Halo Wars 2

• Genre: RTS
• Släppdatum: 21 februari 2017
  
• Utvecklare: 343 Industries/Creative Assembly
• Utgivare: Microsoft
• Plattform: PC/Xbox One

Halo-serien går fortfarande starkt framåt med mycket aktivitet kring Halo 5, speciellt inom esport, där det har lyckats anpassa sig väl. Uppföljaren till Halo Wars förstärker seriens grepp om konsolspelarna samtidigt som det ger sig in i PC-världen, även om det är tydligt att spelet är menat för de som gillar Halo snarare än RTS-fantaster. Till sin hjälp har 343i tagit hjälp av Creative Assembly, skaparna av Total War, och även om Halo Wars 2 inte riktigt lyckas fylla ut tomheten som skapats i RTS-rummet sedan MOBA-spelen tog över branschen totalt så är det ett välgjort och välkommet break från de annars vanliga genrerna.

Kampanjen utspelar sig ungefär 30 år efter Halo Wars, och några är efter Halo 5. För det mesta får man bekanta sig med nya och återkommande karaktärer från föregångaren, det blir en slags annan synvinkel av det hela, även om storyn givetvis hör samman med huvudspelen – då Halo Wars var mer som en isolerad händelse med helt nya karaktärer, har tvåan desto större igenkänningsfaktor. Det finns två raser men i kampanjen spelar man som marinerna UNSC, som får reda på att en grupp Covenant-rebeller, kallade The Banished, har invaderat en viktig bas. Det hela banar snabbt ut till en rivalitet mellan ledarna av respektive faktion, och händelsen får man inte bara följa genom uppdragen utan även genom mellansekvenser som är av knappt-man-tror-det-är-sant-material – otroligt välgjorda alltså.

Själva uppdragen är mindre inspirerande och håller sig till klassiska koncept, många tagna ur spelets multiplayer. Visst undviks repetitiva uppdrag och det finns även sidouppdrag att utföra, men utvecklarna har spelat säkert här. Kampanjen är mer av en introduktion till spelet och alla enheter, och klaras av på en tio timmar. Dock ska jag tillägga att man kan spela hela kampanjen i co-op, vilket är mycket uppskattat, då senaste RTS-spelet jag minns hade den möjligheten var Red Alert 3 som snart är tio år gammalt.

Själva spelet skulle jag vilja beskriva som en blandning av Company of Heroes och Command & Conquer, med tyngst lutning åt det sistnämnda. Man har sin stationära bas och bygger ut den med olika delar som ger en möjligheten att träna fler typer av enheter och uppgradera dem, och resurshantering sköts för det mesta automatiskt. På det sättet är det likt CoH, att byggandet är minimalt, dock är det inte alls lika strategiskt, utan där är det mer likt C&C i att man pumpar ut så mycket trupper man kan för att kunna ta kontroll över fler byggnader och resurser. Här återfinns en härlig blandning av enheter från Halo-universumet, och man kan inte låta bli att exalteras över möjligheten att styra alla klassiska fordon, som Warthog-jeeparna och Scorpion-tankarna, eller varför inte en Spartan tagen direkt från Halo 5 som ground poundar fiender till döds. Det känns smått surrealistiskt, speciellt när grafiken fullständigt sprudlar av färger och stilrenhet, med härliga, sagolika miljöer och effektfulla lasrar flygandes kors och tvärs över hela skärmen. Det kanske inte imponerar när det är stillsamt, men när det är action så är det verkligen action. Även musiken är mysig och kan inte kännas mer Halo med sina klassiska stråkar, framförallt huvudtemat som är bättre än många från huvudspelen.

