[Unregistereda299ec85]

• 0

Ett bra underforum från byggahus.se
https://byggahus.se/...isplay.php?f=62

[agpath]

• 0

Minireningsverk är inget ovanligt, egen brunn kan fungera hur bra som helst, beroende av tillförde, i värsta fall går det att slå ner en spets, om man inte vill borra igen.

Fast det handlar väl om att rena avloppsvattnet och inte det uppumpade vattnet? Inte säkert att det ens är tillåtet av kommunen.

[Zartok]

• 0

Min kompis har också ett liknande system. Han har stora problem med slambrunnen på sommaren (det är en sommarstuga), men istället för att suga ur brunnen så spolar han vatten i avloppet tills det blir rent. Järn smakar det också, men med tanke på att stugan är på berggrund uppe i norr så löper du nog inte samma risk att drabbas.

[PML73]

• 0

Oj, vilka vändningar.... Har inte varit inne i tråden på länge, Tackar Guess Who och andra för alla delningar.

 

Utan expertis så är jag inne på Zartoks linje med att en terapiform inte passar alla. Precis lika lite som att en inlärningsmetod skulle passa alla.

 

När jag för ett par år sedan hamnade i grubbleriet så fann jag KBT som vägen ut. Det finns många skolor inom KBT och alla rimmade inte alls lika bra för min del. Speciellt de med religiösa förtecken och skuld/skam. Har funnit att jag äger en större känsla för nästan alla smådetaljer i livet såsom smaker, dofter, ljud, känslor och beröring än många andra. Det betyder inte att min partner eller vänner inte har/äger dessa känslor, bara att jag ger dem större innebörd/mervärde. Och så snurrar det vidare. Frågan har då varit, vad gör jag av dessa känslor när jag känner mig ensam? Lättare att hantera dem idag.

 

Vad är jag värd, vad är alla människor värda? Känslan av frihet och respektingivande högtalare, oavsett i par eller ej. 

 

Tackar för ordet. 

[GuessWho]

• 0

Åkaj.

Dags för en liten uppdatering tror jag...

Jag var på visningen och blev lite klokare. Med minireningsverk så menades avloppsrening och inte som jag trodde något slags filteranläggning för dricksvattnet.

 

Detta avloppreningsverk låg ca 4 meter från husknuten (trots att tomtgränsen låg drygt 30 meter bort) och luktade precis som reningsverk brukar göra. Delvis nedgrävt men även utrustat med ett tillhörande skjul med utrustning för ph-mätning och dosering av fosforsyra (tror jag att det var).

 

Sorry, mäklarn, men där tappade jag intresset.

Huset var i övrigt halvruttet/maskätet och det som gjorts har bara handlat om att fixa till ytorna på huset så att det ska se bra ut vid första anblicken...

Nu har jag varit på lite fler visningar och det känns som att man blir lite klokare för varje visning man går på (och lite mer uppmärksam). Idag var jag på en visning av ett sent 60-tals hus som luktade unket. 

Å andra sidan så var värmen avstängd och inomhustemperaturen låg på en bit under 20 grader. I källaren låg temperaturen på 16 grader och en av besökarna mätte upp fukthalten i en del av källarväggen till strax under 100%, något som kanske förklarar den unkna doften.
Priset är lågt, men min magkänsla säger mej att det krävs förmodligen ett par hundra tusen för att få kåken i vettigt skick och förmodligen ett hundratal timmars jobb och det vete sjutton om jag är sugen på det...

 

Får fundera.

Är dock inte lika orolig längre. Vi har hittat intresserade spekulanter även om inga bud är lagda ännu. Fler visningar av vårt eget hus är på plan och med den takten nya objekt dyker upp just nu i den regionen jag letar så är jag inte direkt orolig för att inte kunna hitta något boende alls. 

Just nu handlar det nog mest om att få så mycket som möjligt för den budgeten jag har.

 

En liten solstråle mitt i alltihop var ett litet samtal jag hade med min dotter.
Hon har hittat en ny kille som hon fallit för, vilket ledde till att vi började prata relationer, förälskelser o.s.v. 

Förutom det faktum att hon har så stort förtroende för mej så att hon vågar prata om det så gladde det mej mycket att hon har ungefär lika sund inställning till mina tankar på en eventuell relation med någon ny kvinna någon gång lite längre fram när allt har lugnat ner sej.

 

Jag tror förvisso inte att hon riktigt förstod när jag nämnde att jag gissar på att jag kanske behöver någon/några månader på mej för att veta om en ny tjej kan vara värd att satsa på, för enligt hennes egna tankar så behövde hon nog bara några dagar på sej för att nå samma nivå...

:-)

[agpath]

• 0

Huset var i övrigt halvruttet/maskätet och det som gjorts har bara handlat om att fixa till ytorna på huset så att det ska se bra ut vid första anblicken...

Nu har jag varit på lite fler visningar och det känns som att man blir lite klokare för varje visning man går på (och lite mer uppmärksam). Idag var jag på en visning av ett sent 60-tals hus som luktade unket. 

Å andra sidan så var värmen avstängd och inomhustemperaturen låg på en bit under 20 grader. I källaren låg temperaturen på 16 grader och en av besökarna mätte upp fukthalten i en del av källarväggen till strax under 100%, något som kanske förklarar den unkna doften.
Priset är lågt, men min magkänsla säger mej att det krävs förmodligen ett par hundra tusen för att få kåken i vettigt skick och förmodligen ett hundratal timmars jobb och det vete sjutton om jag är sugen på det...

 

 

Hög luftfuktighet i källare på gammalt hus. Då talar vi dränering av grunden som åtgärd. Räkna med 150.000-200.000 kr för det.

[PML73]

• 0

Intressant är det hela. Här sitter man med Aaron Neville och smörsång. Och ändå hotar dam med separation. Kanske läge att mota Olle vid grinden...

[GuessWho]

• 0

Har börjat dela upp ekonomin.  Fixat nytt bensinkort, delat upp abbonemang, nya konton m.m...

