Hoppa till innehåll

Sökresultat Sökningen pågår Sökresultaten dyker upp här efterhand. Du kan fortsätta skriva om du vill begränsa sökningen.
Söker efter filmer
Söker efter produktkategorier
Söker efter användare
Söker efter gallerier
Sök forumtrådar
Stäng

Att skiljas eller ej

227 svar till detta ämne
  • Vänligen logga in för att kunna svara

#51

Postad 17 augusti 2015 - 22:08

robi
  • robi
  • Användare

  • 193 inlägg
  • 0

Ändå har de lyckats tuta i dig så mycket dynga att du nu sitter och predikar för alla hur ett förhållande SKA skötas/vårdas/tuktas etc...?

 

Men du vaknar nog tids nog också ;)

 

OMG, ingen har tutat i mig något. Jag förklarade bara hur den katolska kyrkan ser på en skilsmässa!!!

 

Sen om jag är trogen den katolska tron är något helt annat. Jag tror på det jag vill, jag fick "tack och lov" bestämma själv när jag skulle komfrimeras till tvång från alla mina svenska/kompisar, men jag är halvsvensk själv. Tog komfrimation vid 25år. Tänker ge mina barn samma val!

Till

 

;-)

 

Du säger att du talar av egen erfarenhet men du dömer andra baserat på fördomar, okunnighet och inskränkthet.

 

Du tycker tydligen att "Bonsai"-modellen är den rätta vägen att gå. Hårt styrt, kontrollerat och helt utan frihet att växa som det vill.

 

Låter inte som en katolik utan snarare som en taliban!

 

Jag föredrar modellen "vilt växande" eftersom det är en friare modell. Får man ett förhållande med sådan frihet att bli bra så överträffar den allt.

 

Problemet med frihet är att man inte har så stor kontroll över det som händer. Men det är just det som är charmen med frihet.

 

Kan bara önska dig lycka till. Det vet förmodligen redan vad som är bäst för Dig!

 

@guesswho

 

Mycket märkligt hur du kan få en kristen/tro/syn på ett äktenskap som Taliban tro! Kanske förklara en del ;)



#52

Postad 17 augusti 2015 - 23:47

GuessWho
  • GuessWho
  • Beroende

  • 1 313 inlägg
  • 0

Kan bara önska dig lycka till. Det vet förmodligen redan vad som är bäst för Dig!

 

Hade det bara handlat om mej så hade det varit mycket enklare och jag hade inte behövt ventilera mina bekymmer med främlingar. Men nu handlar det inte bara om mej. Min dotter är det viktigaste i mitt liv och problematiken berör henne också i allra högsta grad.

 

En stor bidragande anledning till att jag skriver av mej i den här tråden är för att det hjälper mej att slappna av lite. Framförallt så hjälper det mej att få höra andras åsikter som är helt objektiva och inte är dömande på något sätt.

 

Du har inte bidragit på något bra sätt med dina dömande och kategoriska uttalanden. Du hjälper mej inte att vidga perspektiven utan är praktiskt taget bara provocerande med ditt snäva synsätt och oförmåga att visa ödmjukhet mot den komplexiteten skilsmässor oftast präglas av.

@guesswho

Mycket märkligt hur du kan få en kristen/tro/syn på ett äktenskap som Taliban tro! Kanske förklara en del ;)

Tvivlar starkt på att någon kan förklara något för dej. Du drar dina slutsatser lika snabbt som du fördömer sådant du inte begriper dej på.

 

Jag är faktiskt också född katolik, halvsvensk med en fader med sydländska rötter, men till skillnad från dej så är jag medveten om att allt inte är svart eller vitt i verkligheten.

 

Det fungerar kanske att vira ståltråd om Bonsai-träd för att forma dom som man vill. Ett träd är ju ett träd. Men det händer ytterst sällan att man kan forma hälsosamma relationer på samma tvingande sätt. Det är skillnad på att leva ihop och att dela varandras liv. Min fru och jag har känt varandra i snart 20 år och levt ihop i 17 år, men vi har inte delat varandras liv i någon högre grad de senaste 10 åren och det är just det som börjar bli en tung börda för mej...



#53

Postad 18 augusti 2015 - 03:37

robi
  • robi
  • Användare

  • 193 inlägg
  • 0

Om man måste forma en person till det man vill, då är man redan fel ute, det jag vill få sagt!

 

Jag hoppas verkligen det löser sig för dig/er till det bästa, det är ju aldrig bra att vara i ett förhållande som blir sämre och sämre för varje dag, kan sätta djupa spår i er alla för resten av livet!

 

Lev väl.


Redigerat av robi, 18 augusti 2015 - 05:37.


#54

Postad 18 augusti 2015 - 04:41

blade_997
  • blade_997
  • Användare

  • 122 inlägg
  • 0

tja, jag var 14 år ihop med min men ändå misslyckades det, är ju bara så, ibland misslyckas man och det måste man acceptera oberoende hur svårt det är...



#55

Postad 18 augusti 2015 - 07:40

hifimarcus
  • hifimarcus
  • Guru

  • 4 246 inlägg
  • 0

*****Ska ni ha med religion i tråden så får ni respektera varandras religioner/icke religioner*****

 

/Mod



#56

Postad 18 augusti 2015 - 23:40

GuessWho
  • GuessWho
  • Beroende

  • 1 313 inlägg
  • 0

Det är inte något religiöst problem i den här tråden utan bara samma gamla vanliga problem med skygglappar...

 

Blade...

Jag ser inte mina funderingar som något direkt misslyckande utan mer som konsekvensen av att vi utvecklats olika. Problemet är att jag måste överväga vad som är bäst för min dotter också. Henne kan jag offra livet för och några år av min tid är inget problem.

 

Mina funderingar kretsar egentligen mest kring vad som är värst för hennes del. Att frugan och jag fortsätter att bara leva i den relation vi har, eller att vi flyttar isär och försöker åstadkomma nya livssituationer som vi kanske allihop mår bättre av och kan vinna på...

 

Det är inte lätt och det är därför jag stöter och blöter mina funderingar mer eller mindre offentligt. Alla synpunkter tas emot tacksamt (Utom fördömande, ignoranta och direkt korkade synpunkter då)...



#57

Postad 19 augusti 2015 - 00:15

Takeo
  • Takeo
  • Mästare

  • 3 626 inlägg
  • 1
Barn, oavsett ålder, märker när föräldrarnas relation inte är bra och om man mår dåligt. Att härda ut för barnets skul är bara destruktivt för dig själv, det märks ganska tydligt här i tråden.

En fundering jag alltid haft är: vad är en lämplig ålder på barnen för att en separation ska påverka minst?
Den frågan tror inte jag något svar, inget bra iaf och alla barn är olika.

När mina föräldrar skildes var den bästa dagen i mitt liv, men den värsta för min yngsta syrra.

Av egen erfarenhet efter ett, för mina föräldrar, destruktivt förhållande så skulle jag säga Bryt upp.
Av egen erfarenhet efter ett förhållande som påminner om ditt nuvarande, men med yngre barn, skulle jag också säga Bryt upp.

Men det är som sagt baserat på mina erfarenheter och känslor.

#58

Postad 19 augusti 2015 - 04:48

blade_997
  • blade_997
  • Användare

  • 122 inlägg
  • 0

Det är inte något religiöst problem i den här tråden utan bara samma gamla vanliga problem med skygglappar...

 

Blade...

