[GuessWho]

• 0

40+ och sedan några år så har olikheterna mellan frugan och mej blivit fler och mer djupgående.
Så till den milda grad att vi numera går varandra på nerverna mer eller mindre hela tiden. I vart fall mina nerver.

Försöker jag väga fördelar mot nackdelar så lutar det åt att det är dags att lämna förhållandet och gå vidare, men en av nackdelarna med att lämna förhållandet är väldigt svårt att bortse ifrån.

Vår dotter!

Vår vardag innebär inte ständiga konflikter, även om dom börjar bli vanligare och vanligare. Dottern mår dåligt av konflikterna, men det som får henne att må så dåligt är rädslan för att konflikterna kan leda till skilsmässa. Dottern lever hellre i ett hem med sammanboende föräldrar även om föräldrarna inte mår bra av att bo ihop.

Jag misstänker att frugan egentligen inte tycker att förhållandet är speciellt dåligt och att hon helst försöker bortse från problemen och släta ut dom med tanken att gubbens dåliga humör beror på trötthet m.m.

I själva verket beror mitt dåliga humör på att jag känner mej reducerad till en vaktmästare i vårt hem och på att jag inte har någon jämnbördig att dela mina tankar och bekymmer med.

Jag känner mej svårt kluven, medveten om att jag i hög grad är ansvarig för dålig stämning i vårt hem. En stämning som påverkar alla negativt inklusive min älskade dotter, samtidigt så är jag också medveten om att jag skulle krossa min dotters tillvaro fullständigt om jag hade lämnat relationen.

Jag borde prata med frugan, men hon är lika stolt som envis och att förklara läget för henne skulle med största sannolikhet leda till att vi separerar omgående och med en överhängande risk för att relationen om möjligt blir ännu sämre oss i mellan. Något som i ännu högre grad hade skadat dottern.

Så vad gör man?

Den enda lösningen jag hittills har kommit på är att bita ihop och hålla tankarna för mej själv och vänta på att dottern ska bli vuxen (hon är 10 år nu), så kan frugan och jag separera när det inte längre är någon större risk för att dotterns uppväxt ska skadas.

[Draj]

• 4

Kan bara erbjuda en tanke.

Inget barn vill såklart att deras föräldrar ska gå isär, men vad gör egentligen mest skada? Att "bita ihop" och må dåligt, vilket oundvikligen går ut över alla i omgivningen, eller försöka göra något åt saken vilket skulle kunna resultera i skilsmässa och säkert göra er dotter väldigt ledsen, men som ändå går över. Tror det är lätt att tänka att det är värt att bita ihop för någon annans skull, men svårt att upptäcka att motsatsen kanske är det bästa för alla inblandade. Det är iaf min erfarenhet av hur jag tar ansvar för mina egna känslor och därmed även mina relationer, jag har ingen erfarenhet av giftemål eller barn så ta det för vad det är.

[Unregistered070bfe47]

• 0

40+ och sedan några år så har olikheterna mellan frugan och mej blivit fler och mer djupgående.
Så till den milda grad att vi numera går varandra på nerverna mer eller mindre hela tiden. I vart fall mina nerver.

Försöker jag väga fördelar mot nackdelar så lutar det åt att det är dags att lämna förhållandet och gå vidare, men en av nackdelarna med att lämna förhållandet är väldigt svårt att bortse ifrån.

Vår dotter!

Vår vardag innebär inte ständiga konflikter, även om dom börjar bli vanligare och vanligare. Dottern mår dåligt av konflikterna, men det som får henne att må så dåligt är rädslan för att konflikterna kan leda till skilsmässa. Dottern lever hellre i ett hem med sammanboende föräldrar även om föräldrarna inte mår bra av att bo ihop.

Jag misstänker att frugan egentligen inte tycker att förhållandet är speciellt dåligt och att hon helst försöker bortse från problemen och släta ut dom med tanken att gubbens dåliga humör beror på trötthet m.m.

I själva verket beror mitt dåliga humör på att jag känner mej reducerad till en vaktmästare i vårt hem och på att jag inte har någon jämnbördig att dela mina tankar och bekymmer med.

Jag känner mej svårt kluven, medveten om att jag i hög grad är ansvarig för dålig stämning i vårt hem. En stämning som påverkar alla negativt inklusive min älskade dotter, samtidigt så är jag också medveten om att jag skulle krossa min dotters tillvaro fullständigt om jag hade lämnat relationen.

Jag borde prata med frugan, men hon är lika stolt som envis och att förklara läget för henne skulle med största sannolikhet leda till att vi separerar omgående och med en överhängande risk för att relationen om möjligt blir ännu sämre oss i mellan. Något som i ännu högre grad hade skadat dottern.

Så vad gör man?

Den enda lösningen jag hittills har kommit på är att bita ihop och hålla tankarna för mej själv och vänta på att dottern ska bli vuxen (hon är 10 år nu), så kan frugan och jag separera när det inte längre är någon större risk för att dotterns uppväxt ska skadas.

kan bara tala för mig själv...,men för snart 2 år sedan så började det gå utför för mig o min fru,(vi hade då varit gifta i 13 år),i samma veva fick vi reda på att våran son (då 10 år) hade en hjärntumör,vilket givetvis gjorde situationen ännu mer komplicerad/jobbig! för o inte dra hela historien så kan jag säga så här efter snart 2 år att vi har gått igenom ett **** o levt mellan hopp o förtvivlan med anledning av våran sons sjukdom då givetvis och även om vi sklijdes åt mitt i samma veva så har vi ändå kämpat ihop och varit bättre vänner än vi var när vi var gifta o bodde ihop,visst,nu är ju detta under andra omständigheter,med tanke på att våran son blev svårt sjuk i samma veva,men även om vi inte bor tillsammans längre så ställer vi upp för varandra!,pojken är förövrigt på bättringsvägen även om det är en jävla resa man går igenom,det har varit riktigt tufft dom senaste 2 åren..."Keep the faith!"

[Satsvear]

• 0

Är själv gift och har 4barn. Genom åren har det knakat i fogarna ett par gånger men vi har hållt ihop och är nu bra vänner.

Som det låter från början så bör ni skiljas men jag vill inte vara den som sätter spiken i kistan för er. Det verkar som din fru iallafall vill att det skall vara ni och du vill för din dotters skull. Mitt tips är lägga korten på bordet, säga till din fru att du inte tycker det funkar och skiljsmässa finns i tankarna.

Dock är (vilket jag hoppas) du beredd att försöka fixa det hela och gå till familjeterapi eller liknande. Jag har ingen erfarenhet av det själv men när det knakat som värst är det vad vi pratat om och det känns som ett försök värt att pröva.

[Centimeter]

• 0

Olikheter är sällan ett problem, däremot oförmågan att bortse ifrån dem. Det är en förmåga som man måste vårda, och gör man inte det så dalar förhållandet. Det behöver inte vara oåterkallerligt, men man hamnar i en jobbig uppförsbacke om man låter det gå för långt.
Det vore intressant att få veta varför du känner dig som en vaktmästare, och varför din fru inte är dig jämnbördig. Mest för att jag hitintills mest hört så många märkliga skäl till vänners separationer. "Han blir ju aldrig klar med rummet i källaren...", "hon klipper ju aldrig gräsmattan...", som om sådana förhoppningar var det som tände gnistan...

Barn är mindre sentimentala ju yngre de är, och hanterar inte sällan separationer bättre än sina föräldrar. Kanske är det bättre om det sker nu, än i den känsliga puberteten. Fast hur är det för dig? Nu älskar jag min fru, men för mig vore ändå det värsta med en separation det att inte få vara pappa var godmorgon och var godnatt.

[GuessWho]

• 0

Jag genomlevde själv mina föräldrars separation när jag var i 16-17 års åldern och medan det finns goda exempel på framgångsrika skilsmässor så var inte mina föräldrars skilsmässa något sådant exempel.
Deras skilsmässa sårade mej för livet och min fasa är att jag inte ska ha lärt mej något av mina erfarenheter och själv ställa till med ett trauma som sårar min dotter för livet på samma sätt som skilsmässan jag själv genomlevde.