Samtidigt som det är skönt att processen går framåt så känns de "dåliga" dagarna tyngre och tyngre...
Huset är fortfarande inte sålt, förmodligen för att det inte är samma efterfrågan på hus i vår prisklass på den orten vi bor å andra sidan så är tillgången på hyreslägenheter direkt tramsig i förhållande till efterfrågan. Bostadsbristen är uppenbarligen enorm om man ser till antalet sökande på varje hyreslägenhet.

 

Vilket innebär att separationen i praktiken, drar ut på tiden eftersom frugan inte kan tänka sej något annat än att hyra en bostad...

 

Man kan bli trött för mindre, som tur är så är det snart semester. 2 veckors bilsemester tillsammans med min fru som vill komma ifrån (för vår dotters skull)...
 

Misstänker att jag kommer att nyttja en del av min innestående semester till en resa någon gång längre fram i vinter, då (förhoppningsvis) separationen är helt klar, när den nu blir klar...

Redigerat av GuessWho, 13 juli 2017 - 23:08.

[GuessWho]

• 0

Känns som att det är dags för en uppdatering igen.
Funderar på varför det känns så egentligen...

...Jag har utnyttjat forumets anonymitet för att få "lätta på trycket", prata av mej lite, få utomståendes syn på saken (på gott och ont) och känner det nog lite som en tacksamhets-skuld att fortsätta informera om vad som händer. 
Ärligt talat så förstår jag nog lika lite varför utomstående skulle engagera sej i vad som händer i mitt liv, som varför jag känner någon tacksamhetskuld till dessa just för deras engagemang.

Misstänker att jag just nu går igenom en mindre existentiell kris eller något liknande.

 

Det här blir sista kvällen på i runda slänga 2 veckor som jag kan sitta och knappa på mitt tangentbord. Resan söderut tillsammans med dottern och frugan är i allra högsta grad på G, packningen på gång, bilen servad, tvättad, preppad och klar för en 500 mila resa...

 

Men jag saknar fullständigt den spänning och resefeber som brukar infinna sej när det närmar sej.

 

Det har hänt lite grejer på hemmafronten också. 

Frugan har äntligen hittat en lägenhet. Nycklarna lämnas över 1:e sept. vilket innebär att förberedelserna för flytten kommer att inledas nästan omedelbart efter hemkomsten från vår resa. 
Jag gissar på att någon gång i mitten på september kommer flytten att bli klar och jag kommer att bli ensamstående för första gången på runda slängar 20 år...

 

Förutom att jag är ruskigt ovan vid tanken på att bli ensam i huset jag byggde för 10 år sedan så känns det lite jobbigt att inte ha blivit klar med försäljningen av huset. Jag bor förvisso hyffsat billigt (än så länge) i vårt gemensamma hus. Vi har t.o.m. kommit överens om att frugan och jag ska dela på amorteringarna på huslånet så länge inte huset har bytt ägare, men det hade varit skönt att få sålt kåken och fått riktigt omstart utan att ha gamla affärer släpande...

 

Samtidigt jobbar jag med att hejda spontana impulser som t.ex. att bjuda in till grabbkväll i samband med att frugan flyttar ut. 
"Patetiskt" skulle frugan klassa ett sådant evenemang, men jag är inte lika negativ även om jag till viss del håller med frugan om hur det skulle se ut med en nybliven singels första baluns...

 

Känslorna är många just nu och dessvärre inte helt enkla. Det är med både sorg och längtan jag ser framemot höstens förändringar och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera känslorna.

Misstänker att jag helt sonika kommer att åsidosätta dom (eller åtminstone försöka) och låta tiden ha sin gång...

 

PS.

 

Är det någon (mer än jag) som finner något värde i den här tråden egentligen?

 

[Loco.spk]

• 0

Jag läser och känner mig lyckligt lottad att inte vara i samma situation, så något värde är det iaf för någon.

 

Och kudos att ni (båda) verkar hantera det hela vuxnare än många andra hade gjort.

[Unregistereda299ec85]

• 0

Jag har själv varit i samma sits, men med yngre barn som troligen inte påverkades på samma sätt.

Jag vet hur skönt det är att få skriva/prata av sig, trots att det ofta inte är en diskussion utan bara monolog.

Så om det känns bra ska du absolut fortsätta att skriva.

Edit: För att vara ärlig så förstår jag dock inte varför ni utsätter er alla för denna resa?.

Redigerat av Unregistereda299ec85, 26 juli 2017 - 07:25.

[PML73]

• 0

Guess Who,

Jag liksom många andra är tacksam över att du har sådan energi för att skriva.

En fråga, varför lyssnar du på frugan gällande grabbkväll eller ej. Hon vill då inte vara med dig och samtidigt få kontroll över dig. Inte ovanligt, men tvärfel. En konsekvens hon inte tänkt genom kring att skiljas.

Låter som om ni annars lyckats med något få kan göra. Någorlunda lugn skilsmässa.

Lycka till med semester och körandet. imorgon kör jag hem och avslutar min familjs semesterresa på 600mil. Bilen fylld med goda viner, korv och gåslever.

[GuessWho]

• 0

Guess Who,

Jag liksom många andra är tacksam över att du har sådan energi för att skriva.

En fråga, varför lyssnar du på frugan gällande grabbkväll eller ej. Hon vill då inte vara med dig och samtidigt få kontroll över dig. Inte ovanligt, men tvärfel. En konsekvens hon inte tänkt genom kring att skiljas.

Låter som om ni annars lyckats med något få kan göra. Någorlunda lugn skilsmässa.

Lycka till med semester och körandet. imorgon kör jag hem och avslutar min familjs semesterresa på 600mil. Bilen fylld med goda viner, korv och gåslever.

Låter som en riktigt lyckad semester 

Jag var kanske lite otydlig ang. "grabbkväll". Frugan och jag har inte diskuterat någon grabbkväll efter att hon har flyttat ut, det har bara kommit upp på tal, lite i förbifarten. 