Jag ser inte mina funderingar som något direkt misslyckande utan mer som konsekvensen av att vi utvecklats olika. Problemet är att jag måste överväga vad som är bäst för min dotter också. Henne kan jag offra livet för och några år av min tid är inget problem.

 

Mina funderingar kretsar egentligen mest kring vad som är värst för hennes del. Att frugan och jag fortsätter att bara leva i den relation vi har, eller att vi flyttar isär och försöker åstadkomma nya livssituationer som vi kanske allihop mår bättre av och kan vinna på...

 

Det är inte lätt och det är därför jag stöter och blöter mina funderingar mer eller mindre offentligt. Alla synpunkter tas emot tacksamt (Utom fördömande, ignoranta och direkt korkade synpunkter då)...

missförstå mig inte, menade inget illa med mitt uttalande, utan bara nåt som min parterapeut sa i tiderna då jag försökte allt för att mitt förhållande skulle funka...tro mig, inte var jag den typen som separerar och skulle absolut göra allt för mina barn med!

i höst fyller den äldre dottern 11 och nu börjar hon förstå vad som hänt, och säger hon minns ännu när hon gått å lägga sig då mamma och pappa grälade...

det finns nog knappast några enkla svar på såna situationer,men personligen tror jag fortfarande om man själv är lycklig mår alla bättre



#59

Postad 31 augusti 2015 - 00:31

GuessWho
  • GuessWho
  • Beroende

  • 1 313 inlägg
  • 0

En sak som komplicerar saken ytterligare är att jag och frugans son från tidigare förhållande inte drar jämnt.

Jag är en person som i brist på en del andra positiva karaktärsdrag har bestämt mej för att alltid vara ärlig, t.o.m. om jag själv förlorar på det.

 

Grabben å andra sidan är aldrig ärlig såvida han inte tjänar något på det. Något som leder till konflikter, t.ex. när han stjäl eller liknande. Frugan är självklart inte komfortabel med situationen utan lider alla möjliga kval, men grejen är den att redan för många år sedan har jag försökt hjälpa henne med goda råd om hur hon kan hantera situationer som uppstår kring sonen för att inte hans dåliga sidor ska bli ännu sämre. Men dessa råd har frugan inte fäst någon större vikt vid och som det ser ut nu när sonen börjar närma sej myndig ålder så får frugan skörda frukten av att inte har varit konsekvent med tydliga gränser. 
Nu gör grabben gränsdragningen själv och då blir det som det blir titt som tätt.

 

Mitt problem är att jag står inte ut att med att leva i ett hem där man måste gömma värdesaker, där helt plötsligt saker och ting förändras utan anledning (t.ex. komponenter i ljudanläggningen som helt plötsligt är bortkopplade, whisky-samling som reduceras) m.m.

 

Inte ens dotterns prylar får vara ifred och det är inte ens lönt att starta en diskussion om vad som händer för grabben skulle hellre dö än erkänna att han gjort något fel.

 

Något överdrivet, men sanningen är lite åt det hållet.

 

Frugan är övertygad om att vårt spända förhållande beror på problemen med grabben, men i själva verket är problemen med grabben bara det som får min bägare att rinna över. Tonåringar är som tonåringar är. De gör uppror och ska utforska sin egen handlingskraft och omdöme, med varierande resultat. Men bara för att man är medveten om detta så innebär det inte att man kan acceptera vad som helst och t.o.m. inför tonåringen försvara beteendet med bortförklaringar som att det handlar om "pojkstreck". Det ger ju bara ungarna stöd för deras egen ide om att de inte har gjort något större fel, hur tokigt de nu än har agerat.

 

Frugan kan knappt vänta på att grabben ska fullgöra sina studier och skaffa sej ett jobb och flytta hemifrån, för hon tror att allting kommer att bli bättre då, men jag är osäker.

 

Jag är tämligen säker på att de största problemen i vår relation inte har med grabben att göra utan att dom beror i högre grad på våra olikheter, som numera börjar bli outhärdliga för min del.

 

Att jag inte kan dela med mitt filmintresse med frugan, få henne att entusiastiskt se framemot långa resor, prova nya rätter, lämna hemmet för att upptäcka att det finns ett socialt liv även för vuxna m.m., stör mej mer än att grabben håller på att revoltera mot sina föräldrar. Det är inte något som man kan förvänta sej ska ändras bara för att grabben flyttar ut (när nu det inträffar).

 

Den enkla vägen är på sätt och vis ändå att lämna förhållandet, men å andra sidan så sätter det frugan i en enormt besvärlig situation och hur det nu än är, så vill jag inte henne något illa, trots allt. Hon är inte någon ond människa utan har fortfarande det stora varma hjärtat jag en gång föll för, men som numera inte räcker till för att jag ska känna mej tillfredställd med mitt liv...

 

Det enda jag vill är att själv få må bra också...

 



#60

Postad 31 augusti 2015 - 10:11

agpath
  • agpath
  • Mega-Guru

  • 7 841 inlägg
  • 0

Den enkla vägen är på sätt och vis ändå att lämna förhållandet, men å andra sidan så sätter det frugan i en enormt besvärlig situation och hur det nu än är, så vill jag inte henne något illa, trots allt. Hon är inte någon ond människa utan har fortfarande det stora varma hjärtat jag en gång föll för, men som numera inte räcker till för att jag ska känna mej tillfredställd med mitt liv...

 

Det enda jag vill är att själv få må bra också...

De saker du funderar på är saker som aldrig kommer att få en lösning. Det är alltså upp till dig om du i första hand vill tänka på hur du själv vill leva resten av ditt liv.

Vill du leva resten av ditt liv för någon annan?

Eller:

Vill du leva resten av ditt liv på ett sätt som du själv mår bättre av?

Du kommer att må dåligt över att du lämnar henne ensam med en jobbig situation, men kommer du må mindre dåligt om du stannar?

Det är en vuxen människa du funderar på att lämna. Hon måste rimligen i första hand själv ha ansvaret för sitt eget liv.


Redigerat av agpath, 31 augusti 2015 - 10:11.


#61

Postad 31 augusti 2015 - 23:48

GuessWho
  • GuessWho
  • Beroende

  • 1 313 inlägg
  • 0

Hmm...
Tack för inputen agpath.

 

Att var och en själv bär ansvar för sitt eget liv är något jag ofta glömmer när jag försöker ta ansvar för mycket mer än jag borde...



#62

Postad 01 september 2015 - 08:12

Zartok
  • Zartok
  • Älskar Destiny

  • 17 742 inlägg
  • 0
För mig så låter det verkligen som att den enda anledningen ni är tillsammans är för ert barn. Ni verkar inte ha något gemensamt, ni är väldigt olika i uppfostran och hur ni ser på problemen med pojken. Hon verkar inte ens vilja se att ett barn utan gränser kommer sätta gränserna själv.

#63

Postad 02 september 2015 - 10:12

agpath
  • agpath
  • Mega-Guru

  • 7 841 inlägg
  • 0

 

Helt omöjligt att säga vad andra skall göra eller inte I dessa knäckande svåra frågor. Mitt enda tips är att prata, och verkligen försöka lyssna på vad den andra känner. Sannolikheten att motparen kommer ha samma ambitionsnivå är ju minimal, då hon ju är kvinna, men varje litet steg...

Haken ligger väl i att problemet oftast består i att man INTE har pratat tidigare och då är det rätt kört att göra det när det redan är i botten.

För min del slutade jag att prata med mitt ex, då jag av erfarenhet utgick från att det alltid slutade med att jag fick en utskällning. Ofta för något som inte ens hade med det ursprungliga ämnet att göra.

