The Surge

• Genre: Action/RPG
• Släppdatum: 16 maj 2017                    
• Utvecklare: Deck13 Interactive
• Utgivare: Focus Home Interactive
• Plattform: PC/PS4/XB1

The Surge kan enkelt beskrivas som Dark Souls fast med robotar. I en dystopisk framtid har AI:n utvecklats såpass att robotar har tagit de flestas jobb, miljön har gått åt pipsvängen och de människor som fortfarande jobbar gör det med hjälp av exoskelett. Man spelar som en rullstolsburen kille kallad Warren, som precis ska börja första dagen på sitt nya jobb. Efter en något smärtsam fusion med exoskelettet vaknar han upp utomhus av att en liten robot släpar på honom. Någonting har gått snett, företagets anställda har plötsligt blivit mordiska och det är upp till Warren att lista ut vad som hänt eller i alla fall försöka överleva tillräckligt länge för att fly.

The Surge hymlar verkligen inte med att de har kopierat Souls-konceptet. Det mesta är likadant; svårt som satan, attacker/sprint/undanmanövrar styrs av en uthållighetsmätare, genvägar på kartan, exp förloras när man dör om man inte hämtar den, får liv och levlar upp vid brasor (i det här fallet ett sjukrum), med mera.

Samtidigt har man också hittat på egna grejer. Det största är att de flesta fiender man möter är uppbyggda av delar, huvud, kropp, armar/ben. Finurligt nog kan man välja vart man ska fokusera sina slag, och om man gör en avslutningsattack i slutet, så innebär det oftast att delen faller av – vilket ger en ritning som man kan använda för att, med hjälp av exp och material, tillverka delen och använda den själv. Delarna kan därefter uppgraderas i olika steg. Detta resulterar i att många kommer gå runt med helt olika exoskelett.



Så med andra ord, möter man en fiende med ett nytt vapen, så är det bara att fokusera på att slå på vapnet i fråga och sedan slita av det, tillverka det och sedan använda det själv. Nackdelen är att fienderna tål mer när man slår på bepansrade delar. Som ett alternativ kan man därför också slå på oskyddade delar, vilket medför att fienderna faller snabbare, men man får ingenting i utbyte annat än exp.

Jag vet att det finns de som gillar The Surge väldigt mycket, men för egen del har det inte klickat. Striderna är egentligen bra, det är bra vikt i slagen och man måste stå rätt och välja strategiskt vilka delar man ska slå på. Det finns block och undanmanöver och man kan lätt byta mellan flera olika vapenstilar med olika snabbhet och tyngd. Till och med ficklamporna på kroppsarmorn är annorlunda.

Men problemet är att svårighetsgraden känns helt orättvis. I spel som Bayonetta både ser och hör man när fienden ska slå till. I The Surge kan man stå och slå på en fiende, man är mitt i en kombo och pucklar på honom, och helt plötsligt bara han klappar till en så man dör på ett slag, utan någon hint öht om att han är på väg att slå till, hur han nu kan göra det när jag står och slår på honom och han har ryggen vänd mot mig. När man ska göra en kombo så låses man fast i den och har inget sätt att ta sig ur den. Så om man trycker tre gånger på attackknappen så tror Warren att han spelar in Crouching Tiger, Hidden Dragon och börjar dansa runt och svänga med vapnet som en galning, oavsett om det skulle råka vara ett stup framför honom. Då dansar han ned och så är det back to medbay. Detta gör det också väldigt svårt att ta sig an flera fiender samtidigt, eftersom de enkelt kan anfalla en medan man är mitt i en combo. Att blockera är inte heller tillförlitligt, vissa saker kan blockeras, andra inte. Och när fiendens slag kapar 30-50 % av livmätaren så är det rätt viktigt att kunna förlita sig på grundläggande försvarsmetoder.

Sen har vi fiender som står mitt i giftpölar så man knappt kan undvika att ta skada, och längre fram kommer fiender som enkelt dödar en på ett skott såvida man inte tänker till ordentligt med vilken utrustning man har på sig. Fiendeplaceringen är också rätt jobbig, de står mest runt hörn och rusar mot en med ett skrik, det blir repeptitivt.



Miljöerna och kartorna är en annan grej. Samtidigt som de ska ha cred för deras invecklade kartor med finurliga genvägar, det är inte lätt att göra sånt, så måste de ju fixa en karta eller intressanta miljöer för att det ska funka. Utan karta och med fabriksliknande korridorer och trånga rum så blir det lätt att man har svårt att komma ihåg vart man skulle, för att inte tala om att det gör kamperna mot fienderna svårare när man har dåligt med utrymme att röra sig i. Klaustrofobiskt kan man kalla det, och inte estetiskt tilltalande enligt mig. Soulsspelen har ingen karta, men de har däremot minnesvärda platser som man kommer ihåg.

Och att de sätter tidspress när man ska hämta sin förlorade exp efter att ha dött? En gång dog jag efter att ha samlat på mig mängder av exp. Medan jag försöker komma ihåg vart bland alla gångar, rum och hissar jag dog och hur man nu tar sig dit igen så ser jag en timer räkna ner. 3 minuter. 2:50. 2:40. Jag vet fortfarande inte vart jag ska så jag börjar ju gå eftersom jag måste för att ha någon chans att hinna, paniken börjar slå in. Jag springer förbi en fiende och upp på några rör över en avgrund när jag kommer på att jag går åt fel håll. Vänder mig snabbt om och springer rakt ner i avgrunden när jag försöker akta mig för fienden. Det kändes inte helt rättvist... eller nödvändigt med en timer.

Storyn är inte heller alls intressant imo. Warren är den mest generiska person de kunde hitta på och likaså gäller de personer och ljudloggar man träffar på. Mot mitten av spelet börjar storyn ta fart, men de flesta har lagt av vid det laget. Bossar och fiender är något som Soulsspelen excellerar i, men tyvärr är det en av The Surges stora brister. Bara 4-5 bossar bjuds det på och efter 10 timmar hade jag stött på... ungefär lika många olika fiender.
 



Slutsats: Precis som Deck13:s förra spel, Lords of the Fallen, så har man försökt göra ett spel i sann Soulsanda, men inte lyckats nå upp till originalet. De har några nya idéer som är intressanta och i grunden ett bra stridssystem, men striderna är för oprecisa och nivådesignen för komplex och överröser oss med trånga korridorer och rum i fabriksmiljö. Det här spelet riktar sig till en extremt smal grupp, som kan stå ut med bristerna och framförallt har tålamodet att ta sig igenom och lära sig mekanikerna och strategierna, för spelet gör ett väldigt dåligt jobb med just det. På PC ska det redan patchas och balanseras rejält och om man väntar så kanske det blir ett helt annat spel, för balansering behövs om de vill nå ut till en bredare grupp än de maso-.. jag menar toleranta spelarna som gillar det i nuläget. Så, spelet har sina kvaliteter, men det är oslipat just nu och man måste vara rejält härdad för att orka övervinna dess, enligt mig, orättvisa svårighetsgrad.