Persona 5

• Genre: JRPG
• Släppdatum: 4 april 2017                     
• Utvecklare: Atlus
• Utgivare: Deep Silver
• Plattform: PS4/PS3

Det tog nästan 10 år att få ut nästa del i Persona-serien sedan Persona 4 släpptes 2008, men nu är det äntligen här. Jag har alltid varit intresserad av serien men av någon anledning aldrig prövat den, så femman blev mitt första, men definitivt inte sista.

Persona 5 är ett väldigt annorlunda spel, delvis ett klassiskt JRPG där man slåss mot monster i dungeons via ett turbaserat stridssystem, men mestadels en ”social simulator” där man lever ett liv som en highschoolstudent i dagens Tokyo under ett år.

Man iklär sig rollen som en grabb som är en tyst protagonist som man själv namnger. Han hamnar i problem när han blir ditsatt efter en incident där han försöker hjälpa en kvinna, vilket leder till att han tvingas flytta till ett nytt hem och byta till en ny skola. Här blir han så småningom vän med ett gäng utstötta studenter som precis som han inser att de har förmågan att besöka en parallelldimension där de kan stjäla en persons hjärta och få dem att erkänna sina synder. De kallar sig fantomtjuvarna, och deras jobb genom spelet blir att få korrupta människor på bättre tankar.

Spelet utspelas som sagt under ett år och det ovanliga är att nästan allt man gör tar tid och hur man utnyttjar tiden blir en stor del av spelet. Går man t.ex hem direkt efter skolan och väntar till kvällen där man lägger sig så har man slösat bort en hel dag. Smartare är att göra någon av de många aktiviteter som finns som att läsa böcker, träffa vänner, äta, gå på bio, tillverka föremål, med mera. Allt man gör påverkar ens färdigheter, om man läser en bok blir man smartare, om man badar blir man mer charmig, om man tillverkar ett föremål blir man mer fingerfärdig, om man käkar en stor hamburgare blir man modigare och om man vattnar en blomma blir man snällare, för att ta några exempel.

Att förbättra protagonistens färdigheter är väldigt viktigt eftersom det låser upp nya möjligheter. En tjej kanske inte vill dejta dig förrän du är snäll nog, eller så vågar du inte ta ett visst samtal om du inte är modig nog. Färdigheterna är A och O för att låsa upp nytt innehåll i spelet. Att hänga med sina vänner och hitta nya är också en enormt viktig del eftersom man för det första får se nya scener med dem som gör att man lär känna dem bättre och för det andra låser man upp förmågor som hjälper en både i striderna och utanför.

På tal om striderna så sker detta för det mesta i så kallade palats (även om man också kan ta sig an mindre uppdrag i en stor slumpad dungeon kallad Mementos) som är handgjorda dungeons som återspeglar antagonistens syn på sig själv. Striderna är väl dugliga, men jag tycker detta är den sämsta delen med Persona 5. Länge handlar det bara om att smyga sig på fienden bakifrån så man får en rundas fördel, testa vilka element de är svaga mot och sedan utnyttja detta på samma sätt varje gång. Om man attackerar ett eldmonster med vatten t.ex, så gör man mer skada än vanligt, men framförallt så får man attackera igen. Detta kan utnyttjas hur många gånger som helst tills alla fiender är ”chockade”. När detta sker kan man antingen köra en all-out-attack som oftast gör att man vinner fighten, eller så kan man snacka med ett monster och eventuellt övertala det att ansluta sig till protagonisten eller be om pengar eller föremål. Misslyckas man med diskussionen så anfaller de igen dock.

Med andra ord lite som Pokemon, man samlar på sig Personas (monster) och tar med sig ett ”lag” till en dungeon och kan även slå samman flera monster för att bilda nya. Men det är som sagt lite väl repetitivt att bara smyga på och utnyttja svagheterna. Å andra sidan gäller även det omvända. Om man själv blir attackerad av något man är svag mot så får fienden en extraomgång. Har man otur kan hela laget blir utslaget på en gång och man kan förlora en hel del tid då det inte går att spara när som helst. Det räcker faktiskt med att protagonisten dör för att det ska bli game over. Bossarna är också lite småsvåra att ha att göra med och kan kräva några försök. Det som främst sätter stopp för en i palatsen är när SP-mätaren (magi/mana) tar slut, då måste man nästan lämna eftersom man inte kan utnyttja fiendens svagheter längre. Så det gäller att sköta SP-hanteringen på bästa sätt och spara för att komma så långt som möjligt varje dag.