Centimeter har en poäng och en viktig sådan.
Jag har funderat på vad det var jag från början föll för hos min fru. Det jag föll för finns kvar (min fru är inte typen som ändrar sej). Problemet är precis som Centimeter nämner att jag har svårare och svårare för att bortse ifrån olikheterna.
I början av förhållandet så var det mycket enklare att strunta i skillnaderna, men efter att åren har gått så har jag insett att det är dessa skillnader som är orsaken till mycket av mina problem.

Ett exempel.
Varken min fru eller jag är direkt pedantiska, skillnaden oss i mellan är att i långa loppet så mår jag dåligt av oordning. Småsaker som att skräp blir liggande på golvet, kläder kan ligga lite varstans, disk ovanpå köksbänken för att inte tala om att det alltid står halvfulla glas på köksbänken som aldrig dricks ur innan drickan blir för gammal.
Jag har försökt hålla efter ordningen själv, men att vara ensam i kampen om att försöka hålla en lite grundläggande ordning i hemmet är tufft när hemmet består av 4 individer där 3 tycker det är världens mest naturliga sak att inte bry sej om att torka av golvet när man har spillt ut sin dricka där.

Småsaker, det medges, men när antalet småsaker börjar bli stort i samma veva som jag själv är trött och utarbetad så finns varken orken att ta itu med all oordning eller tålamodet som krävs för att stå ut med oordningen.

Faktum är att den enda gången frugan bryr sej om hur det ser ut i hemmet är när vi väntar besök! Då kan hon å andra sidan lägga hur mycket tid och energi som helst på att försöka ställa hemmet i ordning så att ingen annan ser hur illa det är.

Jag försöker lära ungarna att om man tar fram något, så ställer man tillbaka det när man är färdig. T.ex. dricksglas. När man har fyllt sitt glas och druckit ur det så låter man inte glaset stå framme utan man ställer undan det i diskmaskinen, eller allra minst ställer ner glaset i diskhon. Men även om jag ibland känner att jag når fram till ungarna så river frugan allt genom att själv glömma sitt glas var hon nu än är...
Oftast ovanpå köksbänken och alltid halvfullt...

Det här är en löjligt liten bagatell om det bara hade handlat om några glas. Men den grundläggande skillnaden är att frugan och jag inte värderar ordning på samma sätt. Dålig ordning är absolut inget som påverkar hennes humör, mer än att hon blir irriterad när hon dammsuger, men dålig ordning tär på mitt tålamod och lämnar inte mycket utrymme för andra små-irriterande bagateller.

Men ordningsinnet är långt ifrån det enda som skiljer oss.

I början av vårt förhållande så hade vi det bra, för då hade jag mycket lättare för att fokusera på frugans goda sidor. Omtänksamheten och det stora varma hjärtat. Men faktum kvarstår. De dåliga sidorna finns och om jag kunde bludna för dom förr så har jag numera problem med att leva med dom.

Jag är en naturmänniska som älskar att vara ute i naturen. Frugan "har inget emot" naturen, så länge hon slipper insekter, trollsländor, spindlar, "farliga djur", dåligt väder m.m....
En storslagen solnedgång kan ta andan ur mej, men får frugan att börja fundera på vad som rör sej i skuggorna när det börjar bli mörkt...
Jag älskar mat i alla former och hade mer än gärna provat mer avancerad matlagning medan frugan håller en strikt diet bestående av Denniskorvar och pommes. Ibland lyxar hon till det ordentligt med findus potatismos och köttbullar.

Jag älskar att resa och upptäcka nya platser. Det enda frugan vill upptäcka är nya shoppingmöjligheter.

Jag tycker inte illa om min fru, men jag saknar någon att dela mina glädjeämnen med och i det avseendet så finns det inte mycket vi har gemensamt förutom dottern.

Det hade varit mycket enklare för samtliga parter om frugan och jag hade kunnat hitta något sätt att få våra behov tillgodosedda utan att behöva separera, men som det är nu så tror jag inte längre på att det är möjligt. Jag kan inte se att det finns det minsta lilla tillstymmelse till chans att jag skulle kunna dela upplevelser som gör mej lycklig med min fru eftersom mycket av det som gör mej glad är sådant som hon med stora besvär nästan klarar av att genomlida...

Jag avundas de par som tillsammans kan dela en flaska vin, avnjuta en god middag och kanske runda av dagen med en trevlig film eller en långpromenad.

Min fru dricker inte alkohol i någon form, äter som sagt inte något annat än korv, köttbullar, pommes eller mos och rör sej helst inte längre än från bilen till närmaste butik. Film är något man sover till om man inte lyckas smyga iväg och för att titta på någon tv-kanal som visar kejsarsnitt eller något liknande.

Oops!

Blev visst ett lite längre inlägg än jag hade tänkt...
...Kanske inte så bra att bikta sej på ett forum efter ett par whiskey...

Redigerat av GuessWho, 31 januari 2015 - 01:17.

[Satsvear]

• 0

Oops!

Blev visst ett lite längre inlägg än jag hade tänkt...
...Kanske inte så bra att bikta sej på ett forum efter ett par whiskey...

Tycker det var ett väldigt givande inlägg, som hade många kloka ord och delar kände jag faktiskt igen.

[Unregistered5deb0b1d]

• 0

Jag och min fru har lämnat in pappren för en tid sedan och i april flyttar jag till en egen lägenhet. Barnen har vetat om detta i månader och kunnat bearbeta saker och ting medan deras föräldrar finns där båda två och kan prata med dem.

I år skulle vi har varit ihop i 16 år varav 8 som gifta. Men saker och ting föll isär. Vi insåg någonstans på vägen att även om vi inte driver varandra till vansinne så har vi inte särskilt mycket gemensamt längre och våra gemensamma intressen finns inte där på samma sätt länge. Min personliga erfarenhet är att hänga kvar för barnens skull inte är någon bra idé. Ingen mår bra av det och i slutändan så riskerar man att få ett ännu sämre uppbrott av saker och ting.

Dock har vår väg varit annorlunda. Vi gick i parterapi för 9 år sedan då vi var på väg att separera redan då när vår yngsta dotter var nyfödd. Vi lärde oss vi den terapin att prata öppet och ärligt med varandra, något som faktiskt kan vara svårt i ett förhållande. Så när vi nådde gränsen nu så kunde vi ha en ärlig diskussion hemma och båda två ta ett gemensamt beslut om att skilja oss. Sedan är vägen ifrån varandra aldrig lätt, framförallt när man har barn och det har varit perioder som varit väldigt jobbiga men nu mår vi båda två rätt så bra och ser fram emot att fortsätta våra egna liv. Under resans gång träffade jag en ny tjej och min ex-fru har även gått ut med en kille ett tag. Så livet går vidare.

Jag kan känna igen mig i väldigt mycket av det du skriver. Jag tror du borde prata med någon. Att gå till vårdcentralen och få en remiss till kurator eller psykolog är inte så dumt. Jag har gått i omgångar och det har hjälpt mig mycket.

[Zartok]

• 1

har du testat med att berätta för frugan hur du känner? det låter inte som att hon vet om det direkt.

[GuessWho]

• 0

Frugan är inte dum. Hon försöker bara ignorera problemen. Det är hennes sätt att hantera jobbiga situationer.
Mitt största problem är kanske att jag är lite av den gamla skolan där man alltid håller masken utåt och inte pratar om personliga problem. Att göra det anonymt på ett forum är långt ifrån det bästa alternativet, men just nu är det nog så långt jag klarar att gå just nu...

Hmm...

Om jag hade stött på någon som resonerade så som jag själv gör så hade jag nog inte varit så förstående som många här inne verkar vara...
...Just nu så har jag inte speciellt höga tankar om mej själv...

[Hoggeman]

• 0

Ett tips gällande maten. Min hustru är lite lika. Gillar inte och laga mat o städa. Vi beställde en matkasse. Då blir man ju tvingad till att laga mat enligt recept (blev annat än korv när hon lagade) . Nu mer lagar vi mer och mer mat tillsammans. Har gett min hustru helt nya vyer vad gäller både vad man kan äta och laga. Prova vet ja...