Nu sitter vi där, beordrade till samarbetssamtal på soc och hon kör fortfarande samma utskällnings/smutskastnings/kräknings-taktik utan någon som helst vilja till diskussion eller jämkning.



#64

Postad 02 september 2015 - 10:26

Zartok
  • Zartok
  • Älskar Destiny

  • 17 742 inlägg
  • 0

det var rätt hårt att säga att frugan är korkad. jag tolkar det som att hon verkligen inte är slug för fem öre om hon får den benämningen av dig laddie. själv så är jag tillsammans med en tjej som är rätt slug, men lyckligtvis väldigt lätt att vilseleda. när hon var arg på mig igår för att jag inte hade torkat golvet efter duschen så vände jag det blixtsnabbt igenom att säga att hon visst hänger upp handdukar på draperistången, även fast hon sagt att hon inte gör det.

 

det var således ingen kritik mot henne, utan ett sätt att vilseleda :D



#65

Postad 02 september 2015 - 18:36

laddie15
  • laddie15
  • Guru

  • 4 128 inlägg
  • 0

Haken ligger väl i att problemet oftast består i att man INTE har pratat tidigare och då är det rätt kört att göra det när det redan är i botten.
För min del slutade jag att prata med mitt ex, då jag av erfarenhet utgick från att det alltid slutade med att jag fick en utskällning. Ofta för något som inte ens hade med det ursprungliga ämnet att göra.
Nu sitter vi där, beordrade till samarbetssamtal på soc och hon kör fortfarande samma utskällnings/smutskastnings/kräknings-taktik utan någon som helst vilja till diskussion eller jämkning.


Redigerat av laddie15, 04 september 2015 - 17:33.


#66

Postad 02 september 2015 - 18:59

GuessWho
  • GuessWho
  • Beroende

  • 1 313 inlägg
  • 0

Jag trodde först att du skojade eller försökte sammanfatta hur du uppfattat min relation till min fru och funderade länge på om jag verkligen har framställt henne som korkad, men nu inser jag så var nog inte fallet laddie.

Din historia verkar ha skrämmande många likheter med min egen historia.

 

:blink:

 

En av de tydligare skillnaderna mellan min fru och mej är att medan jag har blivit lite "yrkesskadad" av filosofin "ständiga förbättringar" (Kaizen) så är frugan mer konservativ med filosofin att så länge hon gör som hon alltid har gjort så är det resten av världens problem om det inte fungerar så bra längre. Det som en gång har fungerat kan ju inte vara fel att hålla fast vid.

 

Vet inte om jag är tydlig nog, så vi kan ju hitta på ett exempel.

 

Har man i halva livet kunnat försvara sina osunda mat- och motionsvanor med att man trots allt har mått bra och hållit normal vikt så borde man enligt frugans filosofi även fortsättningsvis kunna hålla vikten och hälsan med samma osunda mat- och motionsvanor. 

Fast i det fallet så har hon mer eller mindre tvingats inse att det faktiskt är hon själv (eller närmare bestämt hennes kropp) som har förändrats med åren och när inte hennes mat- och motionsvanor har anpassats och följt med i förändringen så har även hennes kropp förändrats från ungdomens kurvor till nutidens...

...form... ;)  ;)

 

Frugan lever lite efter filosofin att man ändrar inte ett vinnande koncept, även om konceptet i verkligheten kanske inte var så vinnande... :lol:

 



#67

Postad 02 september 2015 - 19:17

laddie15
  • laddie15
  • Guru

  • 4 128 inlägg
  • 0

Jag trodde först att du skojade eller försökte sammanfatta hur du uppfattat min relation till min fru och funderade länge på om jag verkligen har framställt henne som korkad, men nu inser jag så var nog inte fallet laddie.
Din historia verkar ha skrämmande många likheter med min egen historia.

:blink:

En av de tydligare skillnaderna mellan min fru och mej är att medan jag har blivit lite "yrkesskadad" av filosofin "ständiga förbättringar" (Kaizen) så är frugan mer konservativ med filosofin att så länge hon gör som hon alltid har gjort så är det resten av världens problem om det inte fungerar så bra längre. Det som en gång har fungerat kan ju inte vara fel att hålla fast vid.

Vet inte om jag är tydlig nog, så vi kan ju hitta på ett exempel.

Har man i halva livet kunnat försvara sina osunda mat- och motionsvanor med att man trots allt har mått bra och hållit normal vikt så borde man enligt frugans filosofi även fortsättningsvis kunna hålla vikten och hälsan med samma osunda mat- och motionsvanor.
Fast i det fallet så har hon mer eller mindre tvingats inse att det faktiskt är hon själv (eller närmare bestämt hennes kropp) som har förändrats med åren och när inte hennes mat- och motionsvanor har anpassats och följt med i förändringen så har även hennes kropp förändrats från ungdomens kurvor till nutidens...
...form... ;) ;)

Frugan lever lite efter filosofin att man ändrar inte ett vinnande koncept, även om konceptet i verkligheten kanske inte var så vinnande... :lol:

Jag insåg att det skulle kunna tolkas så som du gjorde. Och att man tror jag skämtar är lätt hänt då jag nog är en person som hellre skrattar än gråter åt eländet så att säga. Men bakom den fasaden är det inte alltid så muntert.
Ber om ursäkt om jag på något sett gett intryck av att ta lätt på ämnet. :)

#68

Postad 02 september 2015 - 19:45

Unregistered2020
  • Unregistered2020
  • Lärjunge

  • 486 inlägg
  • 0

Det är så mycket som sägs här som jag känner igen,framför allt att när det väl är kört i botten så går det inte att få kvinnan att tänka några varv extra om man säger att jag visste inte att det var så illa men jag skall göra mitt bästa i fortsättningen.

 

Sedan om det är rätt eller fel låter jag vara osagt,men jag sade till min fru,och detta var efter att vi flyttat isär,att om hon åtminstone kunde tänka på saken så skulle jag kunna gå så långt att jag överväger att sälja hemmabion om det hade kunnat bli bra mellan oss igen,för hon vet vad den betyder för mig,och det kändes då som att det var den största uppoffringen jag kunde göra för att bevisa mitt allvar,men nu blev det inte så,kanske lika bra det för då kan jag fortsätta med min hobby utan att någon ifrågasätter om jag köper något nytt till den.

 

Man får en tuff tid efter separationen,en del klarar den bättre andra klarar den sämre,och tyvärr hörde jag väl till den sista skaran,men nu har jag äntligen börjat få ordning på livet och min son och jag har bra kontakt,så det kanske var det bästa som hände i alla fall,nu gäller det att ta tillvara livet innan man sitter där igen,för den dagen kommer,och det är väl främst för att jag saknar tvåsamheten,men allt ordnar sig till slut,det är väl som i den ena Jurassic Park filmen när det sägs att life finds a way och det stämmer nog väldigt bra.



#69

Postad 02 september 2015 - 20:01

GuessWho
  • GuessWho
  • Beroende

  • 1 313 inlägg
  • 0

Jag insåg att det skulle kunna tolkas så som du gjorde. Och att man tror jag skämtar är lätt hänt då jag nog är en person som hellre skrattar än gråter åt eländet så att säga. Men bakom den fasaden är det inte alltid så muntert.
Ber om ursäkt om jag på något sett gett intryck av att ta lätt på ämnet. :)

Absolut ingen fara.
Jag har en tendens att ta saker och ting alldeles för allvarligt och beundrar din förmåga att skratta istället för att gråta och önskar att jag själv vore lite bättre på det...
För övrigt en sak som min fru faktiskt är ganska bra på, såvida det inte handlar om att hon helt enkelt väljer att blunda för sådant som hon inte gillar...
 



