Brothers: A Tale of Two Sons

• Genre: Äventyr
• Släppdatum: 11 september 2015 (fysiskt)
  
• Utvecklare: Starbreeze Studios
• Utgivare: 505 Games
• Plattform: PS4/XB1/PS3/360/PC

Brothers: a Tale of Two Sons av Josef Fares och Starbreeze Studios släpptes ursprungligen för två år sedan till 360/PS3/PC och nu släpps det även på PS4/Xbox One. Det är ett spel som höjts till skyarna av både kritiker och spelare för att vara rörande och vackert och jag satte mig med spelet med spänd förväntan.

Men när spelets eftertexter rullar efter bara tre timmar sitter jag som ett frågetecken och undrar vad det är som alla tycker är så bra? Spelet handlar om två bröder som ska försöka rädda sin insjuknade pappa genom att ta sig till världens ände (känns det som) för att hämta vatten från livets träd, något som visar sig lättare sagt än gjort. Man styr båda bröderna själv, med vänster- och högerspaken, en för vardera bror. Vilket aldrig riktigt kändes naturligt för mig, men det spelar ingen roll eftersom spelet inte bjuder på några utmaningar. Den ene brodern är lite äldre och starkare och kan t ex dra i tunga spakar eller lyfta upp lillebrodern, medan den lille t ex kan klämma sig igenom galler.

En sak som är bra är att det inte finns några tutorials. Spelets inledning är en tutorial, men man får själv lista ut vad som ska göras och hur spelet fungerar. Det är dock bedrägligt eftersom resten av spelet är en enda lång linjär resa där man trycker spakarna framåt och löser de pussel det bjuds på utan större eftertanke. Rent spelmässigt finns inte mycket att hämta, det finns ingen utmaning. ”Fight boss battles” säger spelets reklam. Jag kan bara minnas två bosstrider och de var lika enkla som pusslen. Jag trodde inte ens man kunde dö förrän jag råkade tappa fästet efter halva spelet och fick starta om från checkpointen där jag precis dog.

Det Brothers har som talar för det är dock miljöerna. Snygga och varierade miljöer och det är väl tanken att man ska förbluffas över hur artistiskt snyggt det är som i Journey, men jag har svårt att ta in det riktigt när själva spelmekaniken är så ytlig och simpel och spelet är så kort. Musiken är också helt okej. Men storyn är faktiskt väldigt förutsägbar och jag kan inte säga att jag fattade tycke för karaktärerna. De pratar på ett påhittat språk blandat med arabiska verkar det som, så allt uttrycks med Sims-språk och gester. Och karaktärerna tycker jag är generiska och man ser dem oftast snett uppifrån... jag hann inte skapa några band till någon av dem. Jag kan tänka mig att andra i en annan livssituation uppskattar storyn mer, men för mig kändes den väldigt poänglös.

Jag ser vissa likheter mellan detta och Ori and the Blind Forest. Båda försöker väcka känslor med huvudpersoner som enbart använder sig av gester och inget tal, men skillnaden är att Ori är bättre på allting, musik, gameplay, längd, utmaning, story, karaktärer...



 



Slutsats: Brothers: a Tale of Two Sons bjuder på finfina miljöer och en story som har potential att beröra, men spelmekaniken är väldigt simpel och jag känner mig mest som en bisittare som tittar på en förutsägbar film där man måste trycka fram två spakar. Det är ett spel man bokstavligt talat går igenom på ca tre timmar och huruvida man tycker det är bra eller inte beror nog mest på hur mycket man berörs av storyn och häpnas över miljöerna. Jag hade satt ännu lägre betyg utan miljövariationen. Det kostar dock bara 200:- i nuläget om man vill chansa på PS4/Xbox One (mindre på PC) och jag är ju absolut i minioritet med hur jag tycker så det kan det vara värt.

6/10 –  Godkänt