Har faktiskt löst en del liknande problem för oss...

[Zartok]

• 0

Det är inte väldigt ovanligt att problem i förhållanden tystas ner som det verkar göra. Som du säger så verkar frun din ignorera problemen och du håller masken utåt. Min första tanke är faktiskt att ni borde försöka bryta ner dessa beteenden, antingen själva eller med någon utomstående som hjälp. Problemen som ni har riskerar att bli värre om ni bara går runt och är irriterade på varandra, då ni inte lyfter själva problemen, utan bara påvisar symtomen.

[Unregistered5deb0b1d]

• 1

Mitt största problem är kanske att jag är lite av den gamla skolan där man alltid håller masken utåt och inte pratar om personliga problem. Att göra det anonymt på ett forum är långt ifrån det bästa alternativet, men just nu är det nog så långt jag klarar att gå just nu...

Det är tyvärr inte ett bra alternativ, risken är bara att ni glider ännu längre isär. Om det nu är att vara tillsammans som du vill. Att prata om saker och ting är det som är det viktigaste i en relation. Och att bara hålla masken och ignorera problemet kommer inte göra saken bättre i det långa loppet.

Eftersom ni har barn ihop så tror jag att ni vill ha en bra relation i framtiden om ni separerar. Ännu viktigare att prata nu innan allting går åt skogen och de hårda orden kommer.

[what17ever]

• 0

Edit: in short ;Mitt råd är att ta upp hur du känner med din fru. Antagligen blir hon först chockad/förnärmad, och skärper sig ett tag. Därefter kan du försöka med familjeterapi, som jag tycker är väldigt bra. Om man har barn så bör man försöka hålla ihop. Vilket inte jag och mitt ex gjorde..

Redigerat av what17ever, 08 februari 2015 - 22:53.

[Unregistered5deb0b1d]

• 0

En fråga till er. Sedan oktober har jag träffat samma tjej. Vi trivs bra tillsammans och har kul när vi umgås. Efter 15 år i en relation där 13 av dessa har varit med barn har det varit kul med någon som man fått vuxentid med. 

Men hon har alltid velat ha mer. Hon vill dela hela mitt liv, mina barn och få vara med mig varje vecka. När vi träffades hade jag inte separerat ännu men vi hade gjort klart att det var okej att träffa andra. Så min nya var med på detta, att under en period tills jag flyttade så kunde vi inte alltid umgås som vi ville. 

Nu när jag flyttat känns det som hon förväntar sig så mycket mer. Och jag är inte beredd att ge henne det. Barnen trivs inte i en situation där någon av hos har träffat en ny partner och vill just nu inte träffa henne. Men hon vill gå på bio med dem och prata med dem. Jag skall erkänna, jag har varit svag och fallit till föga för henne, velat göra henne till lags och gått med på saker som jag egentligen inte känt mig bekväm med. 

 

Nu är det så här, mitt ex har blivit irriterad för hon har känt att detta gått ut över barnen och hon har delvis rätt. Så efter en del funderande hade jag och min flickvän ett samtal igår där jag berättade för henne hur jag kände. Att jag varit snäll och gått med på saker jag inte varit bekväm med, att jag har starka känslor för henne och tycker mycket om henne men att jag inte kan dela allting i mitt liv med henne. Jag var konkret, varannan vecka kan du få mig helt och totalt men varannan vecka är det barnen och då måste jag ha fokus på dem. Det är klart att hon kommer få träffa dem men jag vill hålla dessa två saker åtskilda tills jag känner mig trygg och det känns bra för både mig och barnen.

 

Hon kommer från flera misslyckade förhållanden och brinner så starkt för att få allting, ibland känns det som det perfekta förhållande. En gång blev hon väldigt besviken när jag på frågan hur länge jag kunde tänka mig att bo själv svarade fem år. Hon vill så mycket, att vi skall bo ihop snart, att hon skall kunna umgås med barnen och dela hela mitt liv. Men jag känner att jag inte är redo för det. Och när jag sa det känner hon sig sviken och knäckt. Hon känner att inget om mig känns äkta längre. Jag har sagt till henne att nästan allting jag har sagt är äkta  men att jag också har velat lite för mycket utan att lyssna på vad som är bra för mig. 

 

Hur är det för andra som gått igenom skilsmässa och träffat nya. Känner ni igen något? Hur hade ni hantera detta?

[GuessWho]

• 3

Det låter som att du har kommit underfund med dina behov och då är det väl egentligen inte mycket kvar att orda om.

Vänd på resonemanget. Skulle du kunna ge henne det hon vill ha just nu, utan att hamna i den situation du inte är bekväm med?

 

Om inte så förklara det för henne. Anser hon att du ska prioritera hennes behov framför dina egna och dina barns, så måste du inse att ert förhållande inte fungerar. Är hon en förnuftig och rationell person så lär hon själv inse att hon inte kan begära eller skuldbelägga dej för att du prioriterar ditt och dina barns välmående före hennes och då är valet hennes om hon ska ta det lite lugnare eller avsluta förhållandet för att hitta något som passar hennes behov bättre.

 

Ingen av er lär ju må bra av att stanna i ett förhållande som inte fungerar. Mår en av er dåligt så kommer det naturligtvis att påverka den andre också förr eller senare...
Hur lång tid det tar beror på hur duktiga ni är på att spela teater inför varandra och er själva.

 

Hmm...
Look who's talking ;-)

 

[masse70]

• 0

Det låter som att du har kommit underfund med dina behov och då är det väl egentligen inte mycket kvar att orda om.

Vänd på resonemanget. Skulle du kunna ge henne det hon vill ha just nu, utan att hamna i den situation du inte är bekväm med?

 

Om inte så förklara det för henne. Anser hon att du ska prioritera hennes behov framför dina egna och dina barns, så måste du inse att ert förhållande inte fungerar. Är hon en förnuftig och rationell person så lär hon själv inse att hon inte kan begära eller skuldbelägga dej för att du prioriterar ditt och dina barns välmående före hennes och då är valet hennes om hon ska ta det lite lugnare eller avsluta förhållandet för att hitta något som passar hennes behov bättre.

 

Ingen av er lär ju må bra av att stanna i ett förhållande som inte fungerar. Mår en av er dåligt så kommer det naturligtvis att påverka den andre också förr eller senare...
Hur lång tid det tar beror på hur duktiga ni är på att spela teater inför varandra och er själva.

 

Hmm...
Look who's talking ;-)

 

Mycket bra och klokt skrivet och håller fullständigt med!

[Zartok]

• 0

Jag tycker att det låter som en bra idé att ta upp det du tänker och känner med henne. Kom ihåg att framföra det på ett tydligt sätt och ha i åtanke att säga att du tycker väldigt bra om henne också. Det är nog viktigt för henne att höra om du tar upp en sån här sak med henne.

[Unregistered5deb0b1d]

• 0

Nu har vi pratat mer under veckan. Det har varit väldigt varierande samtal, jag har mått dåligt med mycket ångest, delvis kopplat till att min exfru har fått en diagnos på allmän psyk. Det går inte att komma ifrån att vi sitter ihop på grund av barnen och att hennes hälsa påverkar min. Nu har jag haft barnen själv i snart tre veckor och det kommer nog att vara så en tid framöver. Min flickvän har ibland förståelse för detta, ibland tror hon att jag undviker henne och ibland så jag vet inte vad. 

 

Det är svårt och det är lätt att vela för man vill inte såra. Men GuessWho är inne på rätt linje. Just nu i mitt liv så är det nog inget bra val att ha flickvän då hon alltid kommer att komma i tredje hand och kommer att hamna i en situation där hon aldrig känner sig prioriterad. För det kan hon inte vara om allting annat i livet skall fungera. Så jag antar att det "enda rätta" här är att avsluta relationen. Ingen mår bra av att den pågår för längre och båda inte får vad de vill ha. 

[Unregistered01e78752]

• 1

TS, hur har det gått?