#70

Postad 03 september 2015 - 08:39

laddie15
  • laddie15
  • Guru

  • 4 128 inlägg
  • 0

Absolut ingen fara.
Jag har en tendens att ta saker och ting alldeles för allvarligt och beundrar din förmåga att skratta istället för att gråta och önskar att jag själv vore lite bättre på det...
För övrigt en sak som min fru faktiskt är ganska bra på, såvida det inte handlar om att hon helt enkelt väljer att blunda för sådant som hon inte gillar...

Som du alldeles uppenbart är mycket intelligent, och högst medveten om dina egna tillkortakommanden, och lika uppenbart både respekterar och någonstans fortfarande älskar din fru, har ni fortfarande ypperliga förutsättningar att bli gamla ihop.
Nog är det trist att tiga ut varandra i månader, att vara på sin vakt som vore kärringen ens värsta fiende. MEN, så händer ibland och plötsligt det som Peter Lemarc så träffande beskriver det. "Det finns inget bättre än när det vänder". :)

#71

Postad 03 september 2015 - 09:38

agpath
  • agpath
  • Mega-Guru

  • 7 841 inlägg
  • 0

Att kunna säga "förlåt, jag är en idiot" är nyckeln till framgång. Det är inget nederlag att vara en idiot ibland. bara när man inte själv kan inse det..... :)

Jag brukar säga att vi alla är idioter. Skillnaden ligger i om man vill erkänna det eller inte. Då kan det bli rätt skevt om det bara är den ena i ett förhållande som undantagslöst är idioten...



#72

Postad 03 september 2015 - 21:58

Liljagare
  • Liljagare
  • Forumräv

  • 701 inlägg
  • 0

Sedan, utan ordentlig kommunikation havererar det mesta. Kan man inte tala med varandra om allt, redan där har du ett dåligt tecken på hur ett umgängesskap kommer att utvecklas.

 

Man ska kunna tala om allt, drömmar, orosmoln, mat, sexuell verksamhet (:P), jobb, barn, hobby, nyheter, dålig dag, tja, allt, annars kommer någon till slut nå sin "hon/han/hen" bryr sig inte nivå så havererar allt..

 

Tror detta gäller både inom äktenskap samt jobb, kommunikation är nog det viktigaste som finns, samt, den måste vara ärlig, man ska inte någonsin gömma hur man känner, för då ger man upp en del av sig själv, och det slår tillbaks senare.



#73

Postad 04 september 2015 - 17:39

laddie15
  • laddie15
  • Guru

  • 4 128 inlägg
  • 0

Man skall inte skriva när man är förbannad. Det blir bara fel och orättvist. Därför har jag tagit bort inlägg med innehåll jag ångrar. Ja, jag var helt enkelt en idiot.



#74

Postad 12 september 2015 - 06:24

Unregistered2294
  • Unregistered2294
  • Mästare

  • 2 941 inlägg
  • 0

Har inte läst allt och inte genomgått samma sak men om det var jag så skulle jag ta tag i saken innan det blir / blev värre. Sånt ska man inte dras med för till slut blir man knäpp. Allvarligt talat. Stämningen blir ju inte bättre ju längre man grubblar över sådant. Bättre att lösa det med en gång och sen löser sig resten också förmodligen på sikt.

 

Att oroa ihjäl sig för dotterns skull är nog inte bra heller. Ni är ju inte dom första som går skilda vägar isf. Du har ju dottern kvar och ni kommer ju att träffas även efter skilsmässan. Den enda du inte kommer träffa så mycket är väl din fru men det kanske du kan stå ut med. Du slipper ju grälet varje dag eller vad det kan vara eller att du ska känna att situationen inte är löst. Sånt kan man ju bli sjuk av. Inget man mår bra av alls då det är väldigt påfrestande att gå och fundera över vilket även tar tid från allt annat.

 

Jag tror nog mer på att om du fixar det nu istället för än om tio år framåt så kommer du att må bra mycket bättre om några år än att du ska stå ut och vänta tio år och känna dig psykiskt dålig i tio år framåt eller liknande pga att du var rädd för att ta tag i saken.



#75

Postad 14 september 2015 - 09:27

agpath
  • agpath
  • Mega-Guru

  • 7 841 inlägg
  • 0

Har inte läst allt och inte genomgått samma sak men om det var jag så skulle jag ta tag i saken innan det blir / blev värre. Sånt ska man inte dras med för till slut blir man knäpp. Allvarligt talat. Stämningen blir ju inte bättre ju längre man grubblar över sådant. Bättre att lösa det med en gång och sen löser sig resten också förmodligen på sikt.

 

Att oroa ihjäl sig för dotterns skull är nog inte bra heller. Ni är ju inte dom första som går skilda vägar isf. Du har ju dottern kvar och ni kommer ju att träffas även efter skilsmässan. Den enda du inte kommer träffa så mycket är väl din fru men det kanske du kan stå ut med. Du slipper ju grälet varje dag eller vad det kan vara eller att du ska känna att situationen inte är löst. Sånt kan man ju bli sjuk av. Inget man mår bra av alls då det är väldigt påfrestande att gå och fundera över vilket även tar tid från allt annat.

 

Jag tror nog mer på att om du fixar det nu istället för än om tio år framåt så kommer du att må bra mycket bättre om några år än att du ska stå ut och vänta tio år och känna dig psykiskt dålig i tio år framåt eller liknande pga att du var rädd för att ta tag i saken.

Det är när man efter ett tag har träffat en ny som man kan ha en fungerande relation och sen när barnen inkluderas och de får se hur en bra relation ska fungera och de förstår detta som man inser att hela proceduren var värd allt besvär. För barnens och resten av livets skull.

Min erfarenhet är att barnen väldigt snabbt märker skillnaden när man umgås med en partner som man trivs och fungerar med. Då kommer barnen snabbt in i det och är de små så kommer de också att knyta an till den nya partnern. Förutsättning nr 1 är dock alltid att den nya partnern har 100% förståelse för barnens situation.



#76

Postad 12 oktober 2015 - 19:37

GuessWho
  • GuessWho
  • Beroende

  • 1 313 inlägg
  • 0

Jag har funderat och funderat och fun...
Hmm...
Påminner mej om doktor Balthazar, med den lilla skillnaden att jag inte får någon lysande ide på hur jag ska lösa mitt problem.

 

Men jag tror mej ha kommit en bit på väg i alla fall.

...Och det skrämmer mej lite.

 

Jag är tämligen övertygad om att den dagen vi inte längre behöver arbeta tillsammans med att ge dottern en god uppväxt och dottern börjar styra i sitt liv efter eget förstånd, den dagen så finns det inte heller längre några band oss i mellan.

Vi är så pass olika i grunden så förutom vårt gemensamma hem och dotter så finns det inte mycket vi har gemensamt egentligen.

 

Vi är nästan varandras motsatser i många avseenden, förutom när det kärleken till hemmet och familjelivet.

 

Jag bröt upp med en tjej för många år sedan när jag insåg att jag inte föreställa mej henne som mor till mina barn. Nu känns det lite som en kalldusch när jag inte kan föreställa mej att bli gammal tillsammans med frugan.