 

Det är ren känsla jag har att frugan inte direkt hade uppskattat att jag arrangerar en grabbkväll för tidigt efter att hon flyttar ut. Hon skulle uppleva det som att jag firar att jag har blivit av med henne och det hade sårat henne och förmodligen resulterat i någon slags bitter respons.

 

Jag vill inte utmåla henne på ett negativt sätt i onödan, även om det ibland finns en hel del mindre positivt att säga (men det gäller nog oss allihop egentligen).

[stabbe]

• 0

Jag kan verkligen förstå att du inte har hittat något reseglädje, du ska spendera 2 veckor väldigt nära en kvinna du precis gått isär med utan möjlighet att få riktig egentid. I mina öron låter det som en mardröm, men vi alla är olika

Redigerat av stabbe, 26 juli 2017 - 14:01.

[agpath]

• 0

Hon skulle uppleva det som att jag firar att jag har blivit av med henne och det hade sårat henne och förmodligen resulterat i någon slags bitter respons.

Så resonerar endast en person som inte är mogen för en separation och egentligen inte vill det. Om båda är överens så ska det rimligen inte spela någon roll ens om man började dejta någon annan dagen efter.

[PML73]

• 1

Guess Who,

Bjud till på grabbkväll. Jag bjuder på fem första bira...

[GuessWho]

• 0

Jag kan verkligen förstå att du inte har hittat något reseglädje, du ska spendera 2 veckor väldigt nära en kvinna du precis gått isär med utan möjlighet att få riktig egentid. I mina öron låter det som en mardröm, men vi alla är olika

Att vi åker på gemensam semester beror först och främst på att jag vill visa vår dotter att vi kommer att ha ett fungerande förhållande som INTE ska ge vår dotter onödigt mycket att oroa sej för.
Jag har själv gått igenom en svår skilsmässa där mina föräldrar gjorde i stort sett alla fel man kan göra och har därför gett mej f-n på att min dotter ska inte behöva genomlida det jag och mina syskon fick genomlida.

En gemensam semesterresa kommer att ge min dotter känslan av att hon fortfarande har 2 föräldrar som både engagerar sej, delar ansvaret och trivs i varandras närhet, så att inte dottern behöver ha dåligt samvete för eventuell obekvämlighet när båda föräldrarna ska vara i närheten av varandra.

Det är alltså för min dotters som jag biter ihop och försöker hålla god min under ytterligare 14 dagars nära samvaro...

 

Så resonerar endast en person som inte är mogen för en separation och egentligen inte vill det. Om båda är överens så ska det rimligen inte spela någon roll ens om man började dejta någon annan dagen efter.

My bad!

Jag har varit otydlig igen verkar det som.

Jag har inte rätt känslor för att leva i ett äktenskap tillsammans  med frugan.

På den punkten är vi inte överens. Hon hävdar att hon fortfarande älskar mej (något som det finns goda grunder att tvivla på, men är en helt annan diskussion).

Vad vi är helt överens om är att det inte är hälsosamt för någon i familjen om vi fortsätter leva ihop. 

Det räcker med att jag har andra känslor, så kommer det, på ett eller annat vis, leda till ohälsosam situation för alla i familjen.

 

Att separera är inte vägen till lycka för oss alla utan den enda vägen för att undvika totalt sammanbrott och olycka för familjen. 
Kort och gott. 

Jag mår inte bra av att leva tillsammans med en kvinna som jag inte älskar. När jag mår dåligt så är det mitt tålamod som först och främst blir lidande, vilket leder till onödigt tjafs, som i sin tur leder till väldigt negativa känslor för alla i närheten.

 

Detta har frugan förstått även om hon inte gillar att det är på det här viset och därmed så har vi dragit slutsatsen att det klokaste är att gå skilda vägar och försöka behålla någon form av vänskap. Både för vår egen skull och för vår dotters skull.

 

Guess Who,

Bjud till på grabbkväll. Jag bjuder på fem första bira...

En frestande tanke att leka med.

Hemmabion står redo, Kylen är stor och boyta har jag mer än jag behöver när frugan flyttat ut.

 

Det hade varit j-kligt kul att köra en filmkväll, med lite grillat, go dricka av varierande kvalite för ett antal människor med samma intresse som jag har.

 

D.v.s. Film, grillat, öl och whiskey...

 

Får fundera på det ett litet tag...

[agpath]

• 0

Guess Who,

Bjud till på grabbkväll. Jag bjuder på fem första bira...

Jag är också singelpappa! Kommer!! (Om det är i Skåne )

Redigerat av agpath, 27 juli 2017 - 07:13.

[agpath]

• 0

 

 

Jag har varit otydlig igen verkar det som.

Jag har inte rätt känslor för att leva i ett äktenskap tillsammans  med frugan.

På den punkten är vi inte överens. Hon hävdar att hon fortfarande älskar mej (något som det finns goda grunder att tvivla på, men är en helt annan diskussion).

Ja, det finns ju många olika skäl till att man vill separerar. Jag har gjort det 2 gånger så jag vet,

Första äktenskapet tog slut för att hon brända ut sig på jobbet och drabbades av psykisk ohälsa. Jag härdade ut och ställde upp till 100%, men till slut var det hon som tog ansvar och lämnade mig. Det var inget jag ens kunde argumentera emot och vi fortsatte att umgås efteråt utan att det var några problem med det.

 

Andra äktenskapet slutade tyvärr med en katastrof. Där hade hon 4 barn innan. Senare visade det sig att de 2 äldsta (kanske 3?) hade autismdiagnos. Detta brände ut mig och då vi även hade skaffat gemensamma barn så fick jag till slut prioritera att flytta och ta hand om de barn som jag har vårdnanden om istället för att lägga all tid på hennes "diagnos-barn". Jag gick kurs om adhd och hade massor av erfarenhet, men de som har egna autistiska barn vet hur det tär på det mentala och sliter på relationen. Lägg då på det att det inte ens var mina egna barn och att de hade en egen pappa som var helt oengagerad i dem.

