Valkyria Chronicles Remastered

• Genre: Strategi/TPS
• Släppdatum: 17 maj 2016                    
• Utvecklare: SEGA
• Utgivare: SEGA
• Plattform: PC/PS4/PS3

Valkyria Chronicles har sedan släppet 2008 rönt stora framgångar och hyllats som en kultklassiker, ett unikt strategispel som erbjuder en ny tolkning på den taktiska turbaserade strategigenren. Jag har haft spelet på önskelistan i flera år och det var därför ett stort nöje att kunna recensera Remastered som uppdaterar grafiken till 60 fps/1080p och inkluderar alla släppta DLCs. Valkyria har nämligen åldrats extremt väl trots sina åtta år på nacken.

Valkyria Chronicles premiss presenteras i historieboksform. Berättelsen tar vid i ett alternativt Europa, 1935, där ett andra världskrig rullar igång mellan Sovjetliknande Imperial Alliance och NATO-ish Atlantic Federation. I mitten av konflikten ligger det neutrala Gallia som har massiva mängder Ragnite, denna världens version av olja och energikälla. Imperiet invaderar Gallia för att säkra Ragnitekällan och därmed får man iklä sig rollen som Welkin Gunther och hans nyfunna vän Alicia, som tillsammans leder Squad 7 för att mota tillbaka de invaderande fiendestyrkorna från Gallia och senare även få ett stopp på kriget.

Berättelsen är både fisk och fågel, med typiska klyschor á la anime (vi kan vinna kriget genom kamratskap!), men narrativet har också rum för lite svårare frågor som rasism inom det egna ledet, krig och förlust och hur man förmår sig kämpa vidare under de tuffaste förhållandena. Röstskådespelet är i regel bra, och en del känslosamma scener varvas med lättsam komik om vartannat. Den enda nackdelen skulle i så fall vara att de många mellansekvenserna måste initieras var för sig, istället för att det existerar någon slags autoplayfunktion. För det blir en hel del mellansekvenser som man får hoppa in och ut ur.

Som ledare för Squad 7 så styr man också över 20 människoöden, alla med unika personligheter, bakgrundshistorier, intressen och för- och nackdelar, som gör att Valkyria starkt påminner om Fire Emblem, då även permadöd existerar. Att förlora en lagmedlem till ett onödigt taktiskt val gör på något vis ont, då de soldater som man rekryterar har ett ansikte och ett liv bakom de attribut som de bidrar med. Det gör det fascinerande svårt att pragmatiskt använda sig av sina soldater, och visst hittar man sina favoriter genom spelets gång, utöver protagonisterna.

Berättelsen och striderna målas som sagt upp genom en vacker och unik grafik som påminner om sketchningar och känns som taget ur en anime. Grafikmotorn är en egenkomponerad sådan kallad CANVAS och animationer, miljöer och gränssnitt är skarpa, färgstarka och så pass välstrukturerade att det känns som att spela en interaktiv tecknad serie. Den tydliga inspirationen från första/andra världskriget gör sig också väl för atmosfären, och ger spelet en mysig men ändå subtilt seriös ton. Den grafiska inriktningen är ett snilledrag i sig då grafiken står sig riktigt bra än idag, och framstår som ännu bättre i och med ansiktslyftet i Remastered.

Spelet sträcker sig över 19 kapitel/banor fylld med en drös mellansekvenser per kapitel. Utöver det tillkommer 9 så kallade skirmishes som existerar för att man ska kunna expa eller pröva nya taktiker i en miljö som tillåter det. Även 6 bonusuppdrag samt ytterligare DLC-uppdrag tillkommer. Allt som allt tar det allt mellan 30-50 timmar att klara av Valkyria, beroende på hur bråttom man har och hur mycket man vill spendera på att grinda exp och se allas öden.