 

Såvida inte frugan och jag kan hitta något gemensamt att bygga vidare relationen på, så ser jag inte någon annan utväg än att separera och ju längre tid det tar, ju större är risken att både frugan och jag kommer att få åldras ensamma. Vi är ju inte direkt några ungdomar längre...

 

Problemet som jag ser det nu är att det enda vi har att vinna på en separation är att vi får en chans att hitta ett partner att åldras med, medan nackdelarna är ganska uppenbara. Traumat av att gå igenom en skilsmässa, dotterns besvikelse, sämre ekonomiska förutsättningar när boendekostnaden nästan dubbleras o.s.v....

Det är verkligen som jag sa tidigare. Det enklaste valet är att inte göra något val alls utan bara "fortsätta plöja i samma gamla fåra", det svåraste valet är att ta tag i sitt liv för att göra en radikal förändring av det..

 

Just nu känner jag mej lika rädd som jag är feg och bekväm.

 

Men jag har tagit ett ganska stort steg i rätt riktning trots allt.

...Jag berättade för en tid sedan för frugan om problemen jag har med vår relation och med livet vi lever idag och att jag inte vet vart mina funderingar kommer att ta mej.

 

Ibland får man vara glad för det lilla...
 


Redigerat av GuessWho, 12 oktober 2015 - 19:41.


#77

Postad 13 oktober 2015 - 08:22

agpath
  • agpath
  • Mega-Guru

  • 7 841 inlägg
  • 0

Den uppenbara frågan som dyker upp i mitt huvud är om du, nu när du ändå har tagit upp att det finns problem, har funderat på att gå i samtal hos tex Familjenhet på kommunen? Det brukar vara gratis. Den lokala kyrkan brukar också kunna erbjuda relationssamtal. Jag vill inte kalla det "parterapi", det är något annat. Men det kan vara bra att tala igenom allt i närvaro av någon professionell person som kan styra upp samtalen. Då minskar man risken för att det ska spåra ur och båda får komma till tals på lika villkor.

Vill man inte gå i samtal ska man ha i åtanke att vid en skilsmässa där det finns barn med så kommer man förmodligen ändå att bli ålagda att gå i samarbetssamtal. Kommer man inte överens om hur det blir med barnens boende och umgänge så blir man ofta beordrad av tingsrätten att gå i samarbetssamtal. Därför skadar det inte att samtala både om hur det är nu och hur det skulle kunna bli och slippa hamna i en stämningssituation.

(Jag är i den situationen och får räkna med att det innebär att det totalt tar ca 1 år innan allt med barnens situation är klarlagt och beslutat.)


Redigerat av agpath, 13 oktober 2015 - 08:23.


#78

Postad 14 oktober 2015 - 10:01

Nomad
  • Nomad
  • "Justice is coming"

  • 6 386 inlägg
  • 1

Nu handlar tråden inte om kyrkan och religion grabbar, utan om man ska skiljas eller ej.

 

Tack för visad hänsyn.



#79

Postad 26 oktober 2015 - 22:29

Iskra
  • Iskra
  • Användare

  • 135 inlägg
  • 0

Tvåa på bollen och har inte riktigt läst igenom allt. Jag själv kommer från ett jävligt trasigt hem, något som naturligtvis har påverkat mig och min förmåga att fungera över huvud taget. Men det har liksom inte bara att göra det med separation utan efterföljande relationer ända tills idag. Jag är inte emot att människor går i sär. Jag undrar vart jag hade varit om mina föräldrar hade stannat ihop. Jag har alltid sett tillbaka och känt att jag har saknat den där riktiga kärnfamiljen, med allt vad den innebär.

 

Den har alltid saknats mig. Saknaden är delvis varför jag kommit på kant med hela min världsbild.

 

Men som sagt. Det beror inte bara på uppbrottet. Kanske inte alls, faktiskt. Utan snarare hur mamma och pappa hanterat efterföljande relationer med mig i. Jag tror det är viktigt att tänka på. Allt är liksom inte svart och vitt. Det handlar inte bara om huruvida barnet och du mår i själva förhållandet eller vid uppbrottet. Utan att faktiskt tänka på vad framtiden kan bära och att man inte gör något galet där.

 

Är mamma och pappa goda vänner, med sunda relationer, tror jag att barnet kan må lika bra som med sina föräldrar. Nu råkar jag inte haft den turen, utan blivit en jävligt trasig individ.

 

Mitt tips är alltså, kortfattat, att ni lägger mycket energi på eran relation trots att (om) ni går i sär.



#80

Postad 29 oktober 2015 - 09:40

agpath
  • agpath
  • Mega-Guru

  • 7 841 inlägg
  • 0

Mitt tips är alltså, kortfattat, att ni lägger mycket energi på eran relation trots att (om) ni går i sär.

Lite som att soc och tingsrätt tjatar om att föräldrarna ska samarbeta om barnen. Men tyvärr är det ju ofta samarbetssvårigheter som gör att man går skilda vägar och då är det ännu svårare att samarbeta om man inte är överens. Tex om den ena parten väljer att flytta från orten, då blir det ohållbart och den andra parten kan mycket väl stämma om enskild vårdnad för att komma ifrån samarbetskravet.



#81

Postad 11 november 2015 - 21:52

Iskra
  • Iskra
  • Användare

  • 135 inlägg
  • 0

Lite som att soc och tingsrätt tjatar om att föräldrarna ska samarbeta om barnen. Men tyvärr är det ju ofta samarbetssvårigheter som gör att man går skilda vägar och då är det ännu svårare att samarbeta om man inte är överens. Tex om den ena parten väljer att flytta från orten, då blir det ohållbart och den andra parten kan mycket väl stämma om enskild vårdnad för att komma ifrån samarbetskravet.

 

Då tycker jag men är väldigt oansvarig. Skaffar man barn med någon får man gott lov att bete sig som vuxna och inse att livet inte bara handlar om sig själv längre.

 

Men jag kanske är ensam om att tycka så, jag vet inte. Har inga egna barn, så jag kan ju bara prata om hur det var i mina ögon när jag växte upp.



#82

Postad 12 november 2015 - 00:50

GuessWho
  • GuessWho
  • Beroende

  • 1 313 inlägg
  • 0

Du har rätt i mycket av det du säger Iskra och jag känner igen en hel del ifrån mitt eget liv.

 

Jag känner mej också som en trasig individ. Kanske delvis p.g.a. mina egna föräldrar gick igenom en skilsmässa på ett mindre lyckat sätt, men kanske mestadels p.g.a. jag genom större delen av min skolgång var ett mobbingoffer.

Det må låta som att jag försöker vinna sympatier, men det är inte alls tanken. Tanken med att nämna detta är att jag tror att det har haft större betydelse än jag velat inse eftersom det påverkat mitt känsloliv i grunden.

 

När jag har sagt till frugan att jag inte kan begripa vad det är hon föll för när hon träffade mej så var det inte någon klyscha. Samtidigt som jag har ett påtagligt självförtroende i många sammanhang, så har jag ingen som helst förståelse för hur någon kan ha några varmare känslor för mej som person, troligtvis p.g.a. min bakgrund som mobbingoffer under drygt ett decennium av min uppväxt.

Jag är rädd för att min bakgrund kan ha påverkat mej så att jag tacksamt har tagit emot den kärlek som vilken flicka som helst har velat ge, utan att själv reflektera speciellt mycket på om jag själv har haft några varmare känslor för personen.

 

Påminner lite om den gamla mentaliteten att man ska vara tacksam för de gåvor man får. Eller: "Man skådar inte en given häst i munnen"! 

