Chronicles Of Riddick - Director´s Cut

Vi tar och fortsätter vår utforskning av mördaren Riddick och hans universum. Pitch Black kom ut i nådens år 2000 och blev en ganska oväntad succé, jag tror knappast att filmbolaget Universal hade räknat med den genomslagskraften som detta cineastiska verk skulle komma att visa sig att ha. Naturligtvis skrattade man hela vägen till och från banken och någonstans på denna promenad mot pengarnas boning kläckte någon den smarta idén: varför tar vi inte och gör en uppföljare? Det har ingen tänkt på tidigare, fort ge detta ljushuvud en löneökning på momangen! Det var för mig ganska självklart men tydligen inte för amerikanerna. Sagt och gjort, med en budget på hisnande 110 miljoner dollar, att jämföras med de 23 miljoner dollar som Pitch Black kostade, borde regissören tillika manusförfattaren David Twohy kunna kräma ut än mer ur sitt universum som befolkas av bland andra mördaren med ett hjärta nämligen Riddick. Men kan verkligen en mastodontbudget garantera en värdig uppföljare till kultsuccén Pitch Black? Läs vidare för svaret.

 

Fem år har förflutit sedan Riddick (Vin Diesel) och de överlevande från kraschlandningen lyckades fly den becksvarta planeten och dess blodhungriga invånare. Nu finner vi vår antihjälte på flyende fot genom solsystem efter solsystem, allt denne mördare vill ha är lite lugn och ro verkar det som vilket han naturligtvis inte kommer att få än på ett bra tag om regissören tillika manusförfattaren David Twohy får bestämma. I filmens början befinner sig Riddick på en isplanet när ett gäng prisjägare hinner ikapp. Naturligtvis är detta patrask ingen match för vår slagskämpe modell större som helt sonika tar deras skepp och riktar in sig på den ende som visste var han befann sig: Iman (Keith David) från Pitch Black. Genom att söka upp Iman får Riddick kontakt med ett sorts andeväsen, mer känt som elementar, vid namn Aereon (Judi Dench). Hon förtäljer hotet om Necromongerna, en hänsynslös ras som sprider ut sig genom galaxerna och som bara verkar vara till elände. Som om en man likt Riddick skulle bry sig föga om andra än sig själv? Nåja, Necromongerna som leds av den synnerligen ondskefulle Marshal (Colm Feore) verkar vara på jakt efter något som benämns ”Underverse”, fortfarande bryr sig vår antihjälte mycket litet. Men Aereon fortsätter att berätta att enligt Profetian är Riddick tydligen den ende som kan stoppa den dödliga framfarten och åter bringa balans i universum. Under normala omständigheter skall ondska besegras av godhet men i detta fall måste tydligen ondskan få smisk av en annan typ av ondska, mycket logiskt.   

 

Kan det vara så att regissörer förlorar sin kreativa ådra när budgeten verkar oändlig? Med en stram pengahållning tvingas man plocka fram sina ess i rockärmen och göra det absolut ultimata utifrån vad man har medan när pengarna bara pumpas in i projektet blir man nästan förblindad? Detta kan mycket väl vara fallet med Chronicles Of Riddick, i varje fall om man skall till att tro på de olyckskorpar som kraxade i mitt öra innan jag bänkade mig för att beskåda verket ifråga. Det verkade råda en allmän pessimism i det cineastiska samhället gentemot detta projekt, vissa skribenter var inte nådiga och sågade verket längs fotknölarna och sedan började de om för en andra omgång. Andra menade dock på att detta mycket väl kunde vara det mest underskattade cineastiska verket inom genren på år och dar. Detta verkade onekligen mycket spännande, låt oss se vad undertecknad tyckte om filmen. Manuset är denna gång ensamt signerat David Twohy som verkar försöka att berätta en bakgrundshistoria till Riddick men samtidigt inte. Det är många, många inslag som lämnas hängande i luften vilket efter ett tag blir rejält frustrerande för åskådaren. Man får egentligen inte veta särskilt mycket mer om denne brutale mördare än vad som förtäljdes i Pitch Black även om Twohy kastar in inslag som en överlägsen ras och att Riddick skulle vara någon sorts ofrivillig dyster Messias i grund och botten. På tal om Pitch Black så är det en nödvändighet att man sett det verket innan beskådan av Chronicles Of Riddick då denna film rör sig i ljusets hastighet och förväntar sig att man redan besitter nödvändig information från föregående film, alla som läst min recension har sitt på det torra naturligtvis. Låt oss återgå till denna uppföljare en stund till.

