Sådär, då var det dags för en liten rapport
Jag kan börja med dagens besvikelse. Vi hann inte åka till reference audio idag. Detta innebär självklart inte att vi inte kommer åka dit i framtiden så det kan komma flera rapporter senare.
Dagen började med att jag hängde på låset till Hifiklubben på Sveavägen när butiken öppnades vid 11 tiden. Jag hade som sagt inte kunnat boka ett demorum eftersom ingen svarade i telefonen igår men till min glädje såg jag Denons 2000 serie inkopplade till Dali Mentor 6 i butiken. Det var inget alternativ att bära in alla elektronik i ett separat rum så vi satt mer eller mindre mitt i butiken och lyssnade. Som tur var kom det under våran lyssningssession bara några få kunder som störde så det gjorde inte så mycket. Efter ett litet snack med en trevlig säljare vars namn jag inte minns satte vi på första skivan medan han gick och hämtade B&W Nautilus 804s. Första skivan var Bo Kaspers, dvs mest ackustiska instrument. Jag tyckte genast att mellanregistret var mycket öppet och hade en fin upplösning. Det kändes samtidigt som att rösten kanske saknade lite närvaro och hamnade lite bakom högtalarna. Det är såklart smaksak men jag gillar när rösten är långt fram så att man lättare kan föreställa sig personen framför en. Basen var djup och bra, speciellt med tanke på att högtalaren faktiskt är rätt smal och liten. Diskanten är nog det som var mest "annorlunda". Jag har svårt att hitta ord eftersom den är mycket olik hur diskanter brukar låta. På Red hot chili peppers (dålig inspelning) så upplevde jag den många gånger som vass och tyckte högtalaren hade lite svårt att hålla isär instrumenten. Självklart beror det på den dåliga inspelningen men det finns högtalare som klarar det bättre. Sammanlagt tycker jag fortfarande att högtalaren var trivsam, framförallt basen och undre mellanregistret hade bra snärt.
Vi bytte efter några låtar över till B&W 804s som kostar 14.000 kronor mer än Mentor. På ackustiska gitarrer var skillnaden inte så stor som jag trodde. Däremot var precisionen lite bättre och diskanten hittade lite fler detaljer än Dali lyckades gräva fram. Röster var nog det som gjorde störst skillnad. Jag kände betydligt mer närvaro och sångaren stod längre fram på scenen. Samtidigt hade hela ljudbilden mer kontroll och lugn över sig. Jag tror nog att diskanten tillförde en hel del till denna känsla eftersom den kändes mer välbekant och förutsägbar. I övre mellanregistret och diskanten var dynamiken större och det fanns mer attack i strängarna på gitarrerna där det behövdes. Basen var ingen otroligt stor förbättring men jag tyckte mig höra lite bättre timing och precision, tydligast blev detta med låten "I can't dance" från Genesis. Personligen tycker jag prisskillnaden är försvarbar med tanke på att dåliga inspelningar lät mer trivsamma och röster hade större närvaro. Även min pappa som verkligen inte har mycket erfarenhet av att provlyssna olika anläggningar höll med om att det i så fall nog skulle bli B&W som blir aktuell.
Efter en stor fish'n'chips i hötorgshallarna pallade vi oss över till Ljudmakarn på drottninggatan, bara några 100 meter från hifiklubben. Jag hade bokat demo och det tog ungefär 5 minuter från att vi gick in i affären tills rummet var redo. Vi kollade in lite olika alternativ till högtalare som kan byggas in i taket som vi tänkte ha i hallen och badrummet.