Har inga egna barn eller så men satt och tänkte på mina föräldrars skilsmässa när jag var i samma ålder som din dotter. Hade det inte varit för allt skitsnack som de drev bakom ryggen på varandra i min och min brors närvaro så hade det mycket väl kunnat vara det bästa som hänt. Leva i ett hem med två sammanbitna (och ibland exploderande) personer som det är meningen att man ska se upp till, ta efter och lära sig av och inte minst inför kommande relationer (vänskap som kärlek) men istället hamna i något sorts Kafka-likt mardrömsscenario... Det ger inte mycket positivt i form av underlag inför att stå på egna ben.  

Det är naturligtvis skillnad på effekt hos olika människor men hur skulle det vara om din dotter senare i livet befinner sig i en relation som inte är bra men hon väljer att stanna därför att hon inte vågar tro på en positiv förändring efter ett uppbrott för vare sig själv eller för sitt ev. framtida barn. Föräldrar har en skyldighet (ja, jag vet att det är lätt att säga i min situation men ändå) att visa på att förändringar kan vara av godo, hellre än att stanna i det tråkiga/dåliga men bekväma.

 

"Håller ihop för barnens skulle", det är endast något som vuxnas bekvämlighet myntat.

[GuessWho]

• 0

Jag är själv en "skilsmässounge" och är tacksam för ditt inlägg Hardcore_81.
Det fick mej att fundera på hur jag själv skulle tänka och tycka om jag hade varit i min dotter situation.

 

Till saken hör att frugan och jag inte är ovänner (inte alltid) och att vi aldrig har några "exploderande" utbrott så som min egen mor och far hade innan dom skildes. Livet i vårt hushåll är hyffsat fridfullt och de gånger som jag "exploderar" är de gångerna när frugans son hittar på dumheter och jag förlorar tålamodet. De gångerna det blir bråk hemma handlar i stort sett alltid om sonen och hans påhitt. Men medan frugan går omkring och tror att husfriden kommer att bli så mycket bättre den dagen då sonen mognat, skaffat sej ett jobb och flyttat ut så ser jag ändå inte hur vi ska kunna ha någon framtid ihop.

 

Jag föll för frugans varma hjärta. Hur hon brydde sej om de små detaljerna och om relationer. Men jag har under resans gång upptäckt att jag behöver mer än en fru med ett varmt hjärta.

 

När mina egna föräldrar skildes så var det inte någon smidig historia. Jag tror nog att jag fick se ett exempel på en skilsmässa som inte var helt perfekt ur ett barns perspektiv.

 

Om någon hade frågat mej då, när det blev uppenbart att min mor ville skilja sej från min far, så hade jag utan tvekan föredragit att mor och far fortsatte vara gifta även om det innebar att dom rök ihop ibland så hårtussarna for...
Min mor och far hade explosiva bråk då och då, något som jag och min fru inte har...

 

Trots det så hade jag som barn hellre valt att dom skulle fortsätta leva ihop om jag hade haft något att säga till om då.

Min dotter har också sagt att hon aldrig vill att jag och frugan ska skiljas. (ett par olika par har nyligen skiljt sej i vår vänkrets). Min dotters önskan ÄR viktig för mej. Hon är trots allt den viktigaste personen i mitt liv.

 

Med tanke på att frugan och jag i stort sett aldrig har några explosiva utbrott så som mina egna föräldrar hade och med tanke på att jag trots dessa utbrott hellre hade sett att min föräldrar fortsatte hålla ihop så lutar jag just nu åt att försöka respektera min dotters önskan om att inte skiljas....

 

Det enda bekymret är att jag har inte någon aning om hur i hela friden jag ska kunna undvika att mitt dåliga humör inte drar ner humöret för hela familjen, när det beror på att jag lever i en relation jag inte är nöjd med...

 

Som jag ser det så behöver jag bara "hålla ut" tills min dotter har blivit vuxen så att hon förstår vad det är jag pratar om när jag till sist ändå måste förklara för henne varför jag inte kan leva resten av mitt liv med hennes mor...

 

Var det NÅGON som förstod något alls av det jag precis har försökt förklara?  
 

[jaQoB]

• 0

Jag är själv en "skilsmässounge" och är tacksam för ditt inlägg Hardcore_81.
Det fick mej att fundera på hur jag själv skulle tänka och tycka om jag hade varit i min dotter situation.

 

...

 

Var det NÅGON som förstod något alls av det jag precis har försökt förklara?  
 

Förstod, men blev lite illa till mods på något vis   Man får ju bara ett liv...

Jag har inga barn, men däremot har jag provat på att skilja mig... 

 

Som många andra här varit inne på, skulle det inte kunna vara värt att prova parterapi? De flesta komuner erbjuder hjälp för en ganska rimlig summa, och man går oftast före i kön om man har barn.  

 

Har du vänner som delar ditt naturintresse? Någon du skulle kunna åka och vandra i fjällen med? Eller åka ut och fiska. Eller vandra i skogen. För att få den här naturdelen du saknar. För att känna att du inte behöver försaka allt det bara för att din fru inte delar fascinationen. 

Redigerat av jaQoB, 17 augusti 2015 - 14:29.

[hifimarcus]

• 0

Det finns både bra sätt och dåliga sätt att skiljas också om det nu kommer till det.

 

Jag är också ett skillsmässobarn som var 14år när mina föräldrar skilde sig, var väldigt jobbigt i början men gick bättre och bättre när jag märkte att mina föräldrar mådde mycket bättre på olika håll.

 

Det som hände efter ca 6mån var att min mamma började träffa en ny, och några månader efter det så frågade hon om han kunde flytta in hos henne. Trots att jag sa att jag inte ville det så gjorde dom det ändå (dom bodde i olika städer). Det gjorde att jag totalt sade upp min relation med mamma från att jag var 15-21år. När jag fick mitt egna barn så tog vi upp kontakten igen och har idag en relation som är väldigt tight, men hon kommer alltid ha tappat hela tonåren med en av sina söner pga egoistiskt tänkade.

 

Så skiljer man sig bör man ha full fokus på barnen, det tar tid att bearbeta och låta alltid sjunka ner. 

 

Har för övrigt också gått i egen familjerådgivning då vi hade ett destruktivt förhållande med en sambo som var bipolär och ett nyfött barn. Det kändes skönt att prata med någon annan i rummet, det gick som inte att undvika på samma sätt som man kan på hemmaplan.

 

Nu hjälpte det oss inte då grunden enligt mig satt i att min sambo var bipolär och väldigt svår att leva med.

[Unregisterede7287fbc]

• 0

skillde mig själv för 8 år sen med 2 barn, ena då 6 månader och andra 3 år...kunde ju ha skrivit det själv det du förklarar, hade liknande situation, och jag bet ihop lääänge å tänkte bara jag biter ihop så löser sig allt....ack så fel jag hade.

nu kan jag ju bara tala för mig själv då allas situation är olika, men det vet jag idag, att det aldrig skulle hållit i längden!

för nog är väl din egen lycka värt en hel del ändå, eller ditt liv hur du lever det?

barnen är nog inte dumma, och ser igenom en ganska snabbt, och tror du inte att barnen ändå när dom blir vuxna å du säger åt dom du var bara i förhållandet pga dom? att kanske det inte känns sådär jätte toppen för dom det då sen heller...

man kan ju vrida å vända på det hur man vill, men idag inser jag att om man själv är lycklig, så mår alla nog bättre av det i slutändan..

nu vill jag ju absolut inte  säga hur du ska göra, men tycker du ska absolut ta upp ditt problem med henne, för annars bygger du bara på det och blir till sist en tidsinställd bomb (så blev det för mig).

min story är nog väldigt lång och kan inte börja lägga det hit, men många år kämpa jag! och visst, kämpar ännu med exet framför allt (väldigt envis) och barnen som blivit 8 och 10 år idag, men dom vet jag är lycklig idag och en dag ska vi prata om det när dom förstår bättre.

 

nu har jag ny sambo och nytt barn kommer i mars, så för min del löste sig allt bra, och lyckligare idag än jag nånsin varit förut, och då man fått distans på det hela så kan jag inte begripa hur jag klara så länge som jag gjorde...