 

Om någon väljer att leva sitt liv med mej, så borde jag vara tacksam och ta emot den kärleken och inte ägna mej åt egoistiska tankar på om jag själv älskar personen ifråga, för hur skulle jag som är så totalt värdelös kunna räkna med att någon jag älskar ska ha samma känslor för mej? Jag kan ju fortfarande, t.o.m. efter 20 års förhållande helt ärligt erkänna att jag inte kan förstå varför frugan har känslor för mej. Jag kan däremot hitta ett antal praktiska skäl, men rent emotionellt så är jag alldeles för skadad för att kunna förstå.

 

Status just nu i mitt liv är att jag har till stor del har gett upp...

Min dotters liv är viktigare än mitt eget. Hon är en begåvad, varmhjärtad och intelligent person som inte förtjänar något större trauma under sin uppväxt. Jag är som sagt en trasig individ som helt säkert inte kommer att vara "mindre trasig" även om frugan och jag separerar. Om jag kan hålla mina förvirrade tankar för mej själv i några år till så kan min dotter få växa upp tillsammans med båda sina föräldrar. Det jag behöver fokusera på är att inte orsaka konflikter och spänningar i övrigt, något som inte är helt enkelt eftersom frugans son (från tidigare förhållande) har verkligt stora problem med att acceptera att verkligheten inte riktigt fungerar så som han skulle vilja alltid.

 

Om jag lyckas ge min dotter en hyffsat trygg uppväxt, så är det helt klart värt ett antal år av mitt eget liv.

Det känns som en riktigt bra deal med tanke på att jag utan problem skulle kunna offra mitt liv för min dotter, vad är då några år (typ 10 eller så).

 

Problemen i vårt äktenskap ju trots allt inte att vi som många andra par har ständiga bråk och liknande.

 

 

 

Lite egoistisk är jag nog i alla fall, för det skrämmer mej lite att tänka på vad som händer när min dotter blivit vuxen och flyttat hemifrån. Jag lär vara närmare 60 när jag inte längre behöver leva ihop med min fru för dotterns skull. Det som skrämmer är dels tanken på hur svårt det kan vara att hitta en livspartner vid så pass hög ålder och dels tanken på att jag också har hindrat frugan under något tiotal år från att hitta den livspartner hon ska leva med tills hon dör...

 

Hon lär bli väldigt arg på mej när hon inser att jag bara har stannat i förhållandet för min dotters skull och även om jag det är ganska lätt för mej att välja men frugan och dottern, så är jag inte helt okänslig och tycker att frugan faktiskt har rätt i att bli arg. På sätt och vis bedrar jag ju henne även om jag inte är otrogen...

 

Risken är att jag på min ålders höst dels får en fiende för resten av mitt liv i form av min nuvarande fru och dels får min dotter emot mej om hon inte kan förstå anledningarna till varför jag sårat hennes mor så illa...

 

Hmm...

 

Nu blev jag osäker igen på om jag verkligen har gjort rätt vägval...

 


Redigerat av GuessWho, 12 november 2015 - 01:05.


#83

Postad 12 november 2015 - 00:56

GuessWho
  • GuessWho
  • Beroende

  • 1 313 inlägg
  • 0

Oj oj oj...
Just nu känns det som att det inte spelar någon som helst roll hur jag väljer att göra. Oavsett vilket val jag gör så kan det inte annat än skada dom personerna som jag värderar högst i den här världen.

 

Antingen skadar jag dom svårt nu med en gång, eller så gör jag det om ett tiotal år och då blir skadan kanske ännu värre...

 

...

Ibland förstår jag faktiskt varför vissa person väljer att helt sonika kasta in handduken... :(

 

 

EDIT:
Det sistnämnda var inte heller sagt för att vinna sympatier.
Jag är INTE självmordsbenägen, även om det stundom kan kännas som den enklaste vägen ut ur ett svårt dilemma...
 


Redigerat av GuessWho, 12 november 2015 - 01:09.


#84

Postad 12 november 2015 - 07:02

blade_997
  • blade_997
  • Användare

  • 122 inlägg
  • 0

måste bara skriva ett litet inlägg då jag själv är skilld efter flera års dåligt förhållande, och med två barn inblandade...förstår inte hur man kan tänka i såna banor egentligen, är ju varken rätt mot dig själv eller andra, speciellt inte mot ditt barn, nånsin tänkt på hur barnet känner sen då hon får reda på i vuxen ålder du stannat kvar BARA för hennes skull???  kan väl tänkas det inte är världens bästa känsla heller..

finns väl aldrig nån perfekt lösning i såna där situationer, bara bättre och sämre lösning...personligen skulle jag tänka på mig själv trots det verkar egoistiskt, för tror väl om man själv är väldigt olycklig i ett förhållande så påverkar det andra vare sig man vill eller inte, och orättvist mot andra att göra på det viset.

lever fortfarande i den tron jag, att barnen mår så mycket bättre med skillda LYCKLIGA föräldrar än att dom ska vara tillsammans bara för barnets skull och vara olyckliga, svårt se hur det skulle funka.

efter en lång kamp för min del, så väntar jag nytt barn med min sambo idag, och min exfru väntar nytt med sin nya, och våra gemensamma barn är hur glada som helst, och känns som julafton för dom varje dag, vilket jag vet inte skulle hänt om jag fortsatt i det gamla, för tro mig, jag levde i flera år bara för barnen, men insåg det var fel väg att vandra efter mycket om och men..

visst stöter man på problem än idag, men sånt får man räkna med, och facit på hand så gjorde jag rätt beslut då jag själv mår så mycket bättre idag än vad jag gjorde i vårat döa förhållande där känslorna från min sida inte var rätt

kan ju tillägga dessa tankar är i högsta grad personliga, och delar bara med av erfarenhet



#85

Postad 12 november 2015 - 10:26

hifimarcus
  • hifimarcus
  • Guru

  • 4 246 inlägg
  • 0

Stanna inte i förhållandet för barnet/barnens skull. Skulle gissa att INGEN kan ge det tipset till dig.

 

Vad är det som du är rädd för? Avsluta relationen så kommer du och din dotter må bättre i slutändan :)



#86

Postad 12 november 2015 - 11:00

agpath
  • agpath
  • Mega-Guru

  • 7 841 inlägg
  • 0

Stanna inte i förhållandet för barnet/barnens skull. Skulle gissa att INGEN kan ge det tipset till dig.

 

Vad är det som du är rädd för? Avsluta relationen så kommer du och din dotter må bättre i slutändan :)

Framförallt om man träffar någon ny som det faktiskt fungerar med och barnen då får uppleva hur en kärleksfull och fungerande relation egentligen ska fungera. Då inser man att det var värt det.



#87

Postad 12 november 2015 - 11:04

agpath
  • agpath
  • Mega-Guru

  • 7 841 inlägg
  • 0

Då tycker jag men är väldigt oansvarig. Skaffar man barn med någon får man gott lov att bete sig som vuxna och inse att livet inte bara handlar om sig själv längre.

 

Men jag kanske är ensam om att tycka så, jag vet inte. Har inga egna barn, så jag kan ju bara prata om hur det var i mina ögon när jag växte upp.

Det är absolut oansvarigt men den ena parten kommer ingen vart med att kräva ansvar från den andra parten. Då blir det utomstående som kommer att avgöra hur det ska bli. I första hand soc och i förlängningen tingsrätten.

