Hoppa till innehåll

Sökresultat Sökningen pågår Sökresultaten dyker upp här efterhand. Du kan fortsätta skriva om du vill begränsa sökningen.
Söker efter filmer
Söker efter produktkategorier
Söker efter användare
Söker efter gallerier
Sök forumtrådar
Stäng

När man beslutat sig för att skiljas

3 svar till detta ämne
  • Vänligen logga in för att kunna svara

#1

Postad 03 mars 2018 - 07:02

norton
  • norton
  • Veteran

  • 1 700 inlägg
  • 0
Det har nu gått ca en vecka sen jag sa till den person som jag levt med under 14 år och fått två barn, att jag inte älskar henne längre och vill skilja mig.

Vi har väl haft det kämpigt en längre tid och "stått/härdat" ut så gått det går när man har barn i småbarns åldern, 9 och 5 år är dom nu.

Men jag känner att jag inte har några känslor kvar inom mig att dela ut. Och det är det ärligaste jag någonsin sagt till någon. Och hemskaste på samma gång. Att behöva se ens partner få benen undanryckta och att livet vänds upp och ner.

Som jag skrev lite ovan, så har det varit dåligt ett längre tag mellan oss, med kompiskänslor som vuxit fram mer och mer. Men ingen riktigt vågat prata om det. Och hon har nog inte trott att det varit så "illa".

I höstas så var jag ute på krogen en kväll och träffade en annan kvinna, som charmade mig till den grad att vi kysstes flera gånger, men inget mer hände. Jag vet inte om det var mitt försök att komma ur situationen hemma. Ett fegt försök, som jag ångrar så här i efter hand. På lyset som jag var kom jag hem på tidig morgon och förklarade vad jag varit ute på. Ett gäng örfilar senare och resten av natten sovandes i bilen, togs jag väl tillbaks.
Och vi lovade varandra att börja gå i par terapi på familje rådgivningen.
Väl på dessa möterna så kom vi väl inte fram till så mkt utan vi sa att vi ville leva med varandra och ville kämpa 110%, men jag kan erkänna att jag inte haft dom krafterna eller känslorna för att kunna kämpa.
Och hur vet man att när man kämpat klart och kan inse att det inte kommer funka?
Det var just det som hände mig förra veckan, allt blev så mkt klarare, och jag vågade säga vad jag tyckter och tänker.
Och det är väl det som är så svårt att hantera nu, då jag är långt framför henne i processen.

Nu till den egentliga frågan.
Planen är att barnen ska bara behöva ha ett nytt boende. Så det kommer bli så att jag köper ut "frun" för en summa pengar som vi kommit överens om. Därför vi kan inte sälja huset eller göra en värdering därför huset vi bor i är mitt föräldrahem som vi fick köpa av mina föräldrar under taxeringsvärdet och jag har även löst ut min syster. Så tanken är att göra processen så enkel som möjligt och det är att jag köper ut henne med dom pengarna hon gick in med och fick i vinst när vi sålde den gemensamma lägenheten innan vi flyttade till dagens hus. Och det är en summa som är ungefärlig lika stor som en ev vinst skulle ha givit oss efter en försäljning (med allt vad det kan innebära i mer kostnader)
Rent ekonomisk skulle det funka att jag tar över våra gemensamma lån på huset. Dock så har jag ett par riktigt snälla föräldrar som går in o löser henne med ca 200k, som jag naturligtvis är skyldiga dom eller om det blir att jag får det som ett förtida arv, ovesäntligt eg. Dom vill att barnbarnen skall bara få ett nytt boende och lite trygghet. Sen får vi se om jag orkar med att bo i samma hus som jag levt med någon i åtta år med.
Vi ska till jurist på tisdag och börja processen. Och jag hoppas att det ska gå smidigt för alla.

Dock känns tiden som den står still och vi börjar gå varandra lite på nerverna. Och hon säger att hon känner sig utslängd och tror att jag bara kommer byta ut henne 😏 hon har ingen direkt möjlighet att bo hos ngn annan då hon inte kommer från orten utan 65 mil härifrån. Och det är inte direkt lätt att hitta något att boende så snabbt här. Typ 3 års kö på det kommunala bolaget. Men jag har lite kontakter på andra som hyr ut. Och det känns också lite fel att jag ligger i för att hitta något boende. Men jag antar att jag gör det för barnens skull att det ska bli så smidigt för dom. Men det i sin tur ger vatten på hennes kvarn angående att jag vill slänga ut henne.
Så det är en riktigt tråkig sits. Men antar att den lär ridas ut på bästa och smidigaste sättet för att den fortsatta relationen ska kunna fungera.
Men det är precis som jag har satt upp en mur och inte vågar visa några direkta känslor längre (innan har jag varit en blödig person av mig) nu får jag höra att jag verkar sköta detta som ett jobb 😐

är det någon som har varit med om något liknande i sina liv och har några tips att få det att flyter på så smidigt som möjligt?

Hälsningar från Norton

#2

Postad 03 mars 2018 - 07:52

frollic
  • frollic
  • Über-Guru

  • 13 015 inlägg
  • 0
flyttar tråden tråden, då det ligger liknande i 30+-forumet.

#3

Postad 03 mars 2018 - 13:28

norton
  • norton
  • Veteran

  • 1 700 inlägg
  • 0
👍🏻

#4

Postad 05 mars 2018 - 09:51

Tinboy
  • Tinboy
  • Guru

  • 4 307 inlägg
  • 0

Det tar tid. Det är mitt råd. Det är 3,5 år sedan jag skrev på pappren men det tog lång tid. I slutet av 2013 bestämde vi oss för att det var dags att skilja sig. Sedan tog det nästa ett år för mig att hitta en lägenhet som var tillräckligt nära. April 2015 flyttade jag till min nya lägenhet. 

 

Det har varit en process även sedan dess att landa i det nya, att få relationen att fungera så att inget går ut över barnen. Att båda accepterar att man behöver gå vidare, men att få det att fungera. När man har barn så kommer man alltid ha ett band till varandra. Hur det bandet ser ut beror väl på relationen. Jag har försökt att ha en bra relation till barnens mamma för att barnen skall känna sig trygga. Att vi kan vara vänner även om man inte lever ihop. Men vår relation tog slut genom ett ömsesidigt beslut. 





1 användare läser detta ämne

0 medlemmar, 1 gäster, 0 anonyma medlemmar

Prisjakt © 2000 - 2019 Prisjakt   Denna sajt använder cookies.   Våra regler.   Personuppgiftspolicy.