjuvlyssna på deras tankegångar (två meningar per NPC) och kanske tjuvkika på deras anteckningar om storyn kräver det, annars finns det inte mycket interaktivitet. Spelet är lätt och det finns stealthelement där man ska leda Joy (Ronans mediumsidekick) som är förskräckligt tungt skriptade och lämnar mycket att önska eftersom det är onödigt att ha med något som genomförs av sig självt.

Sammantaget vet jag inte vad jag ska tycka om Murdered; jag ser liksom inte poängen riktigt om jag ska vara ärlig. Det är över för snabbt, innehållet erbjuder ingenting speciellt, det finns ingen atmosfär, kontrollen, musiken/röstskådespeleriet och grafiken ger ifrån ett enda stort “meh” eller är bara ointressant. Murdered ger ifrån sig en känsla av mediokritet.


Slutsats: Jag tog mig igenom spelet och medan jag tycker att mycket fattas så är det inte söndrigt eller rakt av urkasst heller. Föreställ er ett spel som bara existerar och är medelmåttigt eller så mellanmjölk och poänglöst utan att vara varken bra eller dåligt på samma gång och ni stirrar Murdered: Soul Suspect rakt i vitögat. A for effort, ett försök att pröva något nytt, men genomförandet är inte tillräckligt bra.

5/10 –  Mediokert