Själv kan jag inte köpa att jag skulle kallas oansvarig när det är jag som har stannat på orten där barnen går i skola för deras skull (jag har ingen personlig bindning till orten). När sedan modern väljer att flytta till annan ort med ny sambo och kräva att få barnen på heltid för att hon inte orkar pendla till skolan med barnen varannan vecka, då kan man undra hur det tänktes angående det egna ansvaret?



#88

Postad 12 november 2015 - 19:18

Iskra
  • Iskra
  • Användare

  • 135 inlägg
  • 0

Det är absolut oansvarigt men den ena parten kommer ingen vart med att kräva ansvar från den andra parten. Då blir det utomstående som kommer att avgöra hur det ska bli. I första hand soc och i förlängningen tingsrätten.

Själv kan jag inte köpa att jag skulle kallas oansvarig när det är jag som har stannat på orten där barnen går i skola för deras skull (jag har ingen personlig bindning till orten). När sedan modern väljer att flytta till annan ort med ny sambo och kräva att få barnen på heltid för att hon inte orkar pendla till skolan med barnen varannan vecka, då kan man undra hur det tänktes angående det egna ansvaret?

 

Ja, alltså, det krävs ju en mognad av båda parter, något jag personligen tycker man ska tänka på innan man skaffar barn. Men bara för att den ena parten är oansvarig betyder det ju inte att den andra också är det. Om ditt ex drog från orten för att flytta in hos någon annan snubbe och sedan kräva barnen är det såklart skevt, hur ansvarig DU än är. Men som sagt, man får ju fan vara beredd på en förändring när man skaffar barn. 

 

Lite därför jag själv inte vill ha barn. Dels vill jag inte föra mina dåliga gener vidare och eventuellt orsaka stor skada på mitt barn (lider av både fysiska och psykiska handikapp), sedan så vet jag redan nu att jag inte kommer varken kunna eller vilja göra den omställningen och ta det ansvaret. Har nog med mig själv liksom. Jag vill inte ens ha en partner, utan vill vara ensam.

 

Nu kanske vi hamnade lite off-topic. Men det jag ville ha sagt är att man inte nödvändigtvis måste stanna ihop bara för barnen, men det gäller att sköta det på ett ansvarigt och snyggt sätt, annars kan det orsaka stor skada.



#89

Postad 13 november 2015 - 08:38

agpath
  • agpath
  • Mega-Guru

  • 7 841 inlägg
  • 0

Ja, alltså, det krävs ju en mognad av båda parter, något jag personligen tycker man ska tänka på innan man skaffar barn. Men bara för att den ena parten är oansvarig betyder det ju inte att den andra också är det. Om ditt ex drog från orten för att flytta in hos någon annan snubbe och sedan kräva barnen är det såklart skevt, hur ansvarig DU än är. Men som sagt, man får ju fan vara beredd på en förändring när man skaffar barn. 

 

Lite därför jag själv inte vill ha barn. Dels vill jag inte föra mina dåliga gener vidare och eventuellt orsaka stor skada på mitt barn (lider av både fysiska och psykiska handikapp), sedan så vet jag redan nu att jag inte kommer varken kunna eller vilja göra den omställningen och ta det ansvaret. Har nog med mig själv liksom. Jag vill inte ens ha en partner, utan vill vara ensam.

 

Nu kanske vi hamnade lite off-topic. Men det jag ville ha sagt är att man inte nödvändigtvis måste stanna ihop bara för barnen, men det gäller att sköta det på ett ansvarigt och snyggt sätt, annars kan det orsaka stor skada.

Du har rätt på alla punkter. Synd bara att inte alla har samma självinsikt. Tyvärr är det ofta så att dåliga sidor hos en partner oftast inte kommer fram förrän efter att förhållandet har pågått ett tag. I värsta fall till efter att man redan har skaffat barn.

I mitt fall kanske utomstående kan tycka att jag som inte har bindning till min boendeort skulle kunna flytta efter. Men, barnen har det! De är uppvuxna på orten och går i Montessori-skola (som inte finns på moderns nya ort). Därtill har jag och barnen inga garantier för att modern stannar hos den nya snubben. Ska jag flytta efter ännu en gång då? För att inte tala om att mitt jobbpendlande måste funka. Nej tack, jag sitter still i "båten" (lägenheten) och försöker framstå som det stabila alternativet för barnen.


Redigerat av agpath, 13 november 2015 - 08:39.


#90

Postad 14 november 2015 - 05:50

alka
  • alka
  • Användare

  • 198 inlägg
  • 0
Nu är mina föräldrar fortfarande gifta och jag själv närmar mig 40 och är själv lyckligt gift utan barn, något som både jag och min fru valt, så jag kanske har svårt att sätta mig in i din situation. Det jag vill säga är att det för mig hade varit förkrossande att i vuxen ålder få veta att mina föräldrar hade stannat i ett förhållande som gjorde dem olyckliga och därmed gick miste om sin egen lycka på grund av vad de bedömde var det bästa för mig!
Jag har både privat och genom jobbet mycket kontakt med äldre människor och vissa som stora delar av livet har lagt sitt eget bästa åt sidan för andras skull är mycket bittra och mår väldigt dåligt över det. Det går ibland så långt att de stöter bort sina närmaste för att de inte tycker att de fått någon uppskattning för de uppoffringar de gjort. Menar inte att det blir så för dig men det kan vara värt att ha i åtanke. Hoppas det ordnar sig till det bästa för dig iallafall

#91

Postad 04 december 2015 - 09:20

johan b-lund
  • johan b-lund
  • Veteran

  • 2 037 inlägg
  • 1

Nu är vi alla olika hur vi hanterar livskriser och andra motgångar. Nu vill jag inte vara elak eller mästra dig på något sätt.

Men ryck upp dig för fan!

 

Du står just nu i skiten och den når dig upp till öronen och det är inte alls konstigt att allt går i svart.

Men fakta är att du/ni nu har hamnat där ni är av en anledning. Ingen har som mål att ens liv ska rasa i samman men ibland så gör det just det, med besked!

Du är inte ensam om att vara där du är och för egen del så kan jag helt klart säga att skiljas var det bästa jag någonsin har gjort.

Precis då med en nybegraven förälder och den andra stod med ena foten i graven men klarade sig, då var inte livet värt många öre.

 

Vad du behöver är ett tydligt mål för hur du vill att din framtid ska se ut sen agerar du där efter.

Om det betyder att du stannar eller flyttar det bestämmer du själv men att bara stå och stampa gör det bara värre.

 

Så, en spark i rumpan

Och Lycka Till !



#92

Postad 06 december 2015 - 00:38

GuessWho
  • GuessWho
  • Beroende

  • 1 313 inlägg
  • 0

Ett ärligt och innerligt menat:

 

TACK



#93

Postad 24 december 2015 - 01:27

GuessWho
  • GuessWho
  • Beroende

  • 1 313 inlägg
  • 0
Väl medveten om mina funderingar har frugan gett mej lite mer svängrum och visat lite större tålamod än tidigare.
Något hon borde få lite cred för.
Dessvärre har de senaste månadernas funderingar gjort mej ännu säkrare på vad som är rätt väg att gå. Kärleksrelationen finns inte längre. Den relation vi har till varandra liknar mer den bästa vänner har.

Denna klarhet har dessvärre fått mej att inse att jag är en fegis som inte bryter upp med en gång. Min bakgrund är inte helt lyckad och insikten att jag kommer att bli väldigt isolerad skrämmer mej.

En sak som har stört mej i vår relation är att vi inte har vårdat vår vänkrets utan mer eller mindre bara ägnat oss åt familjen.
Detta har lett till att jag inte har mer än en enda egen vän kvar.

