Jovars, den hänger där den ska och luktar läppstift...
En typisk jargong, som sällan speglar verkligheten...
För vad skulle man annars säga: I förrgår var det skit sen blev det värre, men nu är det en aning bättre så om man har lite tur så blir det hyffsat i morgon????
Om man har gett sej f-n på att alltid vara ärlig så händer det mer än en gång att man upptäcker att det är enklare att helt enkelt hålla klaffen.
Grejen är ju den att när man mår som sämst och det känns som att hela livet håller på att rasa ihop då är man inte speciellt objektiv och har inte tillräckligt med distans för att se att det inte är på långa vägar så illa som det kanske känns.
I det läget så är det kanske bättre att spela med och avvakta för att se om det känns lite bättre några dagar senare. Om inget annat så har man kanske lite mer distans till det som har fått en att må dåligt.
Men vad gör man när man upptäcker att normaltillståndet är att må dåligt?
En möjlig utväg vore kanske att gå tillbaka till singellivet då man bara behövde bekymra sej om sej själv, men som fader till den mest älskvärda dottern så blir det ganska uppenbart att en så egoistisk lösning är omöjlig eftersom det hade raserat dotterns värld och dotterns välbefinnande är långt högre prioriterat än det egna...
Så vad gör man?
Kläcker ur sej att allt är ok när någon frågar, eller tar tillfället i akt och lättar på trycket när första bästa (med betoning på bästa) faktiskt frågar om hur det "är"?
Hur gör ni?
Redigerat av GuessWho, 13 september 2014 - 01:12.