Project Zero: Maiden of Black Water

• Genre: Skräck
• Släppdatum: 30 oktober 2015              
• Utvecklare: Koei Tecmo/Nintendo
• Utgivare: Nintendo
• Plattform: Wii U

Project Zero: Maiden of Black Water är ett japanskt skräckspel fyllt av lättklädda tonårsflickor och kusliga spöken. Det är det femte spelet i Fatal Frame-serien, en serie där man istället för pistoler använder en kamera som vapen och tar kål på spöken genom att fotografera dem.

I Maiden of Black Water växlar man mellan att spela som tre olika karaktärer och händelserna sker på Mt. Hikami i Japan, ett berg som är känt för att många gör självmord där. Den första huvudpersonen man spelar som, Yuuri Kozukata, tar på sig uppdraget att leta efter en försvunnen flicka på berget och sedan är mardrömmen igång.

Men för mig personligen var mardrömmen inte skräcken i spelet, jag kände mig aldrig rädd. Snarare var det kontrollerna som spökade. Man tar kort genom att lyfta upp gamepaden framför sig för att aktivera kameraläget, sedan kan man titta runt med den genom att röra gamepaden. Det i sig kändes lite klumpigt, när det borde kännas naturligt. Och att behöva titta ner på gamepaden när man ska ta kort och sedan upp på TV:n om man blir slagen av ett spöke eller när striden är över är inte optimalt. I vilket fall, rörelsekontroller är inte obligatoriskt, det går att ställa in så allt sker på TV:n och man styr kameran med analogspakarna.

Men att röra själva personerna, de rör sig som och har en vändradie som pansarvagnar! Kameran flyger upp och ner när jag segt försöker vända mig och det är väl det första spelet där jag varken tycker inverterad eller vanlig kamerarörelse är bra. Under själva striderna får man hålla på med en massa kiting för att försöka få en bättre position att fota spökena i och även det är då ett h-vete. Samtidigt är kameran så nära karaktären att man har noll överblick och ofta går man omkring i trånga ytor där det är jobbigt att vända sig. Man har två lägen, antingen går man fram i långsam takt, eller så springer man i långsam takt. Det är den sämsta spelkontrollen jag varit med om på väldigt länge och det förstör hela spelet för mig.

Storyn och huvudpersonerna är imo dock ändå inte särskilt intressanta. De har inga känslouttryck. Visst, grafiken är snygg för att vara Wii U (Dead or Alive 5-motorn) om man kollar på stillbilder, men i rörelse är de som porslinsdockor. Den engelska dialogen är heller inte bra (man kan dock välja japanska) och mycket presenteras i form av text som man måste läsa.

Vidare är miljövariationen riktigt dålig, allt sker på samma berg och man går fram och tillbaka igenom samma områden med de tre olika karaktärerna. Det förlänger speltiden till runt 10 timmar, men spelet har egentligen inte i närheten av materialet för det.
 



Slutsats: Jag hade hoppats på ett roligt skräckspel till Wii U, men trots det magra spelutbudet på konsolen just nu skulle jag inte rekommendera detta. Usel kontroll, dålig miljövariation, tråkiga karaktärer, mycket repetition och inte ens särskilt skrämmande. Spelet känns helt enkelt daterat.