Civilization VI

• Genre: Turbaserad strategi
• Släppdatum: 21 oktober 2016                       
• Utvecklare: Firaxis Games
• Utgivare: 2K Games
• Plattform: PC

I den sjätte iterationen av Civilization-serien har det skett ett gäng stora förändringar, känner jag, som hjälper till att propellera spelserien framåt ytterligare. Civ har sedan tidigare premierat på positionen som det bästa turbaserade strategispelet på marknaden, och denna gången är inget annorlunda. Firaxis snarare bekräftar åter varför deras flaggskeppsserie är herren på täppan, uppföljare efter uppföljare.

Premissen är densamma, som vanligt. Som spelare skall man leda sin nation (bland 19 olika), gestaltad av en profilstark ledare från dess historia, från stenåldern till dagens utvecklade IT-ålder och till seger. Hur man går tillväga för att nå dit är helt upp till den som spelar – kanske vill man bli en kulturell stormakt, eller det religiösa epicentrumet, eller nå Mars först, eller världsherre genom att besegra alla andra på slagfältet – som sagt, det är upp till spelarens mål och val på vägen.

Civilization 6 har genomgått en hel del förändringar, trots Sid Meiers påstådda tredjedelslag om speluppföljare: behåll 33 % av redan etablerade system, förbättra 33 % av redan etablerade system, och introducera 33 % nya funktioner. Jag tycker nästan att det är ett nytt IP, både sett till den estetiska profilen och spelsystemet i sig, medan det fortfarande känns som vanliga, gamla, fantastiska Civ.

Detta är ett av de ”tjockaste” släppen i Civ-serien av vad jag kan komma på – nästan allt som varit med i tidigare titlars expansioner är med redan nu, som espionage och turism osv – och det ska bli spännande att se vad som kommer härnäst.

En till synes kontroversiell riktning har varit att gå från en semi-realistisk grafik till en tecknad, lite ”barnsligare” tolkning av spelvärlden. Jag måste säga att jag gillar beslutet, eftersom det passar spelserien på något sätt, gör spelvärlden unik i sig, och skapar en slags atmosfär kring kartan som sträcker ut sig inför en på ett speciellt vis. Oupptäckta områden illustreras genom mytomspunna väsen från historiska kartor (drakar exempelvis) och i allmänhet känns det som att studera ett pergament. Karaktärer, animationer och distrikt (nytt för serien) är åt karikatyrhållet, och påminner faktiskt om Age of Empires Online i vissa stunder, men som sagt, i slutändan är det en duktigt kreativ lösning.

Ljudbilden är riktigt imponerande, som vanligt, och albumet till Civ 6 är självklar i shufflelistan i vardagen. Sean Bean gör ett exemplariskt jobb som den nya berättarrösten, och jag gillar att de har fortsatt med att låta varje ledare för respektive nation konversera i deras modersmål. En touch som är autentisk och inlevelserik. Varje land har sitt eget tema som utvecklas genom matchens gång, och hjälper till på sitt eget vis att formge och illustrera tidens och nationens utveckling.

Rent spelmässigt har det skett en del för att göra varje spelomgång ännu djupare, i alla fall för mig. Det finns ingen ”stackad” stadsbyggnad längre – viktiga byggnader menade för att öka pengaflödet, teknologi, industri, religion mfl kallas nu för distrikt, och tar alltså upp plats utanför själva städerna som man äger. Det gör att de konkurrerar med naturresurser som grödor, lyxvaror och strategiskt viktiga resurser, som järn och olja och liknande. Ändringen från ”stacking”, där man i princip knappt behövde planera förutom vad man ville fokusera på först, eftersom allt rymdes i en stad, till ett stadsplaneringstvång med begränsad yta gör att Civ 6 i ett svep tillåter mer djup än sin föregångare.

Eftersom ingen karta är den andra lik, och därför erbjuder olika förutsättningar för hur man kan lägga upp sin stad och sina distrikt för att få ut så mycket av dem som möjligt, så gäller det att planera utifrån det man har. Sitter man i en dal full med gruvor och berg så kan det vara smart att fokusera på teknologi och industri exempelvis, eftersom distrikten får bonus från dem.

En annan gång kanske man är en lukrativ hamnstad med möjligheter till att håva in stora pengar med kommersdistriktet kombinerat med en expanderad hamn. Jag har fått testa olika taktiker och strategier i mina spel hittills, och det kan börja så snart som vid var jag är placerad på spelkartan.

Firaxis har också gjort byggnadsarbetare till en begränsad resurs, tre (man kan dock förlänga till fyra-fem genom policies) användningar per byggare. Förändringen är för att få bort den känsla av trafikstockning som alltid sker i Civ-spelen, med ett dussintals byggnadsarbetare som hjärnlöst driver omkring och förbättrar landskapet runtomkring ens städer. Nu får man fundera på vad som behöver prioriteras, vad som ska utnyttjas först av alla resurser.

Jag var negativt inställd först, då jag gillade att kunna automatisera just den aspekten av spelet i föregående titlar, men efter ett tag vande jag mig, började förstå tanken bakom förändringen, och nu känner jag att det var en mycket bra ändring. Jag har det inte lika bekvämt längre, men jag har fått börja fundera oftare på vad jag vill göra, vilket har ökat min förståelse för spelmekanikerna.

