Sökresultat Sökningen pågår Sökresultaten dyker upp här efterhand. Du kan fortsätta skriva om du vill begränsa sökningen.
Söker efter användare
Söker efter gallerier
Sök forumtrådar
Stäng

Total War: Warhammer

Skriven av: Filip_M  |  Datum: 2016-06-23

 

  • Genre: Strategi
  • Släppdatum: 24 maj 2016                    
  • Utvecklare: Creative Assembly
  • Utgivare: SEGA
  • Plattform: PC


T
otal War: Warhammer är på många sätt en gudagåva till Total War-serien. För det första föranleddes släppet av ett exemplariskt och öppet PR-arbete där man, om man så önskade, fick nästintill full insyn i produktionen av spelet. För det andra testar Creative Assembly något nytt och väljer Warhammer som universum, en fantastisk blandning av genrer/världar. För det tredje – Total War: Warhammer är utan tvekan det mest polerade spelet i serien, redan från start, och kommer bara att bli bättre. En spelserie så plågad och hånad på grund av fruktansvärda släpp och efterföljande patcharbetande månader senare lyckades äntligen.

Creative Assembly tar en paus från vår historia av konflikter och tar med oss till Warhammer, en värld influerad av människans renässansperiod fast med dvärgar, vampyrer, orker, demoner och andra fantastiska väsen och vidunder som är fast i eviga krig.

Världen är en av mina absoluta favoriter inom fantasygenren och den har återgivits mer eller mindre så som jag hade hoppats. Kampanjkartan målar upp vidsträckta vyer och områden där Arthurianska kungadömen vilar till väst, kejserliga, bländande imperium och vampyrslott står handfast i kärnan av världen, karga, kärva stäppområden till syd där orker regerar, majestätiska dvärggrottor nära inpå i öst och vintriga, ogästvänliga demonmarker till norr, där barbarer slåss för sin överlevnad bland oförklarliga kaosmonster.

Och detta är alltså bara början av en trilogi som kommer att utöka kampanjen ytterligare, och introducera spelarbasen till en ännu större värld. Det kan, med andra ord, bara bli bättre.

Total War: Warhammer är nämligen inte bara diversifierad och annorlunda på ytan – unikheten sträcker sig även till de olika faktionerna – Empire, Greenskins, Vampire Counts, Dwarves, Chaos – som alla har sina egna funktioner, förutsättningar och enheter. Problemen i tidigare titlar såsom Rome 2, Shogun 2 och dylikt har varit att i princip alla faktioner känts mer eller mindre likadana, men så är icke fallet i Warhammer.

Alla faktioner har nämligen varsitt eget element och helt unika, personliga gallerier av enheter som särskiljer dem från varandra och ger dem en distinkt identitet. Empire är den mest traditionella faktionen, ett typiskt medeltidsrike från Medieval 2 fast med fantasyinslag som magiker, hippogryfer och magiska pansarvagnar.

Orkernas hela kampanj går ut på att svärma motståndare med billiga, ändlösa horder av orker och där man uppmuntras att ständigt kriga, plundra och erövra eftersom man annars får se sina trupper skada sig själva på grund av rastlöshet och passivitet; är man dock aktiv på slagfältet orsakar man däremot en så kallad WAAAGH, en proklamation att just din orkstam är starkast i orkvärlden, vilket leder till en gratis armé som följer efter huvudarmén och hjälper till att störta riken och slåss till döden.

Dvärgar har inget kavalleri och ingen magi, men har starka infanteritrupper och landets bästa artilleri. Varje smädelse och vanära som förs mot dvärgarna plitas dessutom ned i the Book of Grudges, en spelfunktion som kräver att man utkräver hämnd mot motståndare eller riken som besegrat eller erövrat delar av dvärgarnas kungadöme. Utkrävs inte hämnden så straffas man med uppror från befolkningen och andra negativa effekter.

Vampyrernas trupper har inga bågskyttar eller dylikt, men kan förlita sig på monster och trupper som inte har någon stridsmoral och därmed kan slåss tills de är helt besegrade, om man inte dödar den ledaren som skapat hela armén i första taget. Eftersom vampyrer är vampyrer så måste de vandra på mark som passar dem - de sprider likt Chaos korruption i marken, en funktion som skapar oreda i andra faktioners städer och som kan åsamka rebellgrupper i vampyrernas favör. Det är en rätt tilltalande visuell aspekt att tids nog se grönskande områden förvandlas till ett dött, korrupt landskap i sann Draculastil.

Chaos liknar hordefaktionerna från Atilla i och med att de inte kan erövra provinser utan representerar end game i kampanjen, eftersom deras mål är att rasera allting och sprida kaoskorruption längs deras väg. De är mycket lika Empire i enhetstillgångar, men använder fler monster i deras repertoar.

Av dessa faktioner är förmodligen orker och Empire mina favoriter. I Empires fall är det en kamp mot klockan att ena människan (man startar splittrad) mot allt externt hot, och framförallt kaosstyrkorna, innan det är försent, medan orkernas blodlust tilltalar min offensiva och våghalsiga strategiska inriktning.