 

Nu har jag sedan snart 1 år boendet av våra 3 gemensamma barn medan hon flyttade med resten av barnen till en annan karl, 5 mil bort...

Redigerat av agpath, 27 juli 2017 - 07:41.

[stabbe]

• 0

Att vi åker på gemensam semester beror först och främst på att jag vill visa vår dotter att vi kommer att ha ett fungerande förhållande som INTE ska ge vår dotter onödigt mycket att oroa sej för.
Jag har själv gått igenom en svår skilsmässa där mina föräldrar gjorde i stort sett alla fel man kan göra och har därför gett mej f-n på att min dotter ska inte behöva genomlida det jag och mina syskon fick genomlida.

En gemensam semesterresa kommer att ge min dotter känslan av att hon fortfarande har 2 föräldrar som både engagerar sej, delar ansvaret och trivs i varandras närhet, så att inte dottern behöver ha dåligt samvete för eventuell obekvämlighet när båda föräldrarna ska vara i närheten av varandra.

Det är alltså för min dotters som jag biter ihop och försöker hålla god min under ytterligare 14 dagars nära samvaro...

 

Ja men det är ju onekligen därför du inte hittar någon "semesterfeeling" som du själv säger, du biter ihop och försöker hålla god min. 

 

Jag hoppas innerligt att resan går bra för er och att det ger den effekt som du tror den kan ge för er dotter. 

[GuessWho]

• 1

Tror det är dags för ännu en liten uppdatering.

Ikväll har vi slutfört den ekonomiska uppdelningen av vår tidigare gemensamma ekonomi. 
Frugans lön går från och med september in på hennes eget konto, adressändringen är igång. Gemensamma bankkort och bensinkort klippta m.m.

 

Vi betalade våra gemensamma räkningar för sista gången med gemensam ekonomi och delade upp resterande saldon lika mellan våra lönekonton.

 

För första gången på 20 år har jag ett disponibelt saldo som inte ser ut som en veckopeng och på samma gång kontrollen över dessa pengar.

Känns både upphetsande och skrämmande på samma gång...

 

Om en vecka går flyttlasset med frugan grejer till hennes nya lägenhet och jag ser framemot små struntsaker som att få fylla frysen och kylen med varor som jag vill ha hemma. (Påminner mej om att jag måste se till så att frugan tar med sej en massa **** till sin nya kyl och frys.)

 

Saldot på kontot var inte mycket att hurra för. Dels p.g.a. att beloppet redan från början är halverat, men främst p.g.a. alla extra utgifter månade efter semester och separation.

Vi delar t.ex. på första hyran av frugans nya lägenhet (!?), men jag ser framemot septemberlönen då jag enbart kommer att betala mina egna räkningar. Har goda skäl att tro att min ekonomi kommer att bli avsevärt bättre under kommande kvartal jämfört med vad den har varit tidigare.

 

Tidigare längtan efter att hitta nya vänner och något som skulle kunna vara början på ett nytt förhållande har svalnat avsevärt.
Nog för att jag vill skapa mej en ny umgängeskrets (grabbkväll är definitivt inte uteslutet, bara något uppskjutet p.g.a. något pressad ekonomi), men jag börjar se framemot att vara oberoende och få en chans att ta hand om mej själv (när inte dottern är hos mej såklart).

 

Husförsäljningen går inget vidare. Några få intressenter, ännu färre bud och inga av dom i närheten av vad vi hoppas på. Mäklarens exklusivitetsavtal har löpt ut och om inget händer de närmaste veckorna så börjar det bli dags att se sej om efter en annan mäklare, alternativt ta ställning till vad försäljning mot förlust skulle innebära ekonomiskt...

 

Om två veckor ungefär (gissar jag på) är skillsmässan fullbordad och jag kan äntligen få börja forma mitt nya liv, med alla de möjligheter och begränsningar det innebär...

 

Bäst av allt är att jag hittills verkar ha lyckats uppnå mitt mål med en separation i samförstånd. 

Enda smolket i bägaren är att frugan verkar ta för givet att jag kommer att hjälpa henne med att väggmontera hennes sovrums-tv + eventuellt en del andra praktiska sysslor...

Fast å andra sidan känns det som ett ganska lågt pris att betala för sin frihet...

[Unregistered74d4d0b1]

• 0

Ja, det finns ju många olika skäl till att man vill separerar. Jag har gjort det 2 gånger så jag vet,

Första äktenskapet tog slut för att hon brända ut sig på jobbet och drabbades av psykisk ohälsa. Jag härdade ut och ställde upp till 100%, men till slut var det hon som tog ansvar och lämnade mig. Det var inget jag ens kunde argumentera emot och vi fortsatte att umgås efteråt utan att det var några problem med det.

 

Andra äktenskapet slutade tyvärr med en katastrof. Där hade hon 4 barn innan. Senare visade det sig att de 2 äldsta (kanske 3?) hade autismdiagnos. Detta brände ut mig och då vi även hade skaffat gemensamma barn så fick jag till slut prioritera att flytta och ta hand om de barn som jag har vårdnanden om istället för att lägga all tid på hennes "diagnos-barn". Jag gick kurs om adhd och hade massor av erfarenhet, men de som har egna autistiska barn vet hur det tär på det mentala och sliter på relationen. Lägg då på det att det inte ens var mina egna barn och att de hade en egen pappa som var helt oengagerad i dem.

 

Nu har jag sedan snart 1 år boendet av våra 3 gemensamma barn medan hon flyttade med resten av barnen till en annan karl, 5 mil bort...

 

Du menar väl att de hade ADHD-diagnos, inte autism? Dvs. de var stojiga och stökiga (inte inbundna, som autistiska personer är).

[agpath]

• 0

Du menar väl att de hade ADHD-diagnos, inte autism? Dvs. de var stojiga och stökiga (inte inbundna, som autistiska personer är).