Trafikstockningen har också minskat på den militära biten – nu går det inte längre att bygga doomstacks av militärgubbar och gå lös på motståndare på samma sätt som förut, eftersom bara en enhet kan stå på varsin ruta. Man kan forska fram möjligheten att kombinera enheter till en större, starkare enhet, men tanken är att man inte längre ska kunna få in fem-tio gubbar på en ruta och i princip vara odödlig.

Det är ännu en bra ändring som gör strider, utflankeringar och belägringar till en strategisk angelägenhet då man noga kan fånga motståndare i bakhåll och omringa städer. Om man jämför det med tidigare titlar då man i princip bara spammade ut valfria militära enheter och rushade sönder en punkt på kartan med (vanlig taktik för mig) tio man på en ruta så vill jag nog säga att jag uppskattar denna versionen av krigsföring mycket bättre.

Teknologi- och statsutvecklingen har förändrats något också. Kulturella och teknologiska utvecklingar uppmuntras beroende på vilken spelstil man har nu, då tiden att forska fram vissa utvecklingsmilstolpar skyndas på till följd av ens handlingar.

Säg att jag gillar att kriga – då går det snabbare för mig att forska fram milisenheter, vapen och militära byggnader, eftersom vissa krav, typ ”döda tre fiender med bågskyttar”, finns för att leda in spelaren i den spelstil som de anammar. Samma sak gäller om jag vill emulera Storbritannien och bygga en mäktig flotta – naturligtvis lutar jag mot marina framsteg, och det reflekteras i mitt teknologiträd, där jag kommer forska fram seglingstech och liknande mycket fortare än andra länder, som fokuserar på annat.

Samma princip gäller för det omarbetade kulturella trädet, som gått ifrån att innehålla en mängd kulturella inriktningar som t.ex. nationalism och monarki med fördefinierade tillval till ett utvecklingsträd mycket likt teknologiträdet. Man börjar som hövding med begränsade val, men ju längre tiden lider så kan man välja mellan olika statsinriktningar som för med sig olika fördelar och nackdelar, och innehåller olika uppsättningar policykort, som man kan forska fram i kulturträdet.

Policykorten tillsammans med de olika statsinriktningarna erbjuder ännu ett lager av djup då man kan kombinera olika stater med diverse policykort som ger en bra synergi – oligarki ger bonusar till militära enheter, och man kan kombinera det med militära policykort som ger ännu fler bonusar. Samma sak går att göra om man hellre vill fokusera på kultur, eller vetenskap, och så vidare. Det är en snygg förändring som transformerar en ganska stel och rättfram process i tidigare titlar till en mix-and-match-grej som man kan sitta och fundera över minst lika mycket som när man stadsplanerar, eftersom ens kulturella policies och statsskick påverkar var man tar sitt land någonstans.

Även diplomatin är något omarbetad, där varje ledarfigur har fått en unik agenda som hör till deras historiska beteende när de väl härskade, som att Gilgamesh, en fältherre, uppskattar andra civilisationer som har en militär styrka, eller Saladin som ogillar andra religioner än hans egen, och så vidare. Utöver det får varje motståndare en slumpmässig, gömd agenda som ytterligare guidar deras sätt att tolka sin omvärld. Agendorna gör det enkelt att förstå villkoren mellan olika civilisationer och vilka man passar ihop med bäst, och AI:n är bra på att handla utifrån det beteende som den är menad att följa. Det gör det diplomatiska läget intressant och någorlunda logiskt, då de sällan beter sig okaraktäristiskt eller på ett sätt som gör att man är oförstående till hur situationer och relationer utvecklar sig.

Å andra sidan är AI:n ganska korkad, även på högre nivåer. En gång blev jag påhoppad som Rom av både Spanien och Sumer, och jag var nere på min sista stad. Jag hade inga militära enheter, inget skydd, medan nästan hela kartan fylldes upp av spanska/sumeriska enheter. Av någon anledning cirkulera de dock runtomkring och förstörde typ bondgårdar och sånt, medan jag byggde trupper för att mota tillbaka dem. Spola framåt runt 20 omgångar och helt plötsligt är det ombytta roller – jag har förintat Spanien och håller på att invadera Sumer. Förhoppningsvis kommer det patchas, eller tweakas åtminstone något, då det ibland förtar känslan av att man lyckats med något när man egentligen kör över sina motståndare, trots deras upplevda fördelar och övertag.

Något som också kan förbättras är UI:n, som jag tycker är lite plottrig och svår att gå igenom stundtals. Vissa saker är oklara, som t.ex. turism, och ibland kan man gå miste om vissa händelser för att de försvinner i virrvarret av ständiga uppdateringar som dimper in.




Slutsats: Civilization 6 är en fantastisk uppföljare som bjuder på många nyheter, nästan otaligt många, som förhöjer spelupplevelsen och tillför ett speciellt djup som saknats i tidigare iterationer, speciellt vid release. Sjätte uppföljaren till det mest definitiva turbaserade strategispelet ger ännu tydligare, djupare och intressantare vägar och möjligheter till att gå in på djupet på hur just du som spelare vill spela och leda din civilisation.

Civilisation 6 är kortfattat en mycket bra uppföljare med ett alldeles särskilt djup, en fantastisk atmosfär, ett omspelsvärde som heter duga, och spännande nyheter som blandar gamla, beprövade koncept med nya, välkomnade tillägg.