Assassin's Creed: Syndicate

• Genre: Action/Äventyr
• Släppdatum: 23 oktober 2015
• Utvecklare: Ubisoft Quebec
• Utgivare: Ubisoft
• Plattform: PS4/XB1/PC (19 november)

Nytt år, nytt Assassin's Creed. Denna gången är det dags för Syndicate och ett, jämfört med föregående Paris, 30 % större London under industriella revolutionen. Denna gången har man testat lite nya grejer, och jag kan tycka att utfallet är relativt blandat.

Bland annat inkluderar nyheterna att man nu kan spela som två lönnmördare, tvillingarna Evie och Jacob Frye, att man äntligen har fått en änterhake som tillåter snabbare klättring och hopp mellan husfasader, ett utvecklat fightingsystem, fler transporteringsmedel och mycket annat.

Syndicate handlar som sagt om industriella revolutionens England och tempelriddarorden är mäktigare än någonsin, med ett inflytande i alla samhällsskikt och lönnmördarfaktionen i princip utrotad. Jacob och Evie Frye finner sig i att ta tillbaka kontrollen över Ljusets stad genom att ta över stadsdel efter stadsdel, medan de letar efter Turinsvepningen som ska ha kraften att hela vilken skada eller sjukdom som helst.

Syndicate hamnar i en bråkig sits i mitt fall. Jag blev relativt besviken av Unity som jag tyckte var ett steg i rätt riktning grafiskt, men som kändes som en regression av serien. Black Flag med sitt piratande och sanna open world-tänk var innovativt för att vara Assassin's Creed och bjöd på verkliga nyheter, medan Unity var något slags mellanting – de nyheter som implementerades var slarvigt gjorda, och den öppna känslan fick stå vid sidan för att vi skulle få springa runt i Paris i ganska slätstrukna och oinspirerade episoder.

Syndicate är en slags hybrid i det anseendet – grafiken är grym med en underbar tolkning av viktorianska England, och varje stadsdel är unik på olika sätt – Westminister är regal och bjuder på vackra, stillsamma violinstråkar i bakgrunden, medan Whitechapel är smutsigt, vidrigt och har en mörk underton även i ljudbilden.

Storyn är faktiskt välgjord och intressant och röstskådespeleriet är bra, med två intressanta huvudkaraktärer och en härlig personkemi, istället för de intetsägande protagonister som varit med dessförinnan. Jag minns knappt vad vissa heter, vad heter Unity-hjälten? Arno?

Vapen och föremål har faktiska unika värden och känns inte som kopior av varandra med låtsasegenskaper, striderna är ganska dynamiska och har finfina animationer och ett annorlunda flyt jämfört med innan, änterhaken tillför en ny dimension i hur man transporterar sig och man kan åka hästdroska genom London, en aspekt som låter roligare än vad man kan tro. Jacob och Evie har unika personligheter och annorlunda framtoning. Det känns relativt fräscht och som ett uppsving för en trött spelserie, men vissa saker knakar fortfarande.

Dessa vissa saker inkluderar bland annat en groteskt buggig produkt, med flera skrattframkallande AI/fysik/grafik/gameplaymässiga buggar som också framkallar ett och annat ilsket tjut – jag har haft hela uppdrag på tio minuter förstöras på grund av att jag gjort flera handlingar på samma gång som fryst en nyckelfigur till exempel, så att jag inte kunde slutföra uppdraget.

Tanken att Jacob och Evie ska vara unika, har olika egenskapsträd och specialisering är totalt meningslös i och med att jag till slut tröttnar och bara kör som Jacob, springer in i uppdrag och massakrerar allt motstånd istället för att, som spelseriens titel antyder, arbeta från skuggorna. Det finns inget incitament för att jobba på det raffinerade viset.

Svårighetsgraden är nämligen otroligt lågt satt. Innan jag ens hunnit halvvägs in i huvudberättelsen så ägde jag hela London, som man för övrigt erövrar genom att göra olika delmål inom stadsdelarna (som har varierade svårighetsgrader), hade uppgraderat mitt eget gäng av råbarkade bovar (som är Syndicates version av spelseriens RPG-byggande av ens bas) till max och låst upp de starkaste vapnen och tillbehören. Jag badade i pengar och nådde maxlevel långt innan spelets slut.

Assassin's Creed vågar inte utmana spelaren genom att begränsa den öppna världen, göra vissa saker omöjligt svåra eller begränsa hur man löser uppdrag. Det kanske låter bra på pappret, men det innebär också att man bara genom att spela springer ifrån den plana svårighetsgraden och blir löjligt mäktig med väldigt få medel. Jag är vanligtvis inte för det, men i just AC:s fall hade jag önskat att de hade fler uppdrag där man tvingades att smyga utan att bli upptäckt, något som reserveras för kanske ett eller två uppdrag.

Det finns ingen vettig skalning som ger en medelmåttig spelare något att bestiga och klara av, utan skänker nästan spelaren levels och pengar på löpande band med relativt enkla och flertaliga repetitiva sidouppdrag.

Samtidigt kan jag fortfarande störa mig på den ofantligt svårstyrda kontrollen som mer än gärna försvårar parkourskuttandet och finliret i kontrollväg. Jag minns att jag klagade på detta redan i AC 2, och det har inte förbättrats ett dyft. Det är fortfarande en prestation att ta sig in genom ett fönster på första försöket.

Slutsats: Med Syndicate skalar Ubisoft ner på den tekniska ambitionen jämfört med Unity. Det är fortfarande ett väldigt snyggt spel, men det är optimerat och komprimerat för att ge bättre bildflyt och lite mer stabilitet på konsol. Det finns fortfarande irriterande buggar, men det är inte lika illa som i Unity. Vi får en öppen och vibrerande stad med vackert ljud, och vissa delar av gameplay har man lyckats förbättra, som t.ex hur man färdas och slåss.

Spelet följer dock fortfarande samma mall och dras med de flesta av de vanliga bristerna och för varje årligt släpp känner jag lite mindre sug att spela nästa spel. Jag gillar dessutom inte den låga svårighetsgraden och att det är för lite fokus på lönnmördande i ett spel med lönnmördare i titeln. Visst, det är ändå godkänt, jag har lagt 30-40 timmar på att spela igenom allting, men så är jag också en riktigt inbiten fan av serien.

Jag skulle säga att man är på rätt väg igen efter Unity, men jag tror att Ubisoft måste börja släppa vartannat år minst om franchisen inte ska stagnera på grund av ren mättnad, och försöka innovera serien mer i nästa version.