 

blev lite diffust skrivet, men bara fråga om det är nåt så kan jag dela med mig av mina erfarenheter...

nyckeln till det mesta är kommunikation, och kan rekommendera parterapi, det lär en hel del, oberoende utgången

[Zartok]

• 1

Jag är inte ett skilsmässobarn men önskar att jag har varit det. Mina föräldrar höll ihop mycket pga att morsan inte hade en nog stabil inkomst (egen företagare) och var dålig med pengar. Far min, som jag avskyr djupt, har varit väldigt elak mot morsan stundtals och han har ju vetat om att han sitter på kapitalet. Idag har jag ingen frivillig kontakt med mina föräldrar, och när jag är och fiskar mot dom bara över gatan. Jag går inte och säger hej.

Nu är garanterat ingen här likadan som min far var, och det är väl tur, men tänk efter hur ni behandlar varandra. Ett barn som växer upp i en kärlekslös relation där föräldrarna inte står ut med varandra blir inte gladare av att föräldrarna är ihop. Dom lär sig dålig konflikthantering.

Jag önskar att min mor hade kunnat skilja sig, och hon har sagt för bara några år sen att hon skulle ha gjort det och skitit i om hon hamnade hos soc eller vad som helst. Att höra sin mor säga att hon borde ha skiljt sig känns av, även om jag inte har en relation till henne. Hon vet ihop med allt. Även fast det inte räckte.

Fram tills att jag var runt 20 år så var jag rädd (ja, väldigt RÄDD) för alla vuxna män. Jag trodde att alla var som min far, aggressiva och elaka. Gissa om det blivit ett problem när jag träffat tjejers fäder

[robi]

• 0

Egen erfarenhet : livet är som en honungs burk, behövs lite för att ge sötma som räcker länge, men tar du för mycket och för ofta så kommer den burken att ta slut mycket snart! Allt handlar om respekt till varandra!

Har delat livet med min fru nu 15år, gifta i 10år, 2barn 2,5 och 5,5år.. Vi båda kan varandra in och ut, inget finns som inte jag vet om henne och hon om mig.. Vi gifte oss inte "bums" utan lät det komma naturligt, Det växte fram, vi tog oss tid och lärde känna varandra i ALLT och då menar jag ALLT!!!

I både hennes och min familj så är ett äktenskap något heligt, vi är katoliker för oss så erkänner inte kyrkan en skilsmässa, därav så gifter man sig i rådhus sen i kyrkan, IFALL man skulle vara tvungen att skilja sig så skall man kunna det enligt katolsk tro! Så du kan skilja dig på papper men du kommer aldrig vara skiljd i Kyrkans ögon, ALDRIG!

Vi kommer bägge från familjer med mycket stark familje tro. För oss kommer familjen först och allt i andra hand så som jobb etc. Vi bägge har sett och ser våra päron vårda sina äktenskap!

Visst måste luften rensas då och då mellan oss och det är ett måste, men bägge vet vart vi står och man går aldrig och lägger sig som ovänner!!!

Det viktigaste är lära känna varandra och respektera varandra. Det är ge och ta som gäller, älskar man någon/något så man är bered att offra sig själv för det, ja då vet man att man träffat rätt!

GE inte upp, har man valt en person att dela sitt liv med och till och med get nytt liv till världen, varför kassta bort det så lätt? Om man älskar så kämpa f*n då! Inget är omöjligt!!!

Jag ser/hör/känner folk som skiljer sig som på löpande band, vad är förklaringen? Jo, vi växte ifrån varan, han/hon hade andra tankar om livet, hon/han ville ha egen tid, hon/han saknar det man missat i livet, WTF kom igen!!!

I grund och botten så tror jag folk gifter sig och inte respekterar vad "gifta" sig betyder utan det är något så vanligt som att åka till coop och handla!
Nä, det är något så fint att det måste vårdas för resten av ditt liv, ta inget för givet utan att vara gift/partner är att respektera varandra, vårda varandra, förstå varandra, så fort du satt ditt namn på pappret så var bered att offra allt för er!, men det är inget man tänker på utan det är en naturlig sak som alltid finns där!!

Redigerat av robi, 17 augusti 2015 - 19:33.

[GuessWho]

• 6

Vet inte om du har missat något, men det går utmärkt att respektera varandra, vårda varandra och förstå varandra utan att vara gifta!

 

Att antyda att de som inleder en skilsmässa gör det istället för att kämpa som om det är den enkla vägen, är inte bara okunnigt utan direkt dumt. Förändring är det som kräver energi och att man orkar kämpa. Inte tvärtom. Det är inte någon kamp på något sätt att stanna kvar i en relation. Det är i värsta fall en ren kapitulation och i bästa fall ett nöje, men inte någon kamp (såvida inte den andre partnern vill lämna förhållandet såklart).

 

Det krävs inte något mod eller kraft att stanna kvar, men det krävs både MASSOR av mod och kraft att våga ta steget ut i en okänd framtid.

 

Dina råd känns inte som någon hjälp alls utan mer som ett slags familjepolitiskt inlägg.

[robi]

• 0

Vet inte om du har missat något, men det går utmärkt att respektera varandra, vårda varandra och förstå varandra utan att vara gifta!

Att antyda att de som inleder en skilsmässa gör det istället för att kämpa som om det är den enkla vägen, är inte bara okunnigt utan direkt dumt. Förändring är det som kräver energi och att man orkar kämpa. Inte tvärtom. Det är inte någon kamp på något sätt att stanna kvar i en relation. Det är i värsta fall en ren kapitulation och i bästa fall ett nöje, men inte någon kamp (såvida inte den andre partnern vill lämna förhållandet såklart).

Det krävs inte något mod eller kraft att stanna kvar, men det krävs både MASSOR av mod och kraft att våga ta steget ut i en okänd framtid.

Dina råd känns inte som någon hjälp alls utan mer som ett slags familjepolitiskt inlägg.

Jag valde min fru och hon mig under 5år innan vi sa ja. På fem år så lär man känna sin partner in och ut, finns inga överaskningra hon/jag kan komma med, finns inga "va tänker du så" "men, så vill inte jag" etc etc. Vi är på det klara när det gäller allt så som att uppfostra våra barn osv!

Det jag vill säga är att familjen kommer i förstahand sen om du vill kalla det för familjepoitik så får du göra det, men mata mig inte en massa strunt! När jag gifte mig så visste jag vad som krävs av mig och min partner, om man älskar något så mycket så är det inga konstigheter att hitta en lösning, det faller sig naturligt, man tänker ej ens på det! Man är två i ett äktenskap, om det krävs mod ut i det okända, ja då är du helt fel ute och inte borde ha gift dig/partnerskap!

Redigerat av robi, 17 augusti 2015 - 19:30.

[GuessWho]

• 5

Det kan faktiskt vara så att det inte finns några enkla svar.
Jag och min fru gifte oss först efter att ha levt ihop i 10 år, så det handlar inte om att lära känna sin partner.

Jag känner min partner utan och innan. Problemet är att människor förändras med åren. Vissa mer, andra mindre. Det som gjorde mej lycklig och tillfredställd för 20 år sedan är inte samma saker som gör mej lycklig nuförtiden. Behov jag hade för 20 år sedan är inte samma idag. Behov jag har idag hade jag kanske inte alls för 20 år sedan.

 

Ett äktenskap är inte en tavla som man under en arbetsam tid målar och sen hänger på väggen för att bevara tills döden skiljer oss åt. Ett äktenskap är som en växt, eller som ett träd och förändras hela tiden. Växer trädet på ett olyckligt vis och inte får någon hjälp så kan det mycket väl knäckas just på grund av att det har växt på ett olyckligt vis.

 

Det är alltså inte jag som pratar strunt i den här tråden...

Redigerat av GuessWho, 17 augusti 2015 - 19:38.

[robi]

• 0

Det kan faktiskt vara så att det inte finns några enkla svar.
Jag och min fru gifte oss först efter att ha levt ihop i 10 år, så det handlar inte om att lära känna sin partner.
Jag känner min partner utan och innan. Problemet är att människor förändras med åren. Vissa mer, andra mindre. Det som gjorde mej lycklig och tillfredställd för 20 år sedan är inte samma saker som gör mej lycklig nuförtiden. Behov jag hade för 20 år sedan är inte samma idag. Behov jag har idag hade jag kanske inte alls för 20 år sedan.