Hennes äldsta har autism och näst äldsta ahdh. Den tredje har mig veterligen ingen diagnos, men jag gissar på adhd där också. Helt korrekt som du beskriver så är tjejen med autism skygg och mest instängd på sitt rum, medan killen med adhd är utåtriktad och kan t o m bli våldsam.

[Unregistered5deb0b1d]

• 0

Du menar väl att de hade ADHD-diagnos, inte autism? Dvs. de var stojiga och stökiga (inte inbundna, som autistiska personer är).

Dock är det vanligt att du kan ha båda diagnoserna. Idag pratar man om autismspektrum du behöver inte vara det som vi klassiskt tänker på som autistisk för att få diagnosen. Min äldsta dotter har både autism och ADHD, 

[agpath]

• 0

Dock är det vanligt att du kan ha båda diagnoserna. Idag pratar man om autismspektrum du behöver inte vara det som vi klassiskt tänker på som autistisk för att få diagnosen. Min äldsta dotter har både autism och ADHD, 

Faktum är att den här tjejen först fick diagnosen adhd. Vilket vi aldrig trodde på. Något år senare gjordes en ny utredning och då blev diagnosen högfungerande autism. Förvirrande, då det är vad man förr kallade Aspbergers.

Redigerat av agpath, 28 augusti 2017 - 12:36.

[Unregistered5deb0b1d]

• 0

Faktum är att den här tjejen först fick diagnosen adhd. Vilket vi aldrig trodde på. Något år senare gjordes en ny utredning och då blev diagnosen högfungerande autism. Förvirrande, då det är vad man förr kallade Aspbergers.

Det är annorlunda idag. För tio år sedan hade min dotter aldrig fått en diagnos, så "utvecklingen" går framåt hela tiden. 

[GuessWho]

• 0

Tungt nu...

 

Flera veckors förberedelser och 2 dagars flyttbestyr kulminerade i dagens övningar med att flytta delar av bohaget till tantens nya lägenhet.

 

Jag har varit bortrest utan familjen vid flera tillfällen, men ikväll känns det verkligen helt annorlunda.

Det var med skräckblandad förtjusning som jag såg framemot att få börja mitt nya liv, men ikväll känner jag inget annat än djup sorg och tomhet.

 

Jag är fortfarande fullständigt övertygad om att vägvalet är det minst onda men j*vlar vad ont det gör just nu...

 

En tröst, om än någon klen, är att tanten har ungarna runt sej (i nya lägenheten) och sina syskon och familj antingen i telefonen eller på facebook (förutom alla andra uppmuntrande vänner hon har som skänker styrkekramar m.m.).

Det hade varit ännu svårare om jag hade trott att hon var lika ensam som jag just nu.

Skuldkänslorna hade varit enormt mycket tyngre att bära på i ett sådant läge (inte för att dom är speciellt lätta att bära ändå).

 

Just nu känns det som att det kommer att ta tid, lång tid, innan dom här såren läker...

 

Även om jag inte känner för det så tror jag det är dags för mej att dra igång en film. Om inget annat så ger det ett par timmars avkoppling (hoppas jag).

 

Trevlig helg gott folk

[Unregistered5deb0b1d]

• 0

En sak, för att kunna gå vidare är det viktigt att lära sig leva ensam och tycka om det. Det hade jag svårt för efter 12 år som sambo. Men om man vill gå vidare är jag övertygad om man måste lära sig att leva ensam. Och du har det viktigast i livet, barn. 

[GuessWho]

• 0

"Du har det viktigaste i livet, barn."
Hm...

Inte bara jag som har tittat för djupt i whiskey-flaskan ikväll. 
Det låter som ett typiskt visdomsord i baren ifrån någon överförfriskad nybliven vän för livet..

Jag uppskattar omtanken ändå.

Både tanten och jag kommer nog över det här så småningom. Jag är lite avundsjuk på allt stöd hon får från vänner och familj (t.o.m. från min sida), men det passar ju bra eftersom det var jag som tog initiativet och bär skulden för separationen.

[agpath]

• 0

Både tanten och jag kommer nog över det här så småningom. Jag är lite avundsjuk på allt stöd hon får från vänner och familj (t.o.m. från min sida), men det passar ju bra eftersom det var jag som tog initiativet och bär skulden för separationen.

Det är aldrig en som bär skulden för en separation, även om det är den ena eller andra som tar det slutliga initiativet.

[porch123]

• 0

Det är aldrig en som bär skulden för en separation, även om det är den ena eller andra som tar det slutliga initiativet.

 

 

Vilket snömos!

 

Varför kan det inte vara ens fel att man separerar? Finns väl massa saker som ena parten i en relation kan göra mot den andra som leder till separation. 

[PML73]

• 0

Min sammanfattning är att det krävs två som eldar i kaminen om det ska vara varmt. Ofta eldar ena partnern mer än den andra. Och då blir det knas till slut iaf. Den som eldar kanske tröttar till slut och börjar elda tillsammans med en ny person. Är det då den senaste som bär all skuld till att första kaminen började svalna?

[agpath]

• 0

Vilket snömos!

 

Varför kan det inte vara ens fel att man separerar? Finns väl massa saker som ena parten i en relation kan göra mot den andra som leder till separation. 

På vilket sätt menar du att det skulle kunna vara 100% den ena partens fel. I min värld låter det orimligt. Jag är skild 2 gånger och ändå skulle jag aldrig hävda att det var till 100% mina ex fel. Jag kan ju vända på det och säga att om jag ansett att jag skiljde mig för att jag ansåg att dessa behandlade mig fel så är det ju egentligen mitt fel som valde att leva med dem från början.

[Unregistered5deb0b1d]

• 0

"Du har det viktigaste i livet, barn."
Hm...

Inte bara jag som har tittat för djupt i whiskey-flaskan ikväll. 
Det låter som ett typiskt visdomsord i baren ifrån någon överförfriskad nybliven vän för livet..

Jag uppskattar omtanken ändå.

