Dishonored 2

• Genre: Actionäventyr/Stealth
• Släppdatum: 11 november 2016          
• Utvecklare: Arkane Studios
• Utgivare: Bethesda
• Plattform: PC/PS4/XB1

2012 släpptes Dishonored, ett nytt IP från Bethesda som snabbt seglade upp som ett av mina favoritspel under året. Man spelade som Corvo Attano, en maskerad livvakt med övernaturliga krafter som fick se sin kejsarinna mördad, sin dotter kidnappad och han själv ditsatt för brotten. Därefter följde en hämndresa där man som spelare fick välja om man skulle vara barmhärtig eller hänsynslös.

Sedan dess har det gått 15 år i spelet och Corvos dotter Emily Kaldwin, som bara var en liten flicka i första spelet, är nu en vuxen regent som styr Empire of the Isles. I inledningsscenen så spatserar dock plötsligt Emilys okända faster Delilah in i tronsalen och gör en kupp där hon helt sonika med våld detroniserar Emily och utser sig själv som ny kejsarinna. Härnäst får man välja att spela som antingen Corvo eller Emily och eftersom jag ville pröva Emilys nya krafter så valde jag henne och flydde staden med hjälp av Meagan Foster och hennes skepp Dreadful Wale som fungerar som ett slags hubb som man återvänder till mellan varje uppdrag. Till skillnad från det första spelets gråa Dunwall utspelar sig majoriteten av händelserna i den soliga kuststaden Karnaca.

Jag vet inte exakt vad det beror på, men jag tyckte Dishonored 2 var väldigt segt jämfört med ettan. För det första är storyn inte alls lika intressant. Premissen känns inte realistisk, det känns inte rimligt att alla är okej med att en inkräktare tar över imperiet. Alla vakter bara följer henne istället för den de tidigare var lojal mot och börjar jaga en som regerat över dem på ett bra sätt i 15 år. Premissen känns inte genomarbetad utan mest som att det funkade i ettan så nu kör vi en reset i tvåan och gör om samma sak. De har till och med en karaktär kallad The Crown Killer som försöker mörda i Emilys/Corvos namn, precis som i ettan.

Sen ska det sägas också att om man verkligen vill förstå storyn så är man tvungen att läsa määäängder av text i form av brev och böcker som man hittar under spelets gång, för det är där överlägset mest information om berättelsen finns. Det man får genom mellansekvenser är rätt fattigt. Man kan också använda kikaren för att studera vakter och få information på så sätt, något jag förstod efter ungefär halva spelet. Då kan man få se scener som man annars missar om man inte är uppmärksam. Missförstå mig inte, spelvärlden är imponerande detaljerad, de har byggt upp ett universum med fantastisk detalj, men presentationen av den kräver att man lägger ner mycket tid eftersom det inte är mycket som förmedlas direkt till spelaren.

Sedan har jag aldrig varit med om ett spel där det känns så segt att komma framåt. En genomspelning tog mig 20 timmar och mer än hälften kändes som bortslösad tid. Spelet är ingen öppen värld, utan består av stora separata banor som kan ta flera timmar att klara av om man utforskar varenda liten vrå och försöker hitta varje runa/bencharm, leta efter saker att plocka upp a la Fallout 4, läsa alla brev och försöka smyga sig igenom (vilket innebär mycket planeringstid). Eftersom jag ville ge mig på att smyga så blev det ruskigt mycket sparande och laddande på grund av att jag blev upptäckt så ofta. Visste ni att kungsörnen har åtta gånger bättre syn än oss och kan se en hare från 2 kilometers avstånd? Det är dessa ögon som vakterna i Dishonored 2 har utrustats med för de ser fan minsta lilla rörelse. Ibland ser de en fastän man gömmer sig i ett mörkt hörn bakom dem. De ser till och med genom väggar ibland. Och att luta sig fram bakom hörn är inte längre en säker metod, de kan se en ändå. Åh just det, såvida du inte befinner dig över dem. Om du sitter på en vagn en meter över dem så ser de dig inte fastän de står precis bredvid... men sammantaget så känns det inte konsekvent när de ser en och inte, man kan aldrig riktigt veta säkert. Något som funkar en gång kanske inte funkar en annan gång.

Blir man upptäckt så kommer oftast en flodvåg av vakter anfallandes väldigt snabbt eftersom de är kopplade till ett hivemind, vilket innebär kaos och blodbad såvida man inte laddar om. Och ju mer man dödar, desto sämre slut får man. Så om man vill ha det bra slutet (inte för att det är mycket mer än några bilder med inspelad dialog som inte påverkar Dishonored 3 i vilket fall) så får man hålla sig till att långsamt kväva vakterna bakifrån i en tråkig animation, istället för att lemlästa dem i strid, med många fler animationer. Visserligen finns sömnpilar, kloroformflaskor, chockminor och annat, men det är inte lika varierat som dödskrafterna eller dödsanimationerna, det finns alltid fler sätt att döda på än att inte döda.