Jag uppmuntras att i princip strunta i allt vad förberedelser och numerära överlägen heter och helt överfalla mina motståndare, framkalla WAAAGHs och störta dvärgrike efter dvärgrike, medan jag enar de övriga orkstammarna under mitt styre. En orkkampanj slutade med att jag erövrat allt i min närhet och befann mig djupt inne i Empire/Vampyrområden där jag raserade byggnader och slaktade allt i min väg, eftersom vissa faktioner inte kan erövra vissa faktioners provinser (orker och dvärgar, Empire och vampyrer, kaos kan inte ta något, etc.). Kort sagt så har Creative Assembly tagit fasta på att designa faktionerna på det sätt som de framställs som i både tabletop och fluffhistorier, och det är en riktigt nice touch som uppskattas.

Den centrala delen i spelet, själva striderna, ser helt annorlunda jämfört med vad man har kommit att förvänta sig i Total War-sammanhang. Borta är alla konventionella strider – nu befolkas i princip varje strid av monster, flygande enheter, artillerier och speciella legendariska Lords som kan ta sig an flera trupper på samma gång. Det finns även olika former av magi som kan påverka striderna till ens fördel eller nackdel. Det skapar ett djup, en komplexitet, som gör varje strid unik och som låter spelaren experimentera med olika arméuppsättningar och magier, och det finns så många sätt att kontra, överrumpla och spela på.

Jag har suttit och undrat varför det här inte varit en grej innan när jag låter mina pegasusriddare flyga ned mot stackars reanimerade skelett som vaporiseras, eller när jag flankerar fiendens mänskliga bågskyttar som skriker i förskräckelse när monsterhundar fyllda med frätande syra och fladdermöss attackerar dem från alla håll och kanter, medan jag distraherar övriga trupper med min enorma Varghulf, en slags varulvsmänniska som sliter hål i truppformationer som de inte ens vore ett problem.

Striderna kommer dessutom till liv på ett annat sätt då animationerna är fler än någonsin, att fälten man slåss på är atmosfäriska och tilltalande, och att förstås grafiken gör att världen, striderna och övriga aspekter verkligen kommer till liv. Spelet är bra optimerat till PC och förutom lite screen tearing vid spelets släpp (som nu är löst, vad jag vet) så finns det inga direkta grafiska buggar som känns spelförstörande eller dylikt.

RPG-aspekten av spelet är dessutom, för första gången sedan Medieval 2, kul då man kan anpassa sin Legendary Lord (helt enkelt faktionsledare som aldrig kan dö, men som kan delta i strider och dylikt) efter eget tycke. Man kan göra sin Lord till en inspirerande, hoppingivande general på slagfältet, eller så kan man göra honom till en mördarmaskin som kan döda hela arméer på egen hand, eller en administrativ hjälte som hjälper riket på kampanjkartan genom att t.ex. sänka upkeep för arméer, öka public order i provinser, hålla korruption borta från sina marker, etc.

Jag har testat både att göra Karl Franz, kejsaren av Empire, till en krigsgud och inspirerande general och båda är häftiga aspekter som gör varje kampanj unik och tillför ytterligare ett djup till valen man gör längs med vägen. Vill du att dina trupper ska hålla längre i striderna tack vare din Lords inflytande och buffs, eller vill du se din Lord kötta igenom enhet efter enhet, till synes på egen hand? Valet är ditt, och jag tycker det är ett bra steg från exempelvis Rome 2s obegripliga och hemskt tråkiga RPG-system.

Men medan Warhammer ser ut att bli det bästa spelet i spelserien tids nog, efter några patcher, expansioner och DLC senare, så dras det fortfarande med problem.

Värst i nuläget är två saker: superagenter och det så kallade Benny Hill-problemet. Superagenterna är ett problem eftersom AI:n i kampanjläget anlitar en drös med agenter som dessutom är oerhört effektiva, och som kan decimera din armé utan att du någonsin befinner dig i strid med någon. De kan stoppa arméer från att röra sig en runda, skada dem, lönnmörda ”arméchefen” och liknande som har alldeles för hög success rate. Detta medan ens egna agenter är helt värdelösa. CA vet om att det är ett problem, och det kommer troligen patchas bort eller nerfas.

Benny Hill-problemet kallar jag det problem som gör att Warhammer trots allt skoj inte känns så värst roligt i det långa loppet. AI:n vet nämligen om hur många steg man kan ta per runda vs hur många steg de själva kan ta per sin runda, vilket gör att en decimerad, svag armé som man redan slagit men inte riktigt avslutat än kan springa runt och undvika människospelarens trupper tills dess att man tvingas ge upp, eller blir överraskad av ännu en AI-armé som hunnit rekryteras och som är miltals starkare än sin egna armé. Man kan, under kampanjläget, aldrig riktigt fånga fiendestyrkor som man har en klar chans att slå, såvida de själv inte vill, vilket är aldrig. Det gör att man tvingas jaga AI-styrkor till världens ände med sina huvudstyrkor för att man inte kan låta dem finnas kvar, om man inte vill bli attackerad vid ett senare tillfälle.