Ett äktenskap är inte en tavla som man under en arbetsam tid målar och sen hänger på väggen för att bevara tills döden skiljer oss åt. Ett äktenskap är som en växt, eller som ett träd och förändras hela tiden. Växer trädet på ett olyckligt vis och inte får någon hjälp så kan det mycket väl knäckas just på grund av att det har växt på ett olyckligt vis.

Det är alltså inte jag som pratar strunt i den här tråden...

Kunde inte sagt det bättre själv faktist. Ett äktenskap/partnerskap är som en blomma/växt, det krävs tid, omsorg, värme, sol, näring för att den skall ge frukt! Slarvar man med det, ja då vissnar/knäcks/ruttnar blomman/växten! Men om det är att spela mot ett mål hela tiden, ja då är det bäst att hoppa av!!! Fråga är bara hur det blev så!

Redigerat av robi, 17 augusti 2015 - 19:54.

[Unregistered2020]

• 2

Nej det finns inga enkla svar,min fru fick för sig fjol att vi skulle skiljas och jag ville inte,jag fick inte ens en sista chans att reparera äktenskapet.

 

Jag satte mig i bilen och körde dom 6 milen till min syster i göteborg och när jag låg i 170 på motorvägen tänkte jag att vad lätt det hade varit att dra till i ratten så hade allt varit slut,men då tänkte jag på min son,och det var det som fick mig att låta bli.

 

Men när jag kom ner till göteborg så sade min syster att hon har aldrig sett någon så ledsen som jag var då,det har tagit tid men nu är jag på väg upp ur gropen och tacka gudarna för att jag har kvar min hobby som är min hemmabio.

 

Min son är nu 12 år och har klarat denna situation väldigt bra,vi var på liseberg i helgen och hade en väldigt fin far och son upplevelse,så mitt mål nu är att umgås mer med min son så att han får känna sin far ordentligt.

[robi]

• 0

Nej det finns inga enkla svar,min fru fick för sig fjol att vi skulle skiljas och jag ville inte,jag fick inte ens en sista chans att reparera äktenskapet.

Jag satte mig i bilen och körde dom 6 milen till min syster i göteborg och när jag låg i 170 på motorvägen tänkte jag att vad lätt det hade varit att dra till i ratten så hade allt varit slut,men då tänkte jag på min son,och det var det som fick mig att låta bli.

Men när jag kom ner till göteborg så sade min syster att hon har aldrig sett någon så ledsen som jag var då,det har tagit tid men nu är jag på väg upp ur gropen och tacka gudarna för att jag har kvar min hobby som är min hemmabio.

Min son är nu 12 år och har klarat denna situation väldigt bra,vi var på liseberg i helgen och hade en väldigt fin far och son upplevelse,så mitt mål nu är att umgås mer med min son så att han får känna sin far ordentligt.

Det var hon som gav upp dig/er/familjen, hon tänkte förmodligen bara på sig själv. Att bara stänga av så är onaturligt för mig, man måste vara något så egotrippad att spela dom korten, att inte ens ge dig/son/familj en chans att prata hitta lösning etc. Oftast är det krafter utanför familjen som sätter kuggar i rullning! Men som sagt det är ett heltids jobb, krävs allt från er att det skall funka, vissa fall så faller allt sånt naturligt och man tänker inte ens på det!

[Unregistered6fb5a100]

• 0

Det kan faktiskt vara så att det inte finns några enkla svar.
Jag och min fru gifte oss först efter att ha levt ihop i 10 år, så det handlar inte om att lära känna sin partner.

Jag känner min partner utan och innan. Problemet är att människor förändras med åren. Vissa mer, andra mindre. Det som gjorde mej lycklig och tillfredställd för 20 år sedan är inte samma saker som gör mej lycklig nuförtiden. Behov jag hade för 20 år sedan är inte samma idag. Behov jag har idag hade jag kanske inte alls för 20 år sedan.

 

Ett äktenskap är inte en tavla som man under en arbetsam tid målar och sen hänger på väggen för att bevara tills döden skiljer oss åt. Ett äktenskap är som en växt, eller som ett träd och förändras hela tiden. Växer trädet på ett olyckligt vis och inte får någon hjälp så kan det mycket väl knäckas just på grund av att det har växt på ett olyckligt vis.

 

Det är alltså inte jag som pratar strunt i den här tråden...

 

 

Jag håller med om det du skriver och jag tror att du behöver fokusera på dig själv i detta. Vad vill du göra i livet? Jag förstår att du vill böra allt för din dotter, men vill man växa upp och känna att föräldrarna offrade sin lycka för ens skull? Jag tror föräldrar ska försöka vara lyckliga, vad det än innebär för de i frågan om skiljsmässa. För att uppfostra lyckliga barn tror jag man måste vara lycklig själv. Var en bra förebild för din dotter genom att ta hand om både dig själv och henne. 

 

Å andra sidan tror jag även att det är värt att kämpa, du måste fundera på hur du vill att relationen ska se ut, fungera och vad den ska ge dig. Försök sen vara tydlig och klar med din fru om detta i din kommunikation: sätt tydliga gränser och gör klart vad som är önskvärt. Man får tyvärr ofta den skit man tolererar. 

 

Det är också viktigt att du känner dig stark och självständig i relationen. Och att du känner att du kan hantera din stress och ångest bra själv eller med hjälp av vänner alternativt en terapeut. Hur är din förmåga att hålla kvar vid dig själv med din fru? Alltså ifall ni har ett bråk eller en argumentation, står du upp för dig själv och dina värderingar på ett sakligt sätt eller triggar det känslor som gör att du tappar dig själv för stunden? 

 

 

Och, hur är sexlivet?

[Unregistered40087]

• 0

TS du betonar de olika inställningar och intressen ni har. Men det måste väl finnas några gemensamma intressen också?

 

Det känns som det skulle vara mer framgångsrikt att börja där.

 

Sen behöver man ju inte alltid dela och göra allt tillsammans utan var och en kan också ägna egen tid åt sina specilaintressen

[Unregistereda299ec85]

• 2

Det var hon som gav upp dig/er/familjen, hon tänkte förmodligen bara på sig själv. Att bara stänga av så är onaturligt för mig, man måste vara något så egotrippad att spela dom korten, att inte ens ge dig/son/familj en chans att prata hitta lösning etc. Oftast är det krafter utanför familjen som sätter kuggar i rullning! Men som sagt det är ett heltids jobb, krävs allt från er att det skall funka, vissa fall så faller allt sånt naturligt och man tänker inte ens på det!

Är det för att du är katolik som ger dig rätten att kalla en okänd människa, från en okänd situation, för egoistisk? Framför allt då vi bara sett en del av ena sidan utav myntet.

 

Lustigt att troende alltid har de rätta svaren till allt... 

[Zartok]

• 0

Hur länge har alla varit ihop innan dom gift sig? Det är sju år för mig och tanten nästa månad och vi är fortfarnade ogifta

[robi]

• 0

Är det för att du är katolik som ger dig rätten att kalla en okänd människa, från en okänd situation, för egoistisk? Framför allt då vi bara sett en del av ena sidan utav myntet.

Lustigt att troende alltid har de rätta svaren till allt...

Det jag säger är att, om du väljer en person att dela ditt liv med och att föda nytt liv in till världen borde respekteras mera, om du vaknar upp om 10år och tänker, va f*n har jag gjort, ja då är du inte ämnat för det och har varit för omogen när du tog det beslutet. Vi tar på det här ämnet så lätt, det är väl inget att gifta/partner och att ta barn till
Världen, va f*n funkar det inte så funkar det inte!
Det är tragiskt att barn skall födas av kärlek men behövas köras fram och tillbaka för att "föräldrar" i frågan inte var redo för allt det här!!!

[robi]

• 0

Hur länge har alla varit ihop innan dom gift sig? Det är sju år för mig och tanten nästa månad och vi är fortfarnade ogifta

Ansolut inget fel i det!!! Sju år är grymt, vem säger att ni någonsin måste gifta er? Passar det så gör det de! Men tar man steget att lämna sitt liv/respekt/omsorg/tillit/ till din partner i giftemål så måste man vara bered att offra allt vise verse! Jag själv har varit gift i 10år nu, innan ihop i 5år!

