Tales of Xillia 2

• Genre: JRPG
• Släppdatum: 22 augusti 2014
• Utvecklare: Bandai Namco Games
• Utgivare: Banda Namco Games
• Plattform: PS3

Den av mig efterlängtade uppföljaren till coop-JRPG:t Tales of Xillia släpptes i augusti och efter 35 timmars spelande rullar sluttexterna. För er som håller kvar vid er PS3 och är sugna på ett JRPG, är det bra?

Well, det är enligt mig inte lika bra som ettan. Mycket beror nog på att det är så mycket som är likadant, och den upplevelsen fick man redan i ettan. Det känns som ett DLC till ettan.

Storyn fokuserar visserligen på de två nya protagonisterna Ludger Kresnik och Elle, samt den härliga feta katten Rollo som bara ligger och slöar överallt, men hela ensemblen av karaktärer från ettan ansluter snart till partyt inklusive några av ettans antagonister, såsom Gaius. Vilket jag förvisso inte har något emot, det har gått ett år så de har förändrats lite. Men samtidigt så får man inte lära känna så många nya personligheter.

Storyn är hyfsat intressant och gör sitt jobb, Ludger träffar på den åttaåriga flickan Elle på ett tåg som kapas och efter ett misslyckat räddningsförsök blir de båda räddade av en mystisk figur som nu vill ha en enorm summa som kompensation för detta. Resten av spelet går således ut på att betala tillbaka pengarna bit för bit och ta reda på varför Ludgers bror Julius motverkade dem på tåget, bland mycket annat.

En lite.. annorlunda grej är att man då och då får välja vad Ludger ska säga. Han är nämligen en tyst protagonist så man får själv välja från två olika val. Det påverkar vilka svar man får tillbaka och även storyn som helhet, i viss mån. Jag kan inte säga att jag gillade detta då jag hellre lutar mig tillbaka och ser konversationen utspela sig än att behöva ta upp kontrollen och trycka på L/R. Dessutom låter det bara konstigt när Ludger inte kan prata för det mesta men samtidigt kan säga korta ord eller stön. Och gör man new game+ så kan han prata, så... det kändes som att det inte fyllde någon större funktion och påverkade inte spelet överdrivet mycket utöver att man får välja ett av fyra slut.

I slutändan är det en story som faller in ganska väl i JRPG-facket, fast mörkare för ovanlighetens skull. Ett exempel på det är att vuxna och barn ligger dödade här och var i tåget i början och att det även förekommer blod till skillnad från ettan. Eftersom spelet också behandlar alternativa dimensioner så har utvecklarna gått bananas med de värsta tänkbara scenariona de kan hitta på där, eftersom det ändå inte påverkar huvuddimensionen. Man har nu även valet att göra sidouppdrag i form av 4-6 kapitel för varje karaktär, som då går in djupare på deras egna story. Det finns som vanligt mycket inspelad dialog och rösterna är välgjorda. Den som spelar in Millas röst har fått en korrekt inställd mikrofon den här gången tack och lov, och det är sanslöst att Elles pipiga röst görs av en 30-åring.

Bör också nämnas att om man inte spelat ettan så kommer man inte förstå en del associationer eftersom så många av karaktärerna är med igen.

Det största problemet jag har är med återanvändandet av områden från ettan. Det är till 90 % samma välkända områden man springer runt i, och det inkluderar de tråkiga och själlösa öppna fälten med fiender. Man tvingas dessutom att springa fram och tillbaka genom dessa inledningsvis eftersom man inte får tillgång till teleportering förrän 7-8 kapitel, av någon märklig anledning. Men inte ens då är man säker eftersom de andra dimensionerna man ibland kommer till är outforskade, så där finns inga teleporteringspunkter och man får snällt springa igenom samma områden ännu fler gånger. Inte okej, detta är enbart utfyllnad för att göra spelet artificiellt längre. Resvägstiden är på tok för hög och variationen på tok för låg.

Och man kan inte bara köra igenom storyn om man vill. Nej, med det nya skuldsystemet tvingas man emellanåt att samla in pengar när den skrikiga gaphalsen Nova ringer och ber om återbetalning. Slantar man inte upp så ringer hon stup i kvarten. Samla in pengar innebär att antingen springa och göra tråkiga uppdrag (döda tre harpyer, döda fyra vildsvin, lämna in, döda fyra harpyer etc) eller gå efter elitmonstren som ger mer betalt. Vi gjorde det senaste eftersom det tar minst tid. Så efter varje storykapitel är det dags att springa och leta upp nästa elitmonster. Tack och lov för teleporteringen efter ett tag annars hade det blivit outhärdligt.

En annan trist grej är att det inte finns i närheten lika många föremål att pynta sina karaktärer med, som hattar, solglasögon osv. Att de gör färre än i ettan är mycket underligt, finns nästan ingenting. Jag hade gärna sett ett robust system med många olika saker att hitta för det är kul att se när de har på sig grejerna i mellansekvenserna. Det finns potential att bygga ut på detta men frågan är om de fattar det. De hade kunnat gett en föremål som loot i Diablo när man dödar fiender. Samma med de kläder man får för att klara karaktärernas sidouppdrag, det är bara ett par färgvariationer och så de gamla modellerna från ettan. Nästan meningslöst, men ett system som skulle kunna bli grymt för att skräddarsy sina karaktärer med annorlunda frisyrer, kläder och tilbehör. Även vänsystemet skulle kunnat utvecklats till ett romanssystem. De har potential i många av deras funktioner som jag önskar att de utvecklar.

Finns heller inte lika många CG-sekvenser som i ettan. Detta och allt återanvänt material är resultatet av en utvecklinstid på enbart ett år, det är tufft för ett JRPG.

Gränssnittet ska dock få beröm, laddningstiderna är minimala och när man väl fått teleportering så ser man enkelt vart man ska och klickar sig dit utan problem. Sen att man måste springa igenom diverse labyrinter för att komma till målet är en annan femma...



Slutsats: Stämningen, humorn och karaktärerna är lika sköna som alltid, storyn är mörk, stridssystemet är som vanligt bra och att det går att spela coop är unikt och en stor faktor till varför Tales är en av mina favorit-JRPG-serier. Men de återanvända miljöerna, allt springande fram och tillbaka, ett onödigt komplicerat skillsystem och det dåliga utbudet av anpassningsbara föremål gör att jag inte håller tvåan lika högt som ettan. Det var bra nog för att lägga 35 timmar på dock.

7/10 – Bra