Mirrors Edge: Catalyst

• Genre: Plattformsspel
• Släppdatum: 9 juni                               
• Utvecklare: DICE
• Utgivare: EA
• Plattform: PC/PS4/Xbox One

Mirror’s Edge gled relativt obemärkt förbi när det släpptes 2008, men spelets udda koncept och unika stil har i efterhand uppmärksammats allt mer och det är enligt mig ett av de mest underskattade spelen på senare tid. Nu när det är trendigt att släppa uppföljare på gamla och nästan bortglömda spelserier dyker nästa spel i Mirror’s Edge-världen upp – och håller sig troget sina fans.

När DICE först annonserade Catalyst och talade om att det skulle bli en reboot på serien efter bara ett spel så blev jag väldigt tveksam. Även om det fanns några mindre bra delar i Mirror’s Edge så gillade jag storyn och upplägget, jag förstod inte vad det var som man ville ändra så radikalt på att man behövde göra en nystart. Därför blev jag när jag satte mig med Catalyst väldigt överraskad över hur likt allting fortfarande är.

Storyn handlar fortfarande om den kvinnliga springaren Faith som lever i en dystopisk stad kallad Glass. Allmänheten styrs av stora företag som har kameror utplacerade överallt och kontrollerar allt och alla över ett stort nätverk. Något privatliv finns alltså inte, förutom på stadens tak där springare har byggt upp sitt eget samhälle och försöker kämpa för sin frihet. Grundstoryn känns igen från originalet samt en del om Faiths bakgrund, även om det i det stora hela handlar om helt andra personer och händelser. Den tecknade serietidningsstilen är utbytt mot mellansekvenser och konversationer över radiokanaler medan man tar sig runt staden. Utförandet kanske har förlorat lite av sin charm men jag tycker ändå att det funkar bra och att storyn är engagerande och spännande. Dock förutsätter nästan spelet att man läst serietidningen Exordium som förklarar vad som hänt Faith innan själva spelet, har man inte gjort det så kan storyn vara ganska svåruppfattad.

Grundkonceptet är egentligen oförändrat från originalet. I sann parkouranda springer man runt på stadens tak och utför olika tricks som att väggspringa och rulla. Likt många andra moderna spel är en av nyheterna ett RPG-system där man låser upp nya förmågor/rörelser genom att klara uppdrag och samla saker. Något annat som är nytt är en änterhake som man hittar en bit in i spelet och som tillåter en att svinga sig runt från tak till tak och även uppför höga byggnader. Ett kul tillägg även om det inte används så himla mycket.

Stridssystemet är det som jag ogillade mest i originalet, och även om det har byggts ut lite och förbättrats i Catalyst så är det fortfarande inte särskilt bra. Vapnen är som tur är borta, så det gäller att använda miljön för att ta kål på fienderna så effektivt som möjligt, till exempel genom hoppsparkar eller genom att sparka ned dem från en byggnad. Det är dock väldigt enkelt och simpelt och det blir aldrig svårt, trots att jag knappt köpte några stridsförmågor. I det hela är det dock inget jag stör mig på lika mycket som i originalet, då det helt enkelt inte finns lika många fiender, och man kan för det mesta bara springa förbi dem.

Istället för att köra på separata banor som i Mirror’s Edge så har man i Catalyst en öppen värld att springa runt på. Det känns väldigt likt Burnout/Need For Speed-spelen, i den meningen att man själv får ta sig till alla uppdrag, och ibland dyker även fiendepatruller upp så att man måste fly och hitta ett säkert ställe, likt polisjakter i bilspelen. Inte jättekonstigt dock med tanke på att EA har utvecklat alla de nämnda spelen. Den öppna världen funkar bra, även om det ibland kan bli repetitivt när man tar sig genom samma ställe flera gånger, speciellt i början av storyn när man ska hämta uppdrag och så vidare. Till en början tror man när man kollar på kartan att världen är enorm, men det är den i själva verket inte, vilket jag tycker bara är bra. Den är lagom stor för min del. Utspritt runtomkring finns saker att samla plus sidouppdrag och andra händelser, som time trials och pussel där man ska hitta rätt väg. Roliga att pyssla med då och då, även om jag tycker att storyn är den största bevaringen med spelet. Hjälpsystemet från originalet finns fortfarande kvar och visar visuellt vart man ska springa, dock visar den inte den snabbaste vägen så när det gäller time trials måste man nästan alltid hitta en snabbare väg själv. Dessa kan vara väldigt utmanande och säkert ta en timme att klara av från att hitta rätt väg till att genomföra det. Riktigt kul om man gillar speedrunning, vilket jag gör.

Bland det bästa med spelet är faktiskt att upptäcka alla olika delar av staden. Visuellt är Catalyst precis som originalet väldigt unikt uppbyggt. Byggnaderna är kliniskt rena med väldigt få färgnyanser, det mesta är helt vitt. Gillar verkligen designen som DICE har lyckats skapa, det är en fröjd att se på, och skapar faktiskt en riktigt skön atmosfär. Spelet har dock höga systemkrav och bilduppdateringen är inte den bästa för oss med halvgamla grafikkort eller de som kör på konsol, vilket är synd eftersom det är ett spel som är gjort för fart och då måste det flyta på bra. Dessutom finns en del direkt pinsamma problem, som objekt som poppar upp och texturer som är helt pixelerade även på nära avstånd. Dock är grafiken överlag otroligt snygg. Musiken följer även den samma elektroniska stil som i originalet, då samma kompositör har ställt upp i Catalyst. Huvudtemat kanske inte är något ”Still Alive”, men den är ändå riktigt bra, och musiken bidrar mycket till stämningen.



Slutsats: Mirror’s Edge Catalyst är faktiskt lite oväntat extremt likt originalet, trots att det är en reboot. Storyn har skrivits om, några tillägg har gjorts här och där, stridssystemet har förbättrats något, grafiken har uppgraderats och använder nu den läckra motorn Frostbite 3, musiken följer samma sköna elektroniska spår, och Faith är lika tuff som vanligt.

Den största förändringen är den öppna världen där man har bakat in time trials från originalet samt en mängd andra händelser och uppdrag. Världen känns givetvis mer sammankopplad, men konceptet innebär också nya problem som att man måste springa igenom samma ställen flera gånger om, men som tur är finns det fast travel som förkortar transportsträckorna.

Storyn som är 6-10 timmar lång och miljöerna är de främsta anledningarna till att man vill fortsätta spela, men gillar man speedrunning eller att samla saker kommer man också att ha kul med alla sidoprojekt. Ovanligt nog blir storyn bara bättre ju längre man kommer, och utan att säga för mycket så är det sista uppdraget det roligaste och häftigaste jag har varit med om i serien. Catalyst rekommenderas varmt om man gillar själva grundkonceptet och vill ha en helt unik upplevelse.