Paper Mario: Color Splash

• Genre: Actionäventyr
• Släppdatum: 7 oktober 2016                
• Utvecklare: Intelligent Systems
• Utgivare: Nintendo
• Plattform: Wii U

Paper Mario: Color Splash kan mycket väl vara Wii U:s svansång för min del. Utöver Zelda som jag hellre spelar på Nintendos kommande konsol NX (om lanseringen sker planenligt i mars) så ser jag inga andra spel på horisonten till Wii U.

I Paper Mario är Mario och allt annat i spelvärlden som titeln antyder gjort av papper. Mario och Peach får ett brev från ön Prism Island som visar sig vara en Toad som dränerats på färg. Mystiskt! Våra hjältar beger sig till ön och upptäcker en färglös och övergiven hamn. Där träffar de också färgburken Huey som efter ett tag förklarar att stället brukade vara en färgsprakande stad med en färgfontän som huvudattraktion. De sex stora färgstjärnorna som brukade förse fontänen med färg är dock borta. Ni förstår kanske vart storyn är på väg? Dags att ge sig ut i vida världen och leta rätt på och rädda stjärnorna.

Till skillnad från vanliga Mariospel så finns inget plattformshoppande i Color Splash. Man går runt fritt i olika världar med fiender på kartan som springer efter en om man kommer nära, men när man hoppar på dem så fungerar det som ett JRPG där striden öppnas på en egen skärm. Därefter har man ett antal kort att välja mellan med olika attacker och försvar och det gäller då att använda rätt kort vid rätt tillfälle. En vanlig Goomba kan man exempelvis använda det mesta mot, men en taggig Spiny blir man skadad om man hoppar på, så där får man använda t.ex. en hammare. En flygande Koopa Troopa å andra sidan fungerar inte hammare mot, så där funkar det bra att hoppa. En skalförsedd Buzzy Beetle är det bäst att använda ett POW-block mot för att få den på rygg och attackera dess mjuka mage. Sen finns drösvis med andra kort, t.ex. fungerar en eldblomma bäst mot en Hammer Bro som kastar isbollar, och man kan även få fiender som kort eller svampar som ger liv. Plus att det gäller att ha lite tajming när man utför sina attacker eller blockerar för att göra mer eller ta mindre skada.

Problemet med striderna är flerfaldiga. För det första så är processen med att välja kort ur högen, markera kortet, eventuellt fylla det med färg och sedan aktivera det en relativt omständlig process. För det andra är striderna väldigt enkla. Jag har dött en gång genom hela mitt 30 timmar långa äventyr (spelets längd varierar beroende på om man rushar eller inte) och jag undviker striderna så ofta jag kan eftersom det enda de ger mig när jag vinner är förmågan att hålla mer färg, samt lite pengar och kort. Och jag har aldrig ont om varken färg, pengar eller kort. Färg behövs för att måla färglösa kort eller ställen i världen och pengar kan man använda för att köpa fler kort. Men detta kommer som sagt aldrig att vara någon bristvara och gränsen på 99 kort skapar enbart problem eftersom det blir jobbigt att bläddra mellan så många kort och att t.ex. behöva slänga nåt kort om man vill ta upp ett nytt.

Inte ens bossarna ger någon större utmaning eftersom den enda utmaningen där är att ha rätt ”sak”. Runt om i världen finns nämligen ”sakkort” som består av verkliga 3D-saker och inte 2D-prylar gjorda av papper. Det kan vara en fläkt eller en brandsläckare. Kontrasten när man använder dessa kort i striderna och ser verkliga effekter i en tecknad värld är rätt härlig.

Men att striderna är så enkla är konstigt, för det är inget barnspel. Det finns inte en chans att ett barn klarar spelet utan någon form av guide, då det knappast är linjärt. Istället sitter jag ofta och undrar vart jag ska härnäst eller hur jag löser ett ologiskt pussel. Nintendo har gett mig en mall som visar i vilken ordning jag ska ta banorna och det ser ut som ett flödesschema för att koppla en kärnreaktor. Bara en sån sak som att de tror att vi recensenter behöver det säger väl en del om att de tror att man kommer behöva hjälp. Och dessutom har de lagt in hjälpmedel i spelet, som att man kan köpa tips för tio spänn eller fråga en viss Toad om vad man behöver för sakkort härnäst. Dessutom kan man fråga Huey för att få hjälp med pussel om man känner sig osäker. Trots detta så körde jag fast ett antal gånger.

Dialogen och humorn känns också riktad mot lite äldre, så det kan nog vara meningen att målgruppen ska vara fans som har växt upp, eller föräldrar som ska spela med sin barn, men jag tror de flesta äldre kommer att tycka striderna är för enkla och ha överflöd av pengar, färg och kort.

Sen finns några riktigt irriterande moment i spelet också. För att ta ett av dem, det finns ett spökhus där man ska leka detektiv och hitta spöktoads. Om man inte löser detta inom 30 minuter så får man börja om, något jag inte fattade första gången så där rök 30 minuter av mitt liv. Andra gången var jag bättre med, men jag kom inte på lösningen till den sista så totalt en timma borta. Då var jag redigt irriterad. Efteråt kom jag på lösningen själv och löste det på tredje försöket, men att man ska behöva göra om allt man gjort?

Samma sak med sakkorten man måste hitta mot bossarna. Om man inte har rätt sak, vilket jag inte alls förstod första gången jag skulle till en boss, så har man ingen chans att slå bossen, det är omöjligt. Man måste ha saken. Så då var det bara att ge sig av för att leta reda på saken, vad det nu var, och sedan komma tillbaka och gå igenom hela banan igen fram till bossen. Galet irriterande.

Men bortsett från de här irritationsmomenten och de enkla striderna så är det ett extremt charmigt spel. Jättesnygg, krispig grafik, härliga låtar och en riktigt skön humor. Banorna är också varierade och det som pressar mig framåt är den trevliga bandesignen och att det händer nya saker hela tiden. Ena stunden slåss man i en arena eller dansar med hundra toads, nästa bakar man pizza eller är med i en gameshow under vattnet. Lite synd att man måste använda gamepaden dock, men det är väl Nintendos farväl till den.



Slutsats: Jag är rätt kluven till Paper Mario: Color Splash. Å ena sidan är det charmigt med rolig humor, välskriven dialog, bra musik, [för] lätta strider och färgglad grafik, å andra sidan är det svårt att veta vart man ska eller vad man ska använda för kort härnäst. Det känns som att de har satsat på att göra både unga och äldre nöjda, men hamnat nånstans mittimellan. För mig är det lite av en berg- och dalbana, ena stunden har jag kul, och sedan kommer något mindre bra moment eller så fastnar jag. Men bara man är med på att det har sina brister så kan man ha roligt med det.