Både tanten och jag kommer nog över det här så småningom. Jag är lite avundsjuk på allt stöd hon får från vänner och familj (t.o.m. från min sida), men det passar ju bra eftersom det var jag som tog initiativet och bär skulden för separationen.

 

När jag skilde mig 2014 åkte jag ner i en rejäl depression som varade i flera år. Ungefär samtidigt fick jag beskedet att jag hade GAD, generaliserat ångestsyndrom. Det tog mig lååååååång tid att komma tillbaka till något som kändes som ett normalläge. Men av de sakerna jag tog fasta på var att jag hade det som många vill ha här i livet, barn. Jag väljer att se på livet som att genom att jag har barn aldrig kommer vara ensam heller, jag kommer kunna följa med dem på deras resa. 

[GuessWho]

• 1

Det gör saken lite tydligare.

Jag har en dotter som är väldigt viktig för mej, men jag är fast besluten att hon inte ska behöva känna något ansvar för mitt välmående. Förändringarna jag har påbörjat tror jag är viktiga för att jag ska kunna må bra och att jag mår bra tror jag är en grundförutsättning för att kunna vara det stöd min dotter förtjänar.

 

På lördag har jag klarat av första veckan ensam i huset och jag måste erkänna att det både har varit svårare och gott bättre än väntat!

På samma gång!?

 

Första dagarna var ruskigt jobbiga, något av det värsta jag har varit med om ur ett emotionellt perspektiv, men för varje dag som har gått så har det känts lite mindre jobbigt.

Genom att fylla mina dagar med sysslor och filmtittande (netflix också för den delen) och genom att acceptera jag får lov att ha stunder då jag inte gör något alls (när lust och ork helt saknas) så har jag tagit mej igenom de första jobbiga dagarna.

 

Kvällarna är värst, men men jag lär mej för varje dag hur jag ska göra för att inte det ska kännas för tungt. Jag förvånad över hur snabba framstegjag gör trots allt.

 

Jag gissar på att anledningen till att det framåt så bra som det gör till stor del beror på att beslutet att separera fick mogna under så lång tid. Jag har nog helt enkelt varit redo för det här steget länge.
Jag räknar kallt med att det kommer att komma dagar (och kvällar) då det känns ruskigt tungt igen av olika anledningar, men jag är numera än mer övertygad om att det här kommer att gå bra.

 

T.o.m. skuldkänslorna har börjat lägga sej lite, något som förvånar mej när det ännu inte har gått en full vecka ens...

...försöker jag lura mej själv kanske?

 

Det återstår att se med tiden...

 

Idag har dottern och exet varit här och städat ovanvåningen. Dags för visning för ännu en spekulant, men om inget händer väldigt snart nu, så kommer nästa mäklare att få sin chans att sälja vårt hus inom kort.

Funkar inte det heller inom rimlig tid så återstår det att ta ett nyck snack med banken och exet för att avgöra vilka möjligheter vi har för att gå vidare.

 

Höga bolåneräntor klarar jag inte på min lön, men lönen räcker till för flera års stegvisa höjningar av räntorna och kanske finns möjligheten att jag kan behålla kåken trots allt om det inte längre handlar om att jag måste låna ytterligare för att lösa ut exet.

 

Ett steg i taget. Husvisning, mäklarbyte, eventuellt behålla. Det får bli i den ordningen.

 

Ha en trevlig kväll allihopa och tack för allt stöd ni har gett mej.

När jag tänker på det blir jag faktiskt riktigt rörd över er medmänsklighet. Det finns definitivt mycket gott i den här världen även om det mediala fokuset ligger på allt hemskt som händer...

[GuessWho]

• 0

1 månad för varje år ni har varit ihop...

...Så lång tid behöver du vara själv innan träffar någon annan!

Vad är det med folk och alla dessa tumregler?

Det var 5 år sedan jag insåg att vår relation var på väg åt fel håll. 3 år sedan jag aktivt började jobba på att ändra detta. 2 år sedan jag insåg att förutsättningarna för att ta vår relation åt ett annat håll kanske inte fanns.

 

Hur ska jag då räkna?
Om jag är redo att träffa någon ny dagen efter frugan flyttat ut så antar jag att det inte kommer ses med blida ögon av någon i frugans umgängeskrets.
Men det är flera år sedan jag insåg att jag behöver något frugan inte ger.

Jag är påtagligt skakad av senaste veckans händelser (även om vi har haft mer 6 månader på oss att förbereda oss för den här veckan).

 

Men vad är "normal" sorgetid innan man börjar träffa andra flickor? Hur länge ska man leva isolerad innan det anses acceptabelt att träffa någon annan (även om det inte leder till något)?

 

Jag känner mej lite frustrerad för jag har alltid haft lättare att hitta vänner bland tjejer än killar. Att det inte ses med blida ögon av exet och hennes familj om jag träffar nya tjejer blir då frusterande eftersom det innebär att jag måste fortsätta leva i isolering (utanför mitt arbete) tills någon annan tycker att det är OK för mej att börja träffa andra människor (läs: flickor)...

 

Egentligen så är min dotter den enda anledningen till varför jag bekymrar mej om vad mitt ex och hennes familj tycker.
Jag känner dom.

Jag vet vilken ton deras samtal får när dom pratar om något dom ogillar. Att min dotter ska behöva höra på sådana tongångar om sin far p.g.a. att exet och hennes närmaste inte är redo för att jag går vidare och börja umgås med nya människor får mej att fundera.

För hennes skull så är det nog enklast om jag håller alla nya kontakter hemliga tills vidare. Att avstå från att ta kontakt med nya människor är helt enkelt inte bra för mej eftersom jag inte har några andra vänner förutom mitt ex och hennes närstående.

 

Hemlighetesmakeriet är dock inte heller bra för min mentala hälsa eftersom jag är en genomärlig person i så gott som alla sammanhang. Jag har stuckit ut hakan MASSOR av gånger med min ärlighet och fått ta emot smällar från alla håll och kanter p.g.a. detta.
Jag kan ta en sådan smäll, men min dotter förtjänar inte att behöva höra sådant.

