Bra inlägg Erik
Jag är dock lite av annan åsikt.
Om vi helt bortser av dom förstörande saker som sker när högtalarna kommer ut från väggen så tycker jag att vi använder våra ögon på tok för mycket.
Jag kan inte lyssna med ögonbindel pga fucked up balanssinne men jag har gjort flera tester själv med draperi framför grejerna.
Det började för en 13-14 år sedan när jag började fördjupa mig i akustik och jag kände att ögonen sa mer om vad som hände än mina öron.
När jag sedan började spelade på WLM Aura så var det tid igen.
Aura har två diskanter i "huvudet" och dom ska stå riktigt nära sidovägg, man kan säga att man ska kasta om dom normala måtten när det kommer till bredd och avstånd. Bara där ser det helt tokigt ut med högtalare långt ut på sidorna o det känns som man sitter på tok för nära.
Iaf, idén är att man får fasäkta ljud i en ljudbubbla när om allt riktas in (vilket görs med jigg)
Första uppställningen var ungefär 30cm från bakvägg som i sin tur bestod av en glassvägg.
Då tyckte jag att dom spelande var förbi långt förbi glasväggen, när jag sedan vände allt (ink stooora diffusorer) o lät grejerna stå 2 met ifrån bakvägg då slutade dom spelande runt där väggen kom.
Innan jag vände så satte jag upp tunt draperi o direkt kortades djupet av med ett par meter.
Djupet fanns men eftersom jag inte såg något djup så kunde hjärnan först inte riktigt tyda vad jag hörde vs såg.
Alla intryck ovanstående var det där första intrycket man får inför en setup, när jag sedan gav mig på koncentrerad lyssning så skedde inte samma sak o djupet det minskade.
En annan rolig anekdot var i GTB i ett 13 meter långt vardagsrum där grejerna hade typ 7met till bakre vägg.
Där var första intrycket att högtalarna försvann helt men när dom kritiska öronen sattes på då drogs allt ihop o variationer i frekvensgång hördes ganska tydligt.
För mig är djupet det som finns i musiken, att inspelningsrummets djup är det jag hör.
*edit*
Snavfel o mer text
Redigerat av johan b-lund, 24 augusti 2017 - 21:14.