Kontrollen är det som avslöjar att HW2 är gjort för konsol. Att styra med handkontrollen går väl så bra det kan gå i ett RTS-spel, men det blir givetvis smidigare på PC med mus och tangentbord. Dock är kontrollen tafatt och mer komplicerad än vad den behöver vara. En hel del snabbkommandon måste kommas ihåg för att man ska kunna välja specifika enheter och man kan inte binda byggnader till kontrollgrupper så där måste man också bläddra igenom dem med knappar. Att sätta ut samlingspunkter från byggnader är ett himla jobb för man kan inte gå direkt till olika platser på minikartan genom att högerklicka utan måste direkt trycka på minikartan eller skrolla dit med musen. Dessutom finns en bugg som ignorerar klick på minikartan då och då vilket är oförståeligt för ett spel som har betatestats av användare. Att byta knappuppsättningar är också omständigt och alla knappar är inte tillgängliga, till exempel zoomar man ut och in med ALT + skrollhjulet av någon anledning. I det hela taget är det nog bättre att spela med handkontroll för de som är vana, mus och tangentbord funkar men jag blev lite irriterad efter ett tag.

I multiplayer ingår de vanliga lägena, såsom Deathmatch och Domination där det gäller att ta kål på allt samt erövra och kontrollera olika punkter på kartan. Ett annat liknande men betydligt mer lättsamt läge är Stronghold, som serverar dig med oändligt med resurser och allting upplåst, så det är bara att pumpa ut enheter och se vad som händer när upp till sex spelare kollapsar mot varandra (spoilers: det blir fullständigt kaos). Alla lägen kan spelas antingen i matchmaking eller med skräddarsydda regler i skirmish, dock finns det ännu inget rankat läge, men det är på väg.

Det mest intressanta och innovativa multiplayerläget är helt klart Blitz. Kortspel är populärt just nu och i Blitz kan man samla kort och bygga olika kortlekar som man sedan använder sig av i strid. Alltså man bygger ingenting utan får fyra slumpmässiga kort att välja mellan hela tiden som man kan placera ut vart som helst på kartan. Placerar man enheterna utanför sin bas dock så börjar de med mindre liv än vanligt, men det känns inte som en tillräckligt stor nackdel, så jag fann det oftast bäst att slänga ut trupper som direkt förstärkning i strid. Kortpaket får man hyfsat många av genom att spela spelet, annars köper man dem för riktiga pengar. Får man dubbletter blir enheterna starkare, så det kan lätt bli orättvist om en spelare betalar för paket och har bättre grundförutsättningar än någon som inte lägger ned några pengar alls.

Själva spelsystemet ger mig deja vu till C&C4 där man på liknande sätt kunde pumpa ut enheter i snabb takt och lite vart man ville, vilket gjorde att det mest handlade om att försöka kontra fiendernas enheter hela tiden, men i detta fallet tillkommer en del slumpmässighet också med vilka kort man får. Förutom enheter kan man även få superkrafter som är unika för varje general, dessa finns i andra lägen också och kan vara att till exempel heala trupper eller sätta ut ett torn eller bomba ett visst ställe. Firefight är en variation av Blitz där man kan spela tillsammans med andra spelare mot fiendevågor, precis som i huvudspelen. Detta läge gillade jag definitivt mer än vanliga Blitz, det blir lite mindre seriöst på så sätt, vilket känns helt rätt.



Slutsats: Halo Wars 2 är framförallt gjort för Halo-fans, så gillar du världen och storyn bör du definitivt spela igenom kampanjen och leka runt med alla olika enheter. Om du törstar efter ett nytt RTS-spel kan jag också rekommendera HW2, däremot om du vill ha ett långvarigt multiplayerspel kan du lika gärna fortsätta vänta. HW2 är inget StarCraft II (även om detta också är på nedgång) - det varken revolutionerar eller tar genren vidare, utan spelar väldigt säkert. Det finns inget i multiplayern som får mig att tro att det kommer att bli en esport, men å andra sidan var det nog aldrig tänkt att bli det heller. Blitz är kul ett tag, men liksom C&C4 känns läget hopplöst olönsamt, där det i slutändan handlar om hur mycket pengar du har lagt ut på korten och vilka kort du får i stridens hetta. Dock med tanke på hur länge 343i har försett Halo 5 med uppdateringar och nytt innehåll tvekar jag inte på att HW2 kommer få samma behandling med buggfixar, rankat läge och andra förbättringar, vilket alltid är en trygg känsla.