 

Vad som utmärkte Pitch Black i mina ögon var att David Twohy i egenskap av regissör verkligen lyckades att skapa en tryckande stämning av psykologisk terror på den karga planeten där besättningen inte bara slogs mot blodtörstiga monster utan även misstankar gentemot varandra. Den som förväntar sig en uppföljare i samma anda kommer att bli mer än gruvligt besviken, på det planet har vår regissör onekligen blivit förblindad av all den massiva budget som aldrig verkade ta slut. Chronicles Of Riddick bär inte många likheter med sin föregångare och hade man bara bytt ut huvudkaraktären kunde detta ha varit som vilken storslagen mastodontfilm till sci-fi som helst. Man har gått från smart småskalighet till tämligen småkorkad gigantisk rymdopera kryddad med en hel del våld. Det är ungefär samma bekymmer som Star Wars, de gamla installationerna skiljer sig så mycket i grandios skala mot de nyare att man stundtals har svårt att svälja det faktum att det skulle röra sig om en kronologisk serie. Men jag tänker inte sticka under stol med att jag faktiskt roades av detta gigantprojekt. Chronicles Of Riddick osar kvalité, i varje fall i mina subjektiva ögon, sett till hantverket och dess beståndsdelar. Detta är en film som är en våt dröm för en produktionsdesigner och från filmskaparnas sida slickade man sig gott om munnen när man insåg att man kunde förverkliga alla drömmar som tidigare fått stryka på foten. Det är onekligen hisnande världar och miljöer som David Twohy lyckats drömma fram när han skrev manuset till filmen och man har verkligen ansträngt sig för att uppfylla alla önskemål till punkt och pricka.

 

Sedan har vi detta med filmens klippteknik. Ja jag tänker inte argumentera emot det faktum att den är minst sagt hektisk och skulle kunna frammana epileptiska anfall hos sin publik. Men av någon outgrundlig anledning störde jag mig inte på dessa inslag. Det kan bero på att denna Director´s Cut-utgåva återställer en hel del som klipptes bort för bioversionen vilket var just slagsmålscenerna. Eller så tilltalas jag helt enkelt av hela konceptet att jag är villig att blunda för skönhetsfläckarna. Men som sagt är inte allt perfekt med denna uppföljare, långt ifrån. Även om produktionsteamet gjort ett mycket gott jobb med vissa aspekter av filmen fallerar de på en hel del viktiga punkter, Necromongerna känns stundtals skrattretande i sina kostymer. Det är även Necromongerna som drar ner filmen ytterligare då de inte fungerar särskilt bra som antagonister. Visst de är väldans elaka typer som utplånar planeter till höger och vänster om representanter för ockuperade makter inte väljer att ansluta sig till Mongos sak. Men sedan då? Ja det är egentligen allt vi får veta om dessa elakingar även om några detaljer klaras upp under filmens gång. 

 

Denna svenska utgåva av Chronicles Of Riddick presenterar filmen i 2.40:1 vilket skiljer sig från OAR som ligger på 2.35:1, bilden är naturligtvis anamorfisk som sig bör. Detta är verkligen en referensutgåva, inget snack om den saken efter att ha beskådat filmen på den stora vita duken. Jag letade nästan desperat efter skavanker, något fel att anmärka på men misslyckades gång på gång vilket man får ta som ett mycket gott tecken. Precis allt gör sitt jobb till 100 % och lämnar inget som helst utrymme för felaktigheter. Skärpan är kuslig: den skänker bilden ett sådant djup att den stundtals förefaller vara tredimensionell utan att någon scen känns för mjuk i tonen. Spektrumet är medvetet livligt och anpassat scen för scen men inte för den sakens skull kunde jag skönja några spår av blödningar i färgskalan. Även svärtan gör sitt jobb med bravur då den porträtterar scener i mörker alternativt nattetid utan att minsta omgivningsdetalj går förlorad på kuppen. Vad som dock är mest slående är den totala avsaknaden av smuts eller digitala artefakter så betyget kan inte annat än bli full pott, det är en ren fröjd att beskåda Chronicles Of Riddick.