Tanken på att bli singel utan att ha något socialt liv utanför jobbet är det som känns jobbigast just nu.

Det ÄR sannerligen bekvämare att bara fortsätta plöja i samma gamla fåra (kass anspelning med tanke på stendött sexliv)...

Detta är ingen win - win situation utan snarare tvärtom.
På sikt kanske det är helt rätt att gå skilda vägar för att så småningom hitta den partnern vi ska leva med livet ut. Men på kort sikt förlorar vi allihop. Varken frugan, dottern eller jag själv kommer att få det bättre på något sätt omedelbart efter en skilsmässa...

Att vara skyldig till ett sådant trauma är det som är den enskilt största orsaken till att jag skjuter upp det slutgiltiga beslutet hela tiden...

Redigerat av GuessWho, 24 december 2015 - 01:38.


#94

Postad 24 december 2015 - 08:40

johan b-lund
  • johan b-lund
  • Veteran

  • 2 037 inlägg
  • 0

Väl medveten om mina funderingar har frugan gett mej lite mer svängrum och visat lite större tålamod än tidigare.
Något hon borde få lite cred för.
Dessvärre har de senaste månadernas funderingar gjort mej ännu säkrare på vad som är rätt väg att gå. Kärleksrelationen finns inte längre. Den relation vi har till varandra liknar mer den bästa vänner har.

Denna klarhet har dessvärre fått mej att inse att jag är en fegis som inte bryter upp med en gång. Min bakgrund är inte helt lyckad och insikten att jag kommer att bli väldigt isolerad skrämmer mej.

En sak som har stört mej i vår relation är att vi inte har vårdat vår vänkrets utan mer eller mindre bara ägnat oss åt familjen.
Detta har lett till att jag inte har mer än en enda egen vän kvar.

Tanken på att bli singel utan att ha något socialt liv utanför jobbet är det som känns jobbigast just nu.

Det ÄR sannerligen bekvämare att bara fortsätta plöja i samma gamla fåra (kass anspelning med tanke på stendött sexliv)...

Detta är ingen win - win situation utan snarare tvärtom.
På sikt kanske det är helt rätt att gå skilda vägar för att så småningom hitta den partnern vi ska leva med livet ut. Men på kort sikt förlorar vi allihop. Varken frugan, dottern eller jag själv kommer att få det bättre på något sätt omedelbart efter en skilsmässa...

Att vara skyldig till ett sådant trauma är det som är den enskilt största orsaken till att jag skjuter upp det slutgiltiga beslutet hela tiden...

Känns som där är tusen saker jag skulle vilja kommentera, men nu är inte rätt läge.

 

God Jul på er!



#95

Postad 31 december 2015 - 01:25

GuessWho
  • GuessWho
  • Beroende

  • 1 313 inlägg
  • 0

...Och gott nytt år.

 

Beklagar om jag gör er frustrerade med min beslutsångest. Kanske det kan kännas lite lättare för er om jag skulle kunna få er att förstå att enbart det faktum att jag genom er får en möjlighet att ventilera lite av mina tankar hjälper mej mycket.

 

Jag har få vänner och inga som jag egentligen vill dela med mej av mina funderingar, men behovet att ha någon att bolla funderingarna med finns där ändå.

 

Jag gissar på att det kommande året kommer att innehålla någon form av förändring. Antingen åt ena eller andra hållet. 
Jag respekterar och värderar min fru högt även om det känslomässigt inte klickar längre, men något måste ändras och det snart. Antingen hittar vi någon ny form av relation som är tillfredställande för oss alla, eller så får vi gå skilda vägar.

 

Vi får väl se vad som händer...



#96

Postad 31 december 2015 - 01:40

Lyfali
  • Lyfali
  • Lärjunge

  • 343 inlägg
  • 0

...Och gott nytt år.

 

Beklagar om jag gör er frustrerade med min beslutsångest. Kanske det kan kännas lite lättare för er om jag skulle kunna få er att förstå att enbart det faktum att jag genom er får en möjlighet att ventilera lite av mina tankar hjälper mej mycket.

 

Jag har få vänner och inga som jag egentligen vill dela med mej av mina funderingar, men behovet att ha någon att bolla funderingarna med finns där ändå.

 

Jag gissar på att det kommande året kommer att innehålla någon form av förändring. Antingen åt ena eller andra hållet. 
Jag respekterar och värderar min fru högt även om det känslomässigt inte klickar längre, men något måste ändras och det snart. Antingen hittar vi någon ny form av relation som är tillfredställande för oss alla, eller så får vi gå skilda vägar.

 

Vi får väl se vad som händer...

Parterapi kan ju vara något?



#97

Postad 03 januari 2016 - 17:14

agpath
  • agpath
  • Mega-Guru

  • 7 841 inlägg
  • 0

Parterapi kan ju vara något?


Finns inte känslorna så får båda fundera på om man är tillräckligt goda vänner och kommer överens så att det ändå kan vara värt att fortsätta. Den stora risken är då förstås att någon kan få känslor för någon annan och då kanske man bör vara överens om hur det ska hanteras innan situationen uppstår?

#98

Postad 27 maj 2016 - 20:57

GuessWho
  • GuessWho
  • Beroende

  • 1 313 inlägg
  • 0
Att försöka förtränga problemen och hoppas på att dom bara existerar i mitt huvud har inte fungerat.
Så nu har jag (äntligen) lyft på locket och haft första sessionen hos familjerådgivningen.

Det här kommer att bli en spännande resa (vilseledande ordval, jag vet) för det känns som att besöken hos familjerådgivningen kommer att öppna dammluckorna, lite i taget och jag tror inte att någon av oss kan känna sej säker på utgången av den här processen...

#99

Postad 30 maj 2016 - 06:35

hifimarcus
  • hifimarcus
  • Guru

  • 4 246 inlägg
  • 0

Att försöka förtränga problemen och hoppas på att dom bara existerar i mitt huvud har inte fungerat.
Så nu har jag (äntligen) lyft på locket och haft första sessionen hos familjerådgivningen.

Det här kommer att bli en spännande resa (vilseledande ordval, jag vet) för det känns som att besöken hos familjerådgivningen kommer att öppna dammluckorna, lite i taget och jag tror inte att någon av oss kan känna sej säker på utgången av den här processen...

Har varit hos familjerätten, skulle gissa att det liknar det man pratar med hos en familjerådgivning. Nu tog det ju slut för oss, men då vet jag/vi att vi försökt iallafall. Man lever en gång, slösa inte bort det på något som är fel.



#100

Postad 30 maj 2016 - 06:58

agpath
  • agpath
  • Mega-Guru

  • 7 841 inlägg
  • 0

Har varit hos familjerätten, skulle gissa att det liknar det man pratar med hos en familjerådgivning. Nu tog det ju slut för oss, men då vet jag/vi att vi försökt iallafall. Man lever en gång, slösa inte bort det på något som är fel.

Den kommunala familjerätten handhar sådana saker som vårdnad/umgänge, adoptioner mm.

Familjeenheten, familjestöd, familjeam (kan heta olika i olika kommuner) handhar samarbetssamtal, rådgivning och sådana saker både innan och efter en separation. Bara för att förtydliga...





0 användare läser detta ämne

0 medlemmar, 0 gäster, 0 anonyma medlemmar

Prisjakt © 2000 - 2019 Prisjakt   Denna sajt använder cookies.   Våra regler.   Personuppgiftspolicy.