Jag hade bett om att få provlyssna Audiovectot S3 signature och elektronik från Hegel. Hegel H1 MK4 steroförstärkaren och tillhörande cd spelaren Hegel CDP2A MK2 stod inkopplade i det mycket bra dämpade rummet. Vi körde igenom samma låtar som vi hade spelat på hifiklubben och den första med ackustiska instrument lät otroligt bra i mina öron. Diskanten briljerade verkligen och fick strängarna att sväva i rummet. Här märktes stor skillnad mellan B&W och Dalis diskanter. Det var inte så mycket att diskanten hittade nya detaljer utan det kändes mer som att den själv la på en egen klang i toppen. Jag tror egentligen inte att inspelningen nödvändigtvis var tänkt att låta på det här viset men bra lät det hursomhelst till en början. Rösten hade fin närvaro och bra nyanser och befann sig i mitten så som det ska vara. När basen kickade in var den inte speciellt fysisk men hade å andra sidan mer kontur än jag hittils hade hört och mycket bra timing. Man sveptes med i rytmen på ett engagerande sätt och det fanns gott om detaljer över hela registret. Vi bytte skiva till RHCP för att testa hur en sämre inspelning lät. Första låten "under the bridge" har en ganska vass gitarr och halvburkig bas vilket märktes tydligt. Högtalaren ansträngde sig inte mycket för att förbättra inspelningen och diskanten var riktig påfrestande efter ett tag. Här gjorde B&W betydligt bättre ifrån sig. Vi bytte över till Genesis för att se hur djupt basen gick. De djupaste tonerna återgavs visserligen med bra kontur och timing men den fysiska känslan i bröstet saknades nästan helt. Smaksak såklart men lite tryck tycker jag ändå att det ska vara. Precisionen var dock bra och bredden på ljudbilden var stor. Phil Collins röst kunde vid vissa ställen också bli lite väl påfrestande.
Vi var alla eniga om att diskanten upplevdes som jobbig i längden och säljaren erkände att han personligen inte tycker att högtalaren är speciellt bra balanserad i toppen. Han berättade även att 4 av 5 säljare i butiken hade Audio Physics hemma och föreslog att vi skulle lyssna på deras modell Tempo som har en prislapp på 32.000 kronor. Den var betydligt mindre och hade basen på sidan. Vi lyssnade på samma låt, Genesis, och märkte genast enorm skillnad. Det första intrycket var att basen hade mer punch även längst ner och precisionen var om möjligt ännu större. Kontrollen över ljudbilden var stenhård, så som man förväntar sig av en tysk högtalare
Jämfört med Audiovector tycker jag inte att basen var lika välkonturerad men istället kände man mer tryck i bröstet. Diskanten och mellanregistret fanns inte mycket negativt att säga om så vi bytte till RHCP. Diskanten var inte alls lika påträngande och instrumenten fick lite mer luft mellan sig. Jag saknade kanske lite mer närvaro i rösten men sammanlagt var ljudet mer trivsamt. Som avslutning spelade vi den ackustiska skivan som Audiovector innan hade återgivit på ett mycket bra sätt. På denna låt måste jag ge Audiovector mer credit eftersom det kändes lite som att diskanten i Tempo inte lyckades skarma lika mycket jämfört med signaturen. Strängarna glänste inte lika mycket och basen hade lite mindre kontur men samtidigt mer punch vilket i detta sammanhang dock inte var att föredra enligt mig. Vi hade en liten debatt om vad som var att föredra. Säljaren sa att det inte saknades detaljer i Audio Physics utan att Audiovector helt enkelt lägger på en egen klang högst upp vilket många blir förtrollade av i början speciellt vid ackustisk musik men också att den blir påfrestande vid längre lyssning och dåliga inspelningar.
Personligen vet jag inte om jag skulle kunna leva med Audiovector S3 singatur hemma längre än några timmar. Och att bara kunna lyssna på audiofila inspelningar känns också lite tråkigt. Samtidigt tycker jag nog att Audio physics diskant ibland var lite väl len och snäll.
Testets bästa diskant får därför bli B&Ws nautilus diskant som kan ses lite som ett mellanting mellan ovan nämnda två högtalare. Dali Mentor får tyvärr se sig slagen av samtliga högtalare i testet men är fortfarande ett riktigt prisvärt köp för 22.000 kronor och ser riktigt bra ut tycker jag
Alla högtalare hade sina egna styrkor och svagheter men jag tror att den jag skulle trivas bäst med är Nautilus 804s.
Intressant ska bli att lyssna på Martin Logan på Reference Audio inom en snar framtid och så småningom bestämma vad som ska beställas.
P.S. Jag gillar nog mina egna högtalare Canton Karat Reference 2 mest av alla ändå