 

Dolby Digital 5.1 med 348 Kbps står för återgivningen av ljudet i Chronicles Of Riddick så frågan är hur filmen ter sig på ljudfronten? Fantastiskt kan man sammanfatta det hela med, det är skrämmande nära full pott även för ljudet om det inte vore för att dialogen inte känns så kristallklar alla gånger. Bortser man från denna ”defekt” erbjuds man en ljudbubbla som nästan går att ta på i biosalongen. Denna svenska utgåva av filmen gör verkligen fullt bruk av samtliga kanaler och det är mer kirurgisk precision som ljudet återges genom högtalarna. Det är inte på något sätt det mest bombastiska spår jag lyssnat till men sannerligen ett av de mer självverkande. Separationen mellan kanalerna är kalas och stundtals känns det verkligen som om man befinner sig mitt i händelsernas centrum. Subwoofern pumpar ur sig LFE-tongångar med ett nästintill konstant flöde och återigen är det precision som gäller likt resten av ljudmattan.

 

Denna svenska utgåva av Chronicles Of Riddick levereras i ett svart keep-case som huserar inte mindre än två stycken DVD-skivor med ett omslag som är fritt från störande recensionskommentarer och i mina ögon tämligen snyggt designat. En rätt lustig detalj är att det finns två stycken menysystem att tillgå, vad jag har förstått påverkar de inte filmen som sådan så det är mest en kul gimmick. Innan filmen rullar igång får vi en introduktion av regissören David Twohy som förklarar skillnaden mellan denna Director´s Cut kontra den version som gick på biograferna. Först ut på skiva nummer ett finner vi ett kommentatorspår med regissören David Twohy samt skådespelarna Karl Urban och Alexa Davalos vid mikrofonen. Det är utan tvekan regissören som står för merparten av det insiktsfulla materialet att kommentera medan skådespelarna fungerar som ryggdunkare vilket blir lätt tröttsamt att lyssna på i längden. Det finns även en funktion med titeln Riddick Inside som är ett faktaspår som körs parallellt med filmen och innehåller i princip allt man inte visste man behövde veta om filmen. Vi finner även åtta stycken borttagna scener som kan fås med kommentarer av regissören. Skiva nummer två plockar med sig merparten av det extramaterial som återfinns på Theatrical Version av filmen, den enda skillnaden är ett par kortare featurettes som avhandlar specialeffekterna i filmen samt inspelningsplatserna. Avslutningsvis finner vi trailers. Enligt mig är denna Director´s Cut-utgåva betydligt vassare gällande extramaterial då vi erbjuds kommentatorspår, borttagna scener samt en del nytt material att botanisera kring vilket inte återfinns på bioversionen av Chronicles Of Riddick.

 

Det blev en ny Doom gällande Chronicles Of Riddick. Mycket klagosång hörde jag om bägge filmerna och jag blev ändå mycket förtjust i bägge till min stora förvåning. Ingalunda är detta cineastiska verk perfekt på något vis, vissa inslag är pinsamt hanterade. Men överlag anser jag att manusförfattaren tillika regissören David Twohy styr upp skutan med en kompetent stadig hand. Kanske är det den blodtörstiga, latent hormonstinna sidan av mig som får sina behov mättade genom att se Riddick slakta aliens till höger och vänster men faktum kvarstår att detta verk tilltalar mig. Utgåvan som sådan är helt utsökt med referensbild, ett matchande ljudspår samt intressant extramaterial så slutnotan blir trots allt den stora tummen upp till Chronicles Of Riddick. Nu skall jag sätta tänderna i den avslutande delen Dark Fury, over and out.