[Unregistereda299ec85]

• 1

Det jag säger är att, om du väljer en person att dela ditt liv med och att föda nytt liv in till världen borde respekteras mera, om du vaknar upp om 10år och tänker, va f*n har jag gjort, ja då är du inte ämnat för det och har varit för omogen när du tog det beslutet. Vi tar på det här ämnet så lätt, det är väl inget att gifta/partner och att ta barn till
Världen, va f*n funkar det inte så funkar det inte!
Det är tragiskt att barn skall födas av kärlek men behövas köras fram och tillbaka för att "föräldrar" i frågan inte var redo för allt det här!!!

Så om jag träffar en person, vi håller ihop i 8 år innan vi gifter oss. Efter ytterligare 5 år så ändras min partners prioriteringar i livet och hon vill något helt annat jämfört med för 13 år sedan då hon var 22. Hon och jag har nu inte längre samma mål i livet, men var säkra på att vi hade det för 5 år sedan.

 

Är hon egoistisk för att hon ändrat sina värderingar eller var vi omogna som inte kunde gissa oss till det för fem år sedan?

 

 

 

Eller om man träffar en kvinna och man kompletterar varandra, allt säger klick från början. Ingen vill ha barn, båda gillar att resa och se sig omkring. Båda var 35 när de träffades och de gifte sig fyra år senare.

 

Plötsligt börjar vänner få barn och plötsligt vill den ena parten lägga resandet åt sidan och skaffa barn, trots att man för bara 3-4 månader sedan var rörande överens om att barn inte passar in i livsstilen och man var fortfarande som skapta för varandra.

 

Ska den ena personen offra allt bara för att man gift sig?

 

 

 

Är det fel att gifta sig för den ekonomiska trygghetens skull?

Redigerat av Unregistereda299ec85, 17 augusti 2015 - 21:20.

[robi]

• 0

Det skiljer sig inget från att gifta sig eller vara sambo tilsö döden skiljer er åt!!! Folk tar bara saker för givet och för lätt!!!

När det kommer till att gifta sig så ser jag att nordiska länder tar för lätt på det här, vad som krävs och offras kontra sydeuropa!

Redigerat av robi, 18 augusti 2015 - 05:34.

[Unregistereda299ec85]

• 0

sulan, det skiljer sig inget från att gifta sig eller vara sambo tilsö döden skiljer er åt!!! Folk tar bara saker för givet och för lätt!!!

När det kommer till att gifta sig så ser jag att nordiska länder tar för lätt på det här, vad som krävs och offras kontra sydeuropa!

Du svarade inte på mina frågeställningar.

[GuessWho]

• 3

Kunde inte sagt det bättre själv faktist. Ett äktenskap/partnerskap är som en blomma/växt, det krävs tid, omsorg, värme, sol, näring för att den skall ge frukt! Slarvar man med det, ja då vissnar/knäcks/ruttnar blomman/växten! Men om det är att spela mot ett mål hela tiden, ja då är det bäst att hoppa av!!! Fråga är bara hur det blev så!

Mitt äktenskap är inte ett Bonsai-träd som är hårt tuktat och styrt till någon form som ägaren har bestämt!
Mitt förhållande är mer att jämföra med ett träd, vilt växande i full frihet och nu håller det på att falla omkull så fort det kommer en minsta lilla vindpust.

 

Rätt eller fel, men så är läget.

 

Å andra sidan tror jag även att det är värt att kämpa, du måste fundera på hur du vill att relationen ska se ut, fungera och vad den ska ge dig. Försök sen vara tydlig och klar med din fru om detta i din kommunikation: sätt tydliga gränser och gör klart vad som är önskvärt. Man får tyvärr ofta den skit man tolererar. 

 

Det är också viktigt att du känner dig stark och självständig i relationen. Och att du känner att du kan hantera din stress och ångest bra själv eller med hjälp av vänner alternativt en terapeut. Hur är din förmåga att hålla kvar vid dig själv med din fru? Alltså ifall ni har ett bråk eller en argumentation, står du upp för dig själv och dina värderingar på ett sakligt sätt eller triggar det känslor som gör att du tappar dig själv för stunden? 

 

 

Och, hur är sexlivet?

Sedan bröllopet för 10 år sedan så har sexlivet minskat från några få intima stunder per år till flera år i mellan stunderna. När relationen inleddes så var jag medveten om våra olikheter, men tyckte inte att skillnaderna spelade någon roll, men med åren så har jag kommit underfund med att jag har behov som aldrig blir tillfredställda p.g.a. våra olikheter och med tiden så har detta vuxit till ett allt större problem.

Jag älskar t.ex. mat och provar gärna nya saker, frugan har en strikt diet på mindre än en handfull rätter och ser ingen som helst anledning att prova något nytt. Inte ens om det innebär att hon får gå hungrig.
Jag älskar att upptäcksfärder, oavsett om det är spontana eller planerade, för mej är resan i sej målet men för frugan är själva resan ett nödvändigt ont för att komma någonstans.

Som jag kanske nämnt tidigare så älskar jag att vara ute i naturen (hör ihop med upptäckarlusten kanske), men frugan beundrar hellre naturen i fem minuter med hjälp av national geografic eller liknande tv-program.

 

Det var bara några få exempel på skillnader som jag inte trodde skulle ha någon större betydelse i längden. "Kärleken övervinner allt" och annat liknande trams var vad jag trodde på.

 

Men så känns det inte längre. Jag vill att min fru ska vara delaktig i mitt liv och inte bara för att jag vill det utan för att hon själv känner att hon vill vara det. Men ska hon vara delaktig i mitt liv, så måste hon ju vara med på mina upptäcktsfärder, prova nya maträtter, följa med ut på sjön (och under) o.s.v...

Även om frugan skulle "ge mej" så mycket rörelsefrihet så att jag kan få resa och äta så mycket jag vill, så är hon inte med och delar mina upplevelser och mitt liv så som jag önskar att hon skulle.

 

Min tro på förhållandet svajar ordentligt, eftersom jag känner frugan så väl så att jag vet att hon hade mått dåligt om hon hade varit tvungen på att ändra sej själv ända in i grunden för att jag ska må bra och det betyder bara att problem som jag har helt plötsligt blir hennes problem.

 

TS du betonar de olika inställningar och intressen ni har. Men det måste väl finnas några gemensamma intressen också?

 

Det känns som det skulle vara mer framgångsrikt att börja där.

 

Sen behöver man ju inte alltid dela och göra allt tillsammans utan var och en kan också ägna egen tid åt sina specilaintressen

De gemensamma intressena är vår dotter och vårt hem. Men det räcker inte längre för mej för att fylla ut tomrummet som växer av att mina andra intressen inte tillfredställs.

 

 

Hur länge har alla varit ihop innan dom gift sig? Det är sju år för mig och tanten nästa månad och vi är fortfarnade ogifta

Frugan och jag "umgicks" först i ett antal månader innan jag fick kalla fötter och bröt upp första gången. efter drygt 1-2 år så tog ett annat förhållande frugan hade haft med sin sons far slut och av en händelse började vi träffas igen.

Efter att vi hade börjat träffas igen så tog det ca 10 år innan vi gifte oss och nu har vi varit gifta i drygt 6 år.

 

Det jag säger är att, om du väljer en person att dela ditt liv med och att föda nytt liv in till världen borde respekteras mera, om du vaknar upp om 10år och tänker, va f*n har jag gjort, ja då är du inte ämnat för det och har varit för omogen när du tog det beslutet. Vi tar på det här ämnet så lätt, det är väl inget att gifta/partner och att ta barn till
Världen, va f*n funkar det inte så funkar det inte!
Det är tragiskt att barn skall födas av kärlek men behövas köras fram och tillbaka för att "föräldrar" i frågan inte var redo för allt det här!!!

Varit omogen när jag tog beslutet????

Du har ett sätt uttrycka dej som höjer min puls markant...