Detta är ett problem för att jagandet kan ta upp till 10-20 rundor, ibland utan att man någonsin fångar dem, och det förhindrar spelaren från att effektivt koncentrera sig på att expandera sin domän och resa arméer starka nog för att hålla borta Chaosstyrkorna, som för övrigt kommer alldeles för tidigt och som enbart gynnas av att man jagat en liten vampyrstyrka på 9 trupper som alltid verkar vara steget före. Det är en irriterande aspekt som fans klagat på och som CA också ska korrigera, även om de till en början skyddade det som ett designval taget redan i Atilla (som för övrigt var irriterande av just samma anledning).

Jag kan också känna att vissa faktioner är starkare än andra, som exempelvis vampyrerna som efter varje stor strid kan rekrytera “från de döda”. Det innebär också att de kan plocka upp tier 3 (end game) enheter som absolut krossar allting på slagfältet i början. Eftersom vampyrernas enheter dessutom inte har någon moral, utan endast kan dö genom att totalt förintas eller om Lorden i armén dör, så har vampyrstyrkorna en inneboende fördel gentemot alla andra, moralbaserade, enheter i spelet.

Multiplayer är icke-existerande i spelet så när som på möjligheten att ha en lobby där man kan spela mot folk, när Avatar Conquest – spelläget i Shogun 2 där man kunde levla upp sin egen shogun och bli den starkaste samurajen i Japan efter ett tag, hade passat perfekt i Warhammeruniversumet. Det är en stor miss som jag tror att CA tappar mycket på, i alla fall sett till dess multiplayercommunity.

Sieges är också ganska tråkiga historier eftersom alla faktioners respektive fort ser likadana ut och främst handlar om att slåss på väggarna, vilket går ifrån tidigare speltitlars tradition av att ha fort av olika kvalité (rena byar utan några skydd till Konstantinopel som är Fort Knox, mer eller mindre) och som gör belägringar till en ganska slätstruken historia. Jag brukar autoresolva sieges av den anledningen. Har man spelat det en gång så har man spelat det alla andra gånger också.

Jag får också en känsla av att Warhammer i sin nuvarande form känns ganska ihåligt, trots att spelet är välgjort och tekniskt sett ett av de bästa i serien, om inte det bästa. Kan vara att jag är bortskämd med tidigare titlar som gav spelaren mer att välja mellan, då fyra faktioner snabbt blir avklarade. Visserligen kommer ytterligare faktioner, vissa gratis, men det känns som att något fattas. Kan inte sätta fingret på vad, dock. Jag är i vilket fall hoppfull om att mitt intryck kommer förändras om ett par månader när patcher, DLCs och dylikt har kommit ut.

I värsta fall kan man däremot använda sig utav den uppsjö av mods som redan finns att välja mellan, och som förhöjer vissa aspekter av grundspelet och till och med tar bort eller slätar över vissa delar av de problem som man kan tänkas dras med. Saker som CA missat vid launch kan korrigeras tack vare det fantastiska stöd för mods som CA/Games Workshop visar.




Slutsats
: Total War: Warhammer är på många sätt ett spel som jag väntat länge, länge på. Det är förmodligen det tekniskt sett mest fulländade spelet i Total War-serien, och beslutet att blanda de två världarna med varandra var ett riktigt snilledrag, då de passar varandra perfekt.

Striderna är något helt annat, RPG-delen och känslan av att utveckla din general är något alldeles extra, skillnaden mellan de olika faktionerna och de olika beslut du får fatta från provinsbyggande till arméuppsättning baserat på vilken faktion du valt är alldeles lysande. Oavsett de problem som jag listat, så är detta lätt ett av de absolut bästa spelen i Total Wars digra spelserie, och det kommer bara bli bättre. Kan inte bärga mig inför kommande DLCs, uppföljare och expansioner. Rekommenderar det även för de som spelat Total War på grund av dess historiska inriktning, då detta är ett strategispel som är för bra för att undvikas.



Allmän produktfakta

Allmänt

Genre Strategi Fantasy RTS Taktik Turbaserat
Expansion (kräver grundspelet) Nej
Format Download Fysisk utgåva
Rek. åldersgräns 16 år
Serie

Funktioner

Funktioner

Spellägen

Lokal multiplayer Nej
Online multiplayer Ja

Systemkrav

Operativsystem Linux Mac OS X Windows 7 Windows 8 Windows 10

Övrigt

Keyword
Lanseringsår 2016
Utgivare SEGA
Utvecklare Creative Assembly

Länkar

Varumärkets produktsida
Trendande produkter
Prisjakt © 2000 - 2024 Prisjakt   Cookiepolicy.   Våra regler.   Personuppgiftspolicy.  Hantera cookie-inställningar.