Själva striderna är heller inte jätteroliga om man nu vill köra på totalt kaos. De bygger på att parera vältajmat, för att på så sätt snabbt kunna göra ett dödande slag med svärdet. Man kan även använda pistol, armborst, granater eller annat i andra handen. Det är egentligen inte särskilt svårt, men när fienderna överrumplar en i antal eller man möter häxor/robotar så blir det oftast till att ladda om ändå. Sen, om man tar en av fienderna som ”gisslan” och håller honom intill sig så går hans kompisar utan minsta tvivel fram och mördar honom för att komma åt en.

Emilys krafter är intressanta att leka med och ganska OP i mitt tycke. Hon har en motsvarighet till Corvos ”blink”, förmågan att teleportera en bit. Domino är en rejält kraftfull attack där man kan länka max fyra fiender så att de alla går samma öde till mötes som den man väljer att angripa. Skjuter du en fiende så dör resterande tre också. Shadow Walk förvandlar Emily till en krälande skugga som fullt uppgraderad är en mördarmaskin som inte upptäcks. Sen finns Doppelganger där man skapar en skugga av sig själv för att förvilla eller uppehålla fienderna, eller Mesmerize där man försätter fienderna i trans. Det finns mycket att experimentera med, men problemet är ju att man måste springa runt genom hela spelvärlden och hitta de runor som gömts på ställen som kan göra en galen. Det hade vart mycket bättre om man låste upp runor som belöning för saker man gör, t.ex. 10 headshots eller 50 kvävda fiender utan att ha blivit sedd och så vidare. Istället känns det som utfyllnad att man ska behöva ränna runt och leta efter dem för att ha möjlighet att uppgradera spelets krafter. Jag förstår att de vill att vi ska se spelvärlden de har gjort, men ge oss sidouppdrag till dessa platser istället, det är mer belönande.

Ljudbilden är av varierande grad. Bakgrundsmusiken är bra nog, och ljudet av ens egna fotsteg mot olika material är väldigt välgjort, likaså är röstskådespelarna proffs (som dock har fått taffliga repliker att jobba med), men det är något som inte stämmer med ljudet. Fotsteg kan höras jättehögt utan att de är i närheten, röster hörs utan att de är där det låter som att de ska vara, man kan göra ljud som får fienderna att höra en som inte borde märkas egentligen... ett slående exempel är på en nivå där ett band spelar musik. Om jag tittar på dem så hör jag låten, vänder jag mig 90 grader bort så blir det helt tyst. Jättemärkligt. Sen är fiendernas mumlande hyfsat irriterande också, med tanke på att många använder samma dialog.

Grafiken har också sina tekniska problem. Det är en omarbetad version av ID Tech 5-motorn som användes i t.ex. Rage och det medför vissa problem som t.ex. texturer som laddar in någon halvmeter ifrån en om man går fram och tillbaka. Ansiktena på karaktärer ser orealistiska ut, som leransikten. Upplösningen på skuggor är rätt låg och de kan blinka fram och tillbaka på avstånd. Vita prickar dansar omkring lite här och var, vilket ser för jävligt ut. Spelet har sina stunder där det ser mycket snyggt ut, men för det mesta känns det ändå rätt gammalt. Spelvärlden är verkligen detaljerad och det märks att de har lagt mycket tid på små detaljer, men tekniken de använder är inte optimal tyvärr. Fysiken kan vara rätt rolig att leka med dock, då man kan slå till lampor så att ljuset svänger omkring eller dörrar så att de splittras i tusen bitar, men det är ju inte Battlefield 1 direkt. Vidare är bildhastigheten inte helt stabil, ibland nere under 20. På PS4 Pro är den en handfull frames högre, men förbättringarna på Pro är annars minimala. Finns även lite buggar, mitt spel kraschade två gånger och jag föll genom banan en gång.

Kontrollen är också lite felinställd imo. FOV:en är så inzoomad att det kan vara jobbigt att se sig omkring när man letar efter saker i skåp och sånt t.ex. Rekommenderar även att ta bort ”klistersiktet” i inställningarna, när man siktar på en fiende så låser den sig som standard om man för siktet över fienden. Det ska ställas ner till nära noll för en bättre känsla.

Sen måste jag berömma ett par av nivåerna för de är riktigt väl designade. En bana där hela herrgården man är i transformeras när man drar i en spak och en annan som innefattar tidsresor på sätt och vis. Smarta idéer som jag inte sett i andra spel.



Slutsats: Dishonored 2 har fått höga betyg och kan uppenbarligen vara en riktigt rolig sandlåda att smyga runt i, med två karaktärer med olika krafter och storyelement samt hög hållbarhet, men tyvärr får jag inte till smygandet och blir upptäckt för ofta. Det var enklare i ettan, kanske för att AI:n var mer förlåtande, men det känns även som att den är orättvis ibland med hur den upptäcker mig. Det känns inte alltid konsekvent, för mycket trial and error.

Storyn är inte heller lika engagerande och känns bara inklistrad från första spelet, jag hade önskat att man matades mer direkt med storyn än att behöva läsa så mycket själv. Och runletandet är ett tröttsamt sätt att få krafter på imo. I slutändan så fick jag tvinga mig igenom Dishonored 2 och blev besviken i jämförelse med hur bra jag tyckte ettan var.