Sniper Elite 4

• Genre: Tactical Shooter/Stealth
• Släppdatum: 14 februari 2017
• Utvecklare: Rebellion Developments
• Utgivare: Rebellion Developments
• Plattform: Xbox One/PC/PS4

Sniper Elite 4 kommer ut som något av en sleeperhit. Efter att ha spelat föregående titlar och blivit ganska less på det senaste försöket, Sniper Elite 3 i Afrika, så hade jag inte särskilt stora förhoppningar på Rebellions senaste iteration i Italien. Jag tyckte inför släppet att X-ray kills och öppna ytor inte var tillräckligt för att rädda en spelserie som var fräsch 2012 men som gått i stå. Men jag är glad över att ha fel! Sniper Elite 4 är nämligen ett kul co-opspel som bjuder på ett habilt spel som är ungefär 12 timmar långt, längre om man är en samlare.

Flyttlasset går som sagt till Italien denna gången, tidpunkten är 1943 och de allierade har börjat invadera Italien som alltmer förlorar greppet om kriget. Som Karl Fairburne, infiltratör från OSS (dåtidens CIA), nosar man fram ett nytt supervapen som nazisterna nästan färdigställt, och uppdraget blir därmed att hitta alla ansvariga bakom tillverkningen av supervapnet och tillika ta dem av daga. Berättelsen är extremt blasé och vi tryckte mest förbi alla mellansekvenser och dylikt som hade med storyn att göra, premissen kändes mest som ett svepskäl för att i alla fall ha något som grund för att placera spelaren i Italien under andra världskriget. Något vi dock skrattade gott åt var alla stereotypitalienare och -tyskar, samt den olidligt gruffiga och machostinna generiska protagonisten.

Grafiken håller upp ganska väl, även om det inte är något utöver det vanliga. Ansiktsmodellerna är kanske inte state of the art om man säger så, och man önskar att de snygga slowmotiondödseffekterna när ögon, hjärna och tänder flyger ut vid ett välriktat sniperskott i huvudet även skulle reflekterats i själva spelet, men kropparna är i perfekt skick om man studerar dem närmare. Värt att nämna är dock att banorna är ganska stora och vertikala, vilket tillåter för en stor sandlåda som bjuder på flera lösningar för samma problem. Det är också tacksamt att man får åka till hyfsat varierade ställen som en ödelagd innerstad, en lugn semesterort, en herrgård med tillhörande fort, skeppsvarv, en hemlig förläggning under nattetid, med mera. Tyvärr lider spelet av bland den värsta screentearingen jag sett samt regelbundna frame drops på Xbox One, så om ni har PC eller PS4 så bör ni hellre köra på dessa plattformar. Men Xbox One är ändå ett alternativ om man bara har den plattformen, var beredd på drops till 20 fps och mycket screentearing bara.

Rebellion har expanderat på deras försök att öppna upp banorna en aning, vilket påbörjades i föregångaren. Nu är banorna mer eller mindre helt fria, istället för det ganska styrda upplägget i tidigare titlar, och man kan välja att gå efter sidouppdrag utöver huvuduppdraget. På så vis kan man därmed välja precis hur man vill närma sig varje uppdrag, och planera i förtid hur man ska tackla alla hinder som presenteras allt eftersom man upptäcker sin omgivning. Det ger ett taktiskt och strategiskt djup som förhöjs ytterligare när man kör med en kompis, då man antingen kan slå ut fiender och klara uppdrag på motsatt sida av kartan, eller välja att göra det tillsammans med dubbel effekt.

Sniper Elite 4 går föga förvånande ut på att som krypskytt infiltrera fienden och i tystnad ta ut nazister och spränga viktiga kontrollpunkter eller stjäla dokument. Hur man gör det är upp till spelaren, vare sig det handlar om att tyst skjuta nazister i det fördolda eller gå ut guns blazing.

Jag och min co-oppartner gjorde lite av båda. Vanligtvis började det med goda intentioner; oftast fann jag en bra utsiktplats, markerade alla intressanta saker på kartan och började knoppa av nazist efter nazist, maskerad av ljud i närheten – allt medan min partner rörde sig i position för att flankera, knivmörda och ibland skjuta ihjäl de som jag missat med sin k-pist. Att man kan använda sig av stenar och visslingar för att locka till sig eller lura iväg fiender är ytterligare ett medel man har i sin smyglåda.

Oftare än sällan gick det dock käpprakt åt skogen och vi fann oss i att slåss mot hela skvadroner av nazister tillsammans med pansarvagnar och APCs. Men det gjorde i ärlighetens namn inte så mycket eftersom Sniper Elite, namnet till trots, har arbetat på närstridsdelen av spelet och gjort det relativt kul att ta fram sina sidovapen när det hettar till och man inte längre kan gömma sig i skuggorna. Känslan i sidovapnen är precis lika sköna som att få till en snygg headshot på en rivalkrypskytt 300 meter bort, även om det så klart känns allra bäst när man får se sin kula penetrera skallbenet på en ont anande nazist i X-ray-vyn. Det är dessutom förvånansvärt tillfredsställande både att knivhugga och skjuta fienden, eftersom de reagerar på ett bra sätt.

Upplägget för varje bana är nästan likadant – ta ut detta, skjut denna viktiga person, stjäl detta dokument – men det är kul att det inte spelar någon roll, eftersom man alltid ställs inför olika situationer som kräver sin egen taktik för att klaras av. Just friheten i varifrån man kan välja att attackera och hur man väljer att göra det gör att jag aldrig riktigt tröttnar, även om banorna kunde ta upp till en-två timmar var. Det finns dessutom saker att samla, som brev skrivna av soldaterna man dödar, som ytterligare incitament för att dammsuga varje vrå av varje bana lite nogare än vad man hade gjort annars. Och oftast är det värt det eftersom de flesta brev bjuder på lustiga eller tragiska berättelser.

En känga kan ges till AI:n som lämnar en del att önska. Fiendernas beteende blandar och ger – i ena stunden kan de märka exakt var du är efter att du avfyrat ditt vapen en kilometer bort, bara för att i nästa ögonblick springa rakt ute i det öppna och bli nedskjutna på två röda. Jag har också förbryllats över AI:ns underliga strategier, som att hoppa mellan två olika skydd ad infinitum, oberoende av var jag rörde mig eller ej. Vissa buggar, som att de springer in i väggar och fastnar där, har också dykt upp hyfsat ofta.

Det bör väl också sägas att uppgraderingen av vapnen kunde skett lite smidigare. Att öka skadan på sitt vapen genom att träffa med 20 rikochetter känns lite sådär och det är dessutom rätt tidskrävande att låsa upp nya vapen. Som tur är kan man hitta vapen på kartorna så det gör inte så mycket, men det hade varit roligt att enklare få tillgång till mer varierade startvapen.

Slutsats: Sniper Elite 4 är sammantaget ett riktigt kul co-opspel som erbjuder sina spelare stor frihet och uppmuntrar uppfinningsrikedom. Både själva krypskyttandet och närstridsaspekten av spelet är tillfredsställande, och man måste inte smyga genom spelet heller även om man kanske bör göra det, för autencitetens skull. Med en kompis är det en avkopplande, rolig och kreativ miljö att sätta tänderna i, och jag blev positivt överraskad av hur fräsch varje karta kändes trots det repetitiva upplägget.

Kan man bara ha överseende med den tråkiga storyn så har man en sleeperhit och säkerligen ett av årets bättre co-opspel framför sig.