Crash Bandicoot N. Sane Trilogy

• Genre: Plattform
• Släppdatum: 30 juni 2017
  
• Utvecklare: Vicarious Visions
• Utgivare: Activision
• Plattform: PS4

Lagom till 20-års firandet av Crash Bandicoot släpps en remaster av de tre första spelen. Något oväntat, men med facit i hand ett genialiskt drag av Activision.

Det är alltså orginaltrilogin till PlayStation av Naughty Dog som det handlar om, och timingen kunde inte ha varit bättre; senaste spelet med pungråttan i huvudrollen kom 2008, och många inklusive mig hade helt glömt bort serien. Nu får dessutom nya gamers en chans att återuppleva kultklassikern när den var som bäst.

Vicarious Visions kallar det en remaster men egentligen är det mer av en remake. Själva grunderna kvarstår men grafiken och musiken är omgjord och spelen har moderniserats och unifierats, så det känns verkligen som ett helt paket och inte separata äventyr. Grafiken är simpel men härligt färgrik och gullig. Bäst grafik är det i trean, och de har gjort ett bra jobb att putsa upp de annars kantiga figurerna. Det imponerar inte som Ratchet & Clank-remaken gjorde, och det skulle må bra av 60 fps, men det känns ändå som ett modernt spel. Musiken är även den trallvänlig och passar temat perfekt.

Jag har aldrig riktigt spelat Crash Bandicoot innan så jag visste inte helt vad jag skulle förvänta mig. Gameplayet består av att man springer och hoppar igenom linjära 3D-banor i jakt på att slå sönder alla lådor på en bana. Man behöver inte göra det, men lyckas man med det så får man ett gem. Vill man 100%:a spelet krävs att man samlar alla gem, och det finns även färgade gem som man får av att göra speciella saker, vilka låser upp plattformar som leder till nya vägar i andra banor. Vill man nöta igenom en bana tills man kan den utan och innan går det också att köra time trial, som förut bara fanns i trean men nu lagts till i de två första spelen. Omspelningsvärdet är helt enkelt enormt, vilket är bra eftersom varje spel inte tar superlång tid att varva med sina runt 30 banor styck.



En fördom som jag hade om Crash Bandicoot var att det skulle vara för barn, att det skulle vara för enkelt. Jag kunde inte ha mer fel – ettan är frustrerande svår och det krävs en heroisk insats att bara klara av spelet. Till och med bossarna är stora hinder. Av det jag har läst så är ettan svårare än originalet att klara av men enklare att 100%:a, då det inte längre krävs att man ska slå sönder alla lådor i varje bana utan att dö för att få gem, utan det gäller bara för färgade gem i remastern. Dock får man numera börja om banan helt och hållet om man får game over, istället för att börja om på senaste checkpoint.

Vicarious Visions har även ändrat fysiken så att det är svårare att landa på lådor och fiender samt att man förlorar fart när man hoppar på fiender. Detta gör en viss bana i ettan som utspelar sig på en bro brutalt svår då det krävs perfekta hopp på fiender, och det är inte direkt den enda svåra banan. Om fysiken kommer att göras mer förlåtande i en uppdatering återstår att se, för svårighetsgraden är ett hett diskussionsämne vid det här laget. Tvåan är betydligt enklare men innehåller ändå en del hårrivande banor mot slutet, medan trean är en barnlek i jämförelse.

Ettan är helt klart min favorit då det helt enkelt består av ren och skär plattformande. Uppföljarna introducerar mer story (som trots det i princip är obefintlig) och mer varierat gameplay. Det kan till exempel vara banor där du jagas av en stor stenbumling, eller där du rider på olika djur som automatiskt springer framåt. Trean har helt klart mest av dessa specialbanor, och lägger till undervattensbanor, racing och några slags Star Fox-liknande banor där man flyger runt och skjuter ner fiender. Alla dessa känns otroligt gimmicky, bland annat har racingen urusel kontroll, därför är trean helt klart sämst i min mening.



Minispelen kändes säkert fräscha och roliga när det släpptes, men ett spel ska hålla sig till det som det är bra på. I trean får man även nya förmågor när man besegrat en boss, vilket gör ett enkelt spel ännu enklare mot slutet. Tänk dig att du kan ställa dig med en bazooka och lugnt och stillsamt skjuta ner fiender från avstånd… ja ni fattar. En positiv sak med trean dock är att det introducerar nya miljöer som Egypten och dinosauriebanor, medan ettan och tvåan består av ganska liknande miljöer.



Slutsats: N. Sane Trilogy är en remaster av originalspelen av högsta kvalitet, och rekommenderas till både nya och gamla spelare. För några år sedan kom det ut en uppsjö av plattformsspel som New Super Mario Bros., Donkey Kong Country och Rayman, men sedan dess har det sinat. Crash Bandicoot är här för att släcka törsten och N. Sane Trilogy är definitivt ett av de bästa spelen till PS4 om man gillar genren.

Det enda negativa jag har att säga är att laddningstiderna är alldeles för många och långa, samt att det inte finns några undertexter vid mellansekvenser. Plus att det kan bli lite väl frustrerande ibland, men utmaningen uppskattas trots allt. Naughty Dog gick efter trilogin vidare till Jak and Daxter och Crash blev aldrig lika bra igen. Kan vi möjligen få se en remaster av deras andra klassiker härnäst, eller kanske till och med Spyro? Jag skulle inte tacka nej.