Dragon Quest VII: Fragments of the Forgotten Past

• Genre: RPG
• Släppdatum: 16 september 2016         
• Utvecklare: ArtePiazza/Square Enix
• Utgivare: Nintendo
• Plattform: N3DS

Dragon Quest VII: Fragments of the Forgotten Past är en 3DS-remake av ett 16 år gammalt spel till PlayStation. Jag spelade inte det på den tiden, men har lirat en del spel i Dragon Quest-serien tidigare, bland annat Dragon Quest 4 och Monsters Joker som jag båda håller som riktigt, riktigt bra, så jag var förväntansfull.

Vi följer här den unga namnlösa hjälten, som har vissa likheter med Link i sin gröna utstyrsel, och hans barndomsvänner prins Kiefer och borgmästarens dotter Maribel när de ger sig ut på äventyr. De bor på den lilla ön Estard där invånarna lever i tron att deras ö är den enda platsen på planeten, men trion som är skeptisk till detta upptäcker snart att så inte är fallet. Som spelets titel avslöjar går spelet ut på att hitta stenfragment som, när de används i ett tempel, öppnar portaler till glömda världar i det förgångna. Varje sådant ställe är som ett sidouppdrag med en boss och när man klarar det så dyker den världen upp runt den ursprungliga ön i nutiden. Det kan handla om att rädda en by från ett vulkanutbrott, en stad från en robotarmé eller luska ut varför ett ställe är fullt av förstenade människor.

Det mest uppseendeväckande måste jag säga är spelets längd. Vi snackar om ett massivt spel med ofantligt innehåll som tar runt 80-100 timmar att varva, för att inte tala om bonusgrejerna som kan ta upp till 300 timmar (!). Inte konstigt att det är känt som rollspelet som ”ingen” klarade. Ungefär 20 timmar bara för att få de första jobbklasserna då spelet bara börjar komma igång och säkert 2-3 timmar innan man får slåss första gången. Och då har de ändå gjort om inledningen som förr kritiserades just för att det tar lång tid innan första fighten och att man sprang fram och tillbaka så mycket. Jag tyckte inledningen var utdragen med ett massa rännande fram och tillbaka även nu, undrar då hur det var förut. Annars är det ju inte direkt negativt med ett så långt spel bara man verkligen, verkligen gillar spelet, men det gäller ju att tempot är bra och det känns som att många kan lägga ner detta innan de kommer någonvart eftersom det börjar så trögt.

DQVII är ett charmigt spel, nästan som ett textbaserat äventyr. Det är inte lika fokuserat på strider som andra JRPG kan vara, det är mycket att man ska prata med folk och läsa stora mängder text. När man väl slåss så gör man det i turbaserade strider som jag måste säga saknar utmaning. Jag trycker mig bara igenom dem och jag har fortfarande inte dött. Värre är att man i dungeons ofta går genom smala gångar med kameran mot sig så att säga utan möjlighet att snurra på den, så att man inte ser fienderna och har en chans att akta sig, vilket leder till oundvikliga strider trots att fienderna syns på kartan. På bossarna behöver man ta manuell kontroll över sina partymedlemmar, men det handlar i stort sett bara om att hålla koll på att hela vid behov och debuffa bossen. Nu är jag van vid rollspel, men det är helt klart ett JRPG för nybörjare, där utmaningen för veteraner möjligtvis ligger i endgame hundra timmar senare.

Den största bristen är imo gränssnittet. Det är ett himla bök att hitta prästen och trycka igenom de åtta textrutorna varje gång man vill spara. Något som kunde gjorts med ett eller två tryck. Samma sak när man ska sälja eller köpa saker, butiksägaren frågar en massa saker och man måste köpa och sälja med varje person individuellt. Jag förstår att de vill behålla originalspelet, men sorry, sånt här gör inget annat än att ta tid från mitt liv.

Grafiken har uppdaterats ordentligt om man jämför med PS1-versionen. Inget snack om den saken, de har pressat 3DS så att de som gillade DQVII på PS1 kommer att få sig en riktig treat. Trots 3DS begränsade prestanda var jag t o m imponerad över hur bra vissa bakgrunder såg ut, som röken eller gnistorna på en vulkanbana och även fiendernas animationer och utseenden är roliga och detaljerade. Sedan har de gjort om hela övervärlden så att man nu går omkring i 3D och kan styra kameran. Visst ploppar träd och fiender upp framför en, frameraten kanske inte håller upp alla gånger och de återanvänder utseendet på många NPC tills man tröttnar på att se samma ansikten hela tiden, men jämför man med PS1-versionen är det enorma skillnader.

Musiken är också uppdaterad och låter bra. De har faktiskt fått mig att nynna vissa låtar när jag inte spelar, fast de kan bli rätt repetitiva eftersom spelet är så fruktansvärt långt. Jakten på stenfragment är också mycket mer strömlinjeformat nu jämfört med förr eftersom man har ett hjälpmedel som blinkar när man är nära ett fragment och om man vill veta vad man ska göra finns numera en person att fråga som alltid har svaret. Förr i tiden hade folk som inte spelat på ett tag ingen aning om vad de skulle göra eller så kanske de inte hittade nästa fragment och kunde på så sätt inte klara spelet. Det är åtminstone fixat. Ändå kan man ibland ha svårt att veta vad man ska göra härnäst, säger väl en del om hur mycket hjälp man får i dagens RPG. Man får dessutom till skillnad från originalet en karta för varje dungeon. Med tanke på hur labyrintaktiga de är så kan jag förstå hur svårt det måste ha varit utan någon karta.




Slutsats: Det känns som att Dragon Quest VII till 3DS nog främst kommer att tilltala de som gillade PS1-versionen när den kom, samtidigt som det absolut kan vara ett bra ”ingångs”-RPG för de som är nya till JRPG. Det är enormt långt, fullpackat med innehåll, snyggt, har trevlig musik och en charmig story. Det tar dock [för?] lång tid innan det kommer igång, gränssnittet är förlegat och tidskrävande, de återanvänder NPC-karaktärer alldeles för mycket och striderna saknar utmaning för det allra mesta samtidigt som de inte alltid går att undvika utan att använda föremål.

I grund och botten är det ett välgjort och bra rollspel, men jag kan tycka att det är FÖR långt. Det är trots allt ett konsol-RPG som har anpassats till en bärbar konsol. Tempot blir lidande av att man inte får någon röd tråd i storyn och att det startar så långsamt och tar sån tid att låsa upp jobbklasser och man måste ha stort tålamod för att spela 100 timmar på en bärbar enhet för att få se slutet på spelet. Ett lagom långt RPG för mig idag ligger på 20 till 30 timmar, där storyn är mer kompakt och inte förlängs av transportsträckor och enkla strider eller av att göra samma dungeon två gånger i följd som man gör här. Jag håller mina tidigare Dragon Quest-upplevelser högre. Hur som helst, välgjort, men/och massivt. Upp till var och en om man ser det som en fördel eller inte.