 

så frågan är hur länge ska man leva isolerad innan det i allmänhet kan betraktas som OK att träffa nya flickor (utan att man uppfattas som desperat eller liknande)?

[PML73]

• 0

Jag tycker nog att din fråga irrelevant. Har en kvinnlig bekant som i 12 år blev bedragen av en idiot som hade fru och hus trots att han köpt radhus med henne. Det tog slut och två veckor efter deras split träffade hon sin livs kärlek. Jag plåtade deras bröllop och de har nu varit lyckligt gifta i 10 år.

Så det där med tid och så. Det får känslorna bestämma tycker jag.

Redigerat av PML73, 08 september 2017 - 04:26.

[Unregistereda299ec85]

• 0

Håller med PML, låt känslorna bestämma och inte tid/ex/vänner.

För egen del tog det ca 2mån tills jag konstaterade att jag inte trivdes ensam och efter ca 6mån nätdejtande träffade jag den kvinna jag nu är gift med. Detta är 8 år sedan.

[Zartok]

• 0

jag håller också med. det går inte att säga en tid som är en normaltid för att läka en separation. jag var ihop med mitt ex i ca 3 år, separerade och träffade en ny tjej efter tre månader ungefär. om en vecka firar vi nio år tillsammans och allt är klockrent. 

 

så tänk inte på vad andra tänker eller tycker om ditt liv. det är du som ska tycka om ditt liv, och det vet du bäst själv hur du vill ha det. oavsett om du träffar någon imorgon eller om två år, skit i vad andra tycker om "hur lång tid det gått". 

[GuessWho]

• 0

Jag är lite kluven.
Å ena sidan ser jag framemot att få styra och ställa i mitt liv utan hänsyn till någon annan än min dotter som är hos mej varannan vecka.

Å andra sidan...

Att exet och jag separerade beror till stor del på olikheter mellan mej och exet som gjorde att jag kände mej ensam trots att jag var gift. Jag har ju saknat någon som vill göra saker tillsammans med. 

Om nu känslor skulle uppstå för någon som delar mina intressen och som skulle fylla det tomrum jag kände i äktenskapet, då vete sjutton hur jag ska hantera det!

 

Jag har ärligt talat ingen aning om vad som vore det vettigaste att påbörja en ny relation, hur försiktigt det nu än är möjligt, eller avstå med motiveringen att jag vill vara själv (något som för övrigt inte är helt korrekt egentligen).

 

Jag antar att mitt dilemma framstår som ganska oklart, men det är precis vad det är också. 

I mitt huvud iallafall.

 

Tar jag ett steg åt sidan och försöker se på mej själv och mina tankar ur ett mer objektivt perspektiv så skulle min diagnos till mej själv vara att jag inte är redo för något nytt förhållande. Därav förvirringen. Jag har väl inte tillåtit mej själv att gå igenom alla bearbetningssteg som jag kanske borde efter en separation om jag nu känner mej kluven inför tanken på att välja att inleda ett nytt förhållande eller ej.

 

Så skulle min hjärna resonera, samtidigt som mitt hjärta skulle säga: Följ magkänslan och kör så det ryker. Känns det bra att vara tillsammans med någon så kör på det!

 

Jag tar ut saker i förskott just nu och ska nog inte grubbla mer över detta egentligen.
Anledningen är att jag misstänker att det finns en risk för att jag inom ganska snar framtid kommer att få anledning att fundera på dom här frågorna iallafall.

 

För att inte göra det hela till en jättestor sak så kan det väl nämnas att jag inte har något som helst intresse av att flytta ihop med någon på överskådlig framtid. Det är en sak att hitta någon det är trevligt att vara tillsammans med och göra grejer med. Men det är en HELT annan sak skapa ett gemensamt hem med någon ny person.

Så mycket vet jag och att bygga ett gemensamt hem med någon annan är jag INTE intresserad av i nuläget. Som det känns så kan det lätt ta allt från ett halvår till ett par år innan jag är redo för en sådan sak...
Bör man leva singel under den tiden också?

[Unregistereda299ec85]

• 0

Det är inte så konstigt att du känner dig kluven och kanske förvirrad och det är bara du själv som kan bedöma när du är redo eller hur länge du "bör" leva singel. Oavsett så ska du inte stressa och pressa dig själv.

 

Jag tycker det är starkt och modigt att öppna sig på det vis du gör och delar med dig av din livssituation.

[Unregistered5deb0b1d]

• 0

Man måste känna efter själv, finns inga tumregler. Jag hade flera sex månaders relationer åren efter min skilsmässa innan jag insåg att jag bara hade dem för att jag vara rädd för att vara själv och inte trivas med det. Dvs att rädsla drev mig att söka en ny relation inte att jag ville ha en ny. Nu är jag singel och träffar ingen sedan ett par månader och mår mycket bättre. Att bygga sitt liv från grunden ingen. Men man kan aldrig jämföra sig med andra. De som är rätt för mig kanske inte är rätt för dig. Huvudsaken är att man är ärlig mot sig själv och mår bra. 

[GuessWho]

• 0

Gissa om jag har grejer att berätta för er nu!!!!

Återkommer...

[Vincentboy]

• 0

Snacka om cliffhanger 😀

[GuessWho]

• 0

Bara driver med er...
Har inte hänt så mycket egentligen. 

Bara att det har blivit dags att skicka in bekräftelsen efter betänketiden för äktenskapets annulering och att jag återfått kontakt med gammal vän sedan 20 år tillbaka. Blev nästan som en liten "övningsdate". 
Pratade lite med min dotter för att kolla vad hon tycker om tanken på att hennes gamla pappa kanske skulle träffa nya människor. Hon medgav att tanken på att pappa skulle kunna träffa andra tjejer utan att mamma var med, tyckte hon kändes konstig. Det är ju något hon aldrig tidigare har sett i sitt liv.

Men hon verkade inte ha några problem med det iallafall.