Folk förändras. Tider ändras, behov ändras. Träd växer och ser annorlunda ut efter några år...
Det handlar inte om omognad utan snarare tvärtom eftersom mognadsprocesser också är förändringsprocesser...

 

[robi]

• 0

Det är det som är det roliga, att tider förändras, man åldras, man växer samman, blir ett mot världen!!!

Du/Ni borde vårda erat äktenskap som ett bonzai träd! Man fogas samman om man har hittat rätt person att dela allt det här med! Det är här jag tycker det är tragiskt/tråkigt att man kommer på först efter många år att man är helt fel ute, allt handlar om att ge och ta!

Så som du beskriver det att allt "typ" ändra med tiden det köper jag inte. Visst allt ändras men då ändras det med er tillsammans, det handlar om att vårda äktenskapet/partnerskapet på ett sätt som "i mitt fall, är naturligt", prata, älska, respektera, tjafsa etc!

Ignorera mina innlägg om det höjer din puls, jag talar om egen erfarenhet, hur jag växer för varje dag i ett äktenskap som vattnas och tas om hand om 24/7. Det är din topic, vill du att jag skall vara utanför så är det bara att säga till!

Redigerat av robi, 17 augusti 2015 - 21:51.

[Unregistereda299ec85]

• 3

Det är det som är det roliga, att tider förändras, man åldras, man växer samman, blir ett mot världen!!!

Du/Ni borde vårda erat äktenskap som ett bonzai träd! Man fogas samman om man har hittat rätt person att dela allt det här med! Det är här jag tycker det är tragiskt/tråkigt att man kommer på först efter många år att man är helt fel ute, allt handlar om att ge och ta!

Så som du beskriver det att allt "typ" ändra med tiden det köper jag inte. Visst allt ändras men då ändras det med er tillsammans, det handlar om att vårda äktenskapet/partnerskapet på ett sätt som "i mitt fall, är naturligt", prata, älska, respektera, tjafsa etc!

Nu får du fan sluta sniffa lim eller vad det är ni pysslar med i kyrkan, man blir fan mörkrädd hur hjärntvättade vissa människor är 

[GuessWho]

• 3

Till

[Unregistereda299ec85]

• 2

Till

havs?

[Unregistered6fb5a100]

• 0

Sedan bröllopet för 10 år sedan så har sexlivet minskat från några få intima stunder per år till flera år i mellan stunderna. När relationen inleddes så var jag medveten om våra olikheter, men tyckte inte att skillnaderna spelade någon roll, men med åren så har jag kommit underfund med att jag har behov som aldrig blir tillfredställda p.g.a. våra olikheter och med tiden så har detta vuxit till ett allt större problem.

Jag älskar t.ex. mat och provar gärna nya saker, frugan har en strikt diet på mindre än en handfull rätter och ser ingen som helst anledning att prova något nytt. Inte ens om det innebär att hon får gå hungrig.
Jag älskar att upptäcksfärder, oavsett om det är spontana eller planerade, för mej är resan i sej målet men för frugan är själva resan ett nödvändigt ont för att komma någonstans.

Som jag kanske nämnt tidigare så älskar jag att vara ute i naturen (hör ihop med upptäckarlusten kanske), men frugan beundrar hellre naturen i fem minuter med hjälp av national geografic eller liknande tv-program.

 

Det var bara några få exempel på skillnader som jag inte trodde skulle ha någon större betydelse i längden. "Kärleken övervinner allt" och annat liknande trams var vad jag trodde på.

 

Men så känns det inte längre. Jag vill att min fru ska vara delaktig i mitt liv och inte bara för att jag vill det utan för att hon själv känner att hon vill vara det. Men ska hon vara delaktig i mitt liv, så måste hon ju vara med på mina upptäcktsfärder, prova nya maträtter, följa med ut på sjön (och under) o.s.v...

Även om frugan skulle "ge mej" så mycket rörelsefrihet så att jag kan få resa och äta så mycket jag vill, så är hon inte med och delar mina upplevelser och mitt liv så som jag önskar att hon skulle.

 

Min tro på förhållandet svajar ordentligt, eftersom jag känner frugan så väl så att jag vet att hon hade mått dåligt om hon hade varit tvungen på att ändra sej själv ända in i grunden för att jag ska må bra och det betyder bara att problem som jag har helt plötsligt blir hennes problem.

 

De gemensamma intressena är vår dotter och vårt hem. Men det räcker inte längre för mej för att fylla ut tomrummet som växer av att mina andra intressen inte tillfredställs.

 

Varit omogen när jag tog beslutet????

Du har ett sätt uttrycka dej som höjer min puls markant...

Folk förändras. Tider ändras, behov ändras. Träd växer och ser annorlunda ut efter några år...
Det handlar inte om omognad utan snarare tvärtom eftersom mognadsprocesser också är förändringsprocesser...

 

 

 

Fokusera på dig själv istället, jobba för att komma i god kontakt med vad du vill ha ut av livet, vad du har för behov och hur detta passar ihop med ett förhållande till en respektive. Det kan låta hårt men förhållande är inte värda ett skit om de inte ger dig vad du vill ha/fyller dina behov. Det finns inget vackert i självuppoffring överhuvudtaget och i slutändan handlar detta om dig. Ironiskt nog tror jag att förhållandet har störst chans att klara sig om du ser situationen för vad det är: en chans till personlig tillväxt och nya äventyr i ditt liv. Du måste själv ta ett beslut vad dessa äventyr ska innebära, vill din fru följa med så gör hon det annars lever du ditt liv utan henne. 

 

Tyvärr har Hollywood gett oss en ganska skruvad bild av relationer med sina förbannade romcoms. 

 

Passion och intimitet finns mellan 2 självständiga och starka individer som står upp för sig själv inför varandra och vågar vara sig själv hela vägen. Gör du detta eller böjer du dig för din fru? 

 

Fokusera på dig själv och tänk mindre på vad hon har för fel/styrkor. 

 

robi kan ta och hoppa av den höga hästen, en dömande attityd hjälper ingen.

[Unregistereda299ec85]

• 2

Det här har inget med Kyrkan att göra. Jag var sist i kyrkan när jag döpte mina barn, bara för att ge dom ett namn. Själv så tycker jag att kyrkan är parasiter och ett gäng pedofiler!!!

Ändå har de lyckats tuta i dig så mycket dynga att du nu sitter och predikar för alla hur ett förhållande SKA skötas/vårdas/tuktas etc...?

 

Och jag har givit två barn deras namn utan att behöva döpa dem. Båda lyssnar till dessa jättebra... 

 

Men du vaknar nog tids nog också

Redigerat av Unregistereda299ec85, 17 augusti 2015 - 22:01.

[GuessWho]

• 2

Ignorera mina innlägg om det höjer din puls, jag talar om egen erfarenhet, hur jag växer för varje dag i ett äktenskap som vattnas och tas om hand om 24/7. Det är din topic, vill du att jag skall vara utanför så är det bara att säga till!

Till

 

havs?

;-)

 

Det här har inget med Kyrkan att göra. Jag var sist i kyrkan när jag döpte mina barn, bara för att ge dom ett namn. Själv så tycker jag att kyrkan är parasiter och ett gäng pedofiler!!! Finns inget mer jag hatar en kyrkan, men det här handlar inte om kyrkan!!!

Religion är något personligt som borde respekteras så, hur man en utövar det!

Du säger att du talar av egen erfarenhet men du dömer andra baserat på fördomar, okunnighet och inskränkthet.

 

Du tycker tydligen att "Bonsai"-modellen är den rätta vägen att gå. Hårt styrt, kontrollerat och helt utan frihet att växa som det vill.

 

Låter inte som en katolik utan snarare som en taliban!

 

Jag föredrar modellen "vilt växande" eftersom det är en friare modell. Får man ett förhållande med sådan frihet att bli bra så överträffar den allt.

 

Problemet med frihet är att man inte har så stor kontroll över det som händer. Men det är just det som är charmen med frihet.

[Unregistereda299ec85]

• 0

Ah, såg inte hans editering. Men då reser jag mig också och säger Till !

Edit: Och där hamnade predikanten på ignore.

Redigerat av Unregistereda299ec85, 17 augusti 2015 - 23:14.