Valkyrias unika signum är dess strategidel, kallad BLITZ. Varje strid börjar med planeringsfasen där man placerar ut sina soldater och använder dem för att flytta fram sina positioner på slagfältet med hjälp av så kallade Command Points, som representerar de drag man har kvar på sin omgång. När man väl väljer en soldat kastas man in i ett tredjepersonsperspektiv där man har en begränsad mängd handlingspoäng, som man kan använda till att röra sig, attackera motståndare, hela sig eller andra, och dylikt.

Tredjepersonsläget sker i realtid och man attackerar den fiende man vill manuellt, varpå det blir upp till slumpen á la XCOM om man träffar eller ej. Fiender kan för övrigt också attackera en om man hamnar i deras synfält, vilket gör att man ibland tvingas till rappa beslut under beskjutning. Man kan använda Command Points på samma soldat om man så vill, men de rörelsepoäng under omgångens gång, vilket gör att det blir ett vägningsval ifall man vill utföra ytterligare en handling. När ens Command Points är slut är det motståndarens tur.

BLITZ-systemet är svårförklarat märker jag, men det finns en definitiv tjusning i det som tilltalar strategen i mig. Man har sex klasser (Scout, Shocktrooper, Sniper, Lancer, Engineer – plus Welkins unika tank) som alla har sina styrkor och svagheter enligt sten-sax-påse-formeln, vilket gör planeringsfas en avvägning mellan vilka klasser man ska inkludera till vissa kartor och hur man ska gå tillväga för att bäst tackla situationer. Efter varje strid graderas man dessutom utifrån sina prestationer, och beroende på hur bra man uppfyllt kartans kriterier, desto bättre med exp och pengar får man.

Det är här den enda svaga punkten i Valkyria blottar sig. Man är fri att spela Valkyria lite hur man vill, men det enda som spelet verkligen premierar är snabbhet och effektivitet, vilket är passande eftersom spelmotorn kallas Blitz. Men det medför också att man, om man vill uppnå bästa resultat, uppmuntras att tänka våghalsigt och dumdristigt. Kartor kan klaras av på 1-2 omgångar om man är våghalsig nog och kastar allt strategiskt tänkande ur fönstret, vilket rimmar illa med den taktiska inramningen. Det är dock en valfri grej att försöka uppnå, då man klarar sig bra på att inte få bästa resultat på varje karta.

Utöver stridsportionen av spelet finns det även möjlighet att besöka sitt huvudkvarter, där man kan expa upp sina klasser, uppgradera vapen, skydd och tank, rotera bland de 20 rekryter man kan välja mellan, läsa bakgrundsberättelser som lanseras löpande mellan varje strid, lära sig nya färdigheter och mycket mer.

RPG-aspekten av spelet är intressant och belönande, och i alla fall jag spenderar en ohälsosam mängd med timmar på att bara köra skirmishes för att grinda exp och guld så att jag kan få ett så optimalt och starkt gäng med soldater som möjligt.

Värt att tänka på är att vissa soldater harmoniserar bättre med andra, och är bättre lämpade för vissa kartor än andra, tack vare de upp till fyra unika personlighetsdrag som varje soldat kan ha eller låsa upp under spelets gång. Det blir dock lite konstigt att ha en plit i gänget som är rasist, har hösnuva, en dålig rygg och är allergisk mot metall, men ändå.

Slutsats: Valkyria Chronicles Remastered är en fräsch uppdatering av ett fortfarande modernt taktiskt RPG, som åtta år senare är precis lika medryckande, kul och utmanande som när det släpptes. Ett grafiskt upphottat skal gör dessutom att det är ännu snyggare att se på.

Jag rekommenderar verkligen Valkyria Chronicles på grund av dess unika, snortajta gameplay som dessutom ruvar på en bra berättelse, grym grafik och animationer, livslängd och till syvende och sist anpassningsbarhet. Man kan spendera nästan så mycket tid som man vill i Valkyria, och spelet belönar dig för att du gör det. Om du vill ha ett JRPG som är minst lika bra som både Fire Emblem och XCOM så är det här en ypperlig chans.