Inte så som exet har iallafall. Hon gick i taket fullständigt trots att jag höll överenskommelsen om att inte söka kontakt med någon alls så länge hon bodde under samma tak.

 

Nu är snart andra veckan efter att exet flyttade ut, avklarad.

Denna veckan har dottern bott hos mej och jag insåg att det kommer att ta tid även för henne att vänja sej vid mitt i det närmaste tomma hus. Hos mamma trängs 2 ungar och mor på liten yta och som dessutom har besökts flitigt av den tredje ungen, vänner och släktingar (t.o.m. mina!).

 

Medan det i mitt hus bara har varit jag, dottern och katten som har visat livstecken.

 

Faktum är att jag är lite besviken över det faktum att exet har fått massivt stöd från både sina närmaste och mina närmaste, medan INGEN ens har hört av sej till mej för att fråga hur det är med mej!

 

Känns som att jag inte bara separerade från exet utan praktiskt taget alla människor i mitt privatliv.

 

Nåja.

Det ger ju utrymme för att bygga upp en ny vänkrets.

[PML73]

• 0

Tackar för uppdatering,

 

låter fantastiskt att du faktiskt kan vara själv i huset nu. Och att dottern inte verkar vantrivas låter helsunt.

 

Vad gäller din egen uppfattning av det hela så verkar det som om det saknas något i din beskrivning som skulle förklara varför familj och vänner så enkelt väljer ditt ex sida istället för att vara neutrala och gilla er båda för vilka ni är. Gällande exets uppmärksamhet så är det kanske inte så konstigt, hon var tvungen att flytta från sin dröm. Däri kommer hon alltid att vara the underdog.

 

Personligen har jag svårt att s.k. välja sida när vänner kliver isär. Jag bryr mig inte mer än att de båda finner ny lycka eller glädje i livet som de vill leva, hur det än må se ut. Sedan kan ju alltid ena eller andra ha en större uppförsbacke emellanåt, men det är väl bara en självklarhet i livet.

 

Just nu separerar min kusin med sin karl. Hon har tagit det jättehårt under en längre tid och alltid varit den som legat i för att inte säras tidigare. Men nu är det som det är och hon har funnit ny energi och skrattar sig hellre fram såsom hon gjorde förr. Det är bra, min fråga blir då hur jag sköter relationen till hennes ex. Hmm, inte riktigt klar på hur det hela ska se ut än, men på något sätt lär det bli. Jag har alltid bjudit på mig själv och all mat och dryck och referenser när han flyttade till Sthlm. Så han ligger lite back just nu. *s*

 

Hoppas du mår finare för varje dag. 

[johan b-lund]

• 0

Det där att du som kille inte får samma uppmärksamhet är könsbaserat o många grabbs varken kan eller vill snacka känslor med andra killar.

Vi kan ju inte vara ledsna eller må apa osv osv.......

 

Fick mig en tankeställare själv för en 20 år sedan när en polare gick in i väggen o blev riktigt depp.

Rent naturligt umgicks vi ganska mycket då o jag gjorde vad jag kunde för att hålla han aktiv.

Iaf, en dag där hemma så börjar han plötsligt att storgråta, och jag blev helt ställd först.

Sen kom förståelsen av vad han behövde, det var inte att göra saker utan att snacka om precis allt.

Det var en ögonöppnare minst sagt för hur vi killar ska bemöta andra killar som mår skit.

[agpath]

• 0

Kan bekräfta att som man får man ingen bekräftelse från tidigare bekanta. Framförallt inte från gemensamma bekanta. Förhoppningsvis har man en bra relation till sina föräldrar och får stöttning därifrån. Enstaka manliga vänner som själva är separerade brukar funka bra att "gnälla av sig" med över ett par öl. Men i längden känns det mest patetiskt och leder ingen vart. Det som har funkat bäst är att hitta på något nytt och träffa nya människor.

 

Gällande dejt och barn så rekommenderar jag att inte blanda in barnen för tidigt. Först när man har en stadig relation bör man göra det. Problemet ligger inte att barn skulle ha problem med en ny bekant utan snarare i vad det skulle betyda för dem om även en ny relation inte fungerar. Jag träffade själv en ny tjej efter ca 4 månader och började umgås flitigt. Barnen var med redan efter några veckor. Det som hände var att de knöt an till denna tjej väldigt hårt och såg henne som en andra mamma. Vilket fick till följd att jag kände mig bunden trots att jag inte på något sätt kände att hon var "rätt" för mig. Det tog slut efter ca 8 månader på mitt initiativ, men barnen frågade efter henne i flera månader efter det, vilket var jobbigt.

 

Efter den relationen har jag fokuserat 100% på barnen, tagit bort alla dejtingappar och de enda tjejer jag i princip möter är de på jobbet och random ute. Men ännu en ny relation är inte aktuell. Kan tillägga att jag är skild 2 gånger med 2+3 barn, vilket påverkar min inställning till relationer. (Medelålders och smått cynisk.)

Redigerat av agpath, 18 september 2017 - 07:46.

[PML73]

• 0

Håller med ovanstående talare. Barnens tid är deras, vi som vuxna har redan gjort alla våra val. De ska i minsta betydelse låtas påverkas negativt av våra val som vuxna.

GuessWho,


Låt barnen vara utanför tills du känner att det blir något längre.
Håller med ovanstående talare. Barnens tid är deras, vi som vuxna har redan gjort alla våra val. De ska i minsta betydelse låtas påverkas negativt av våra val som vuxna.

GuessWho,

Låt barnen vara utanför tills du känner att det blir något längre. Annars kanske de blir beroende av något du vill vara utanför senare.

[Unregistered5deb0b1d]

• 0

Bästa är att skilja på tiden man har med sina barn och sin "privata" tid. När jag har dejtat har jag vara ganska klar och tydlig med att jag vill ha ett "vuxet" förhållande med någon där vi inte blandar in barn förrän vi är ganska överens båda två om att vi tror att förhållandet kommer bli långt. Annars riskerar man att hamna i situationer där man kanske inte känner sig bekväm.