Som tur är så kan man dock klara ett palats på runt tre speldagar, därefter har man någon månad på sig att göra aktiviteter i Tokyo. Storyn är riktigt intressant och karaktärerna väldigt bra, det känns verkligen som att man lever ett liv som en student i en förvisso rätt fucked up värld. När man går i skolan får man ibland svara på frågor som lärarna ställer – dessa kan tyvärr vara helt omöjliga eftersom de utgår ifrån att spelarna är japanska. Svarar man rätt så får man en kunskapspoäng så jag har inget annat val än att googla när de ställer frågor som hur mycket guld mänskligheten har samlat in totalt genom historiens gång eller ursprunget av termen ”magistrates patrionage” som så många andra har ett japanskt svar. Detta hade ju kunnat göras mycket roligare, med något likt Smartare än en femteklassare.

I början av spelet är man väldigt begränsad till vart man kan gå och det mesta går på räls, men när det sedan öppnar upp sig så är frihetskänslan total och det händer ständigt saker under spelets runt 100 timmar som får det att kännas fräscht. Någon ny förmåga, plats, person eller annat låses alltid upp så att det aldrig blir repetitivt. Och på schemat ser man aktiviteter som skollov, julen, alla hjärtans dag och annat som ger variation till dagarna. Dessutom släpps ett antal kostymer helt gratis under några månader framöver så att även gänget kan få en ny look.

Persona 5 är i grunden ett PS3-spel, så grafiskt (rent tekniskt iaf) gör det mest sitt jobb, men samtidigt är det enormt stajlat och karaktärsporträtt, menyer, fiendemonster, laddningstider och annat sånt imponerar storligen och andas coolhet. Ljudet är också väldigt, väldigt bra, speciellt musiken. Den engelska dialogen är dock också för det mesta välgjord. Såvida man inte kan japanska så bör man spela på engelska då allt inte har dialog eller undertexter. Spelet är överlag väldigt japanskt, texten på butiker i Tokyo eller t.ex. griffeltavlan i skolan och allt annat är på japanska. De har faktiskt återskapat Tokyo på ett så träffsäkert sätt att personer som har bott där utan problem hittar runt.

Sen måste jag som så många andra klaga på katten Morgana. Jag förstår varför, men det är väldigt irriterande att han säger till en att gå och lägga sig så många gånger som han gör. Man kanske vill läsa lite innan man lägger sig, eller göra en låsdyrk till palatskistorna, eller varför inte ta ett härligt kvällsbad? Men nej, man är tydligen för trött för det och ska gå och lägga sig och slösa bort kvällen.  Den j-veln alltså, så mycket tid som han har slösat bort för mig =/

Faktum är att det är svårt (omöjligt?) att hinna med att göra allt på en första genomspelning. Att få upp alla färdigheter till max kräver mycket tid och detsamma gäller för att få upp alla vänner till lvl 10. Men låt inte detta avskräcka er, man hinner se tillräckligt mycket under en genomspelning för att det lätt ska vara värt det och det gör ju faktiskt att ens val spelar någon roll, precis som det får konsekvenser om man väljer att dejta flera tjejer samtidigt.

Slutsats: Persona 5 är en highschoolsimulator/JRPG som tar runt 100 timmar att spela igenom. Det är inte för alla eftersom det kräver att man lägger ner mycket tid och stridssystemet är i min mening för repetitivt, men gillar man genren så är det guld värt tack vare en intressant och faktiskt mörk story och interaktionen med alla underbara karaktärer man träffar på plus goofiga saker man kan göra i Tokyo. Har du minsta intresse av Japan, anime eller JRPG är detta spel givet och ger extremt mycket värde för pengarna. Spelar du mest CoD eller FIFA däremot lär du inte fatta vad folk ser i det.