Tales of Berseria

• Genre: JRPG
• Släppdatum: 27 januari 2016                
• Utvecklare: Bandai Namco
• Utgivare: Bandai Namco
• Plattform: PC/PS4

Det senaste spelet som var riktigt bra i mitt tycke i den nästan årligen återkommande rollspelsserien ”Tales of”, nu uppe i sexton eller sjutton spel, var Tales of Xilia. Det släpptes 2013 och sedan dess har man släppt en uppföljare i Xilia 2 som återanvände alldeles för mycket element och luktade lite för mycket cashgrab för min smak, samt förra årets Zestiria som inte alls gick hem hos varken kritiker eller fans.

Berseria är i viss mån en uppföljare till Zestiria, men utspelar sig flera hundra år tidigare och således behöver man inte ha spelat Zestiria. Lyckligtvis har de också lyssnat på kritiken från de två tidigare spelen och förbättrat sig på alla punkter. Jag tänkte ärligt talat inte recensera det då jag kände att serien var på nedgång och behövde förnya sig, men jag gav det en chans efter att ha läst flera positiva intryck och det är jag glad att jag gjorde. Jag håller nämligen Berseria som seriens bästa spel någonsin och det bästa japanska rollspelet jag lirat sedan FFXIII.

Anledningen till att det är så bra är att karaktärsensemblet är helt fantastiskt. Det är bara för Final Fantasy XV att se och lära – man behöver inte flashig grafik om man har karaktärer med ett djup. Istället för fyra killar ur ett pojkband så bjuder Berseria på en tydlig kvinnlig huvudperson i Velvet Crowe, omgiven av både killar och tjejer som är minst lika färgstarka.

Velvet är en intressant huvudkaraktär. För tre år sedan var hon med om en traumatisk upplevelse som förändrade hennes liv. Hon förvandlades från en snäll och älskvärd människa till en demon – som käkar andra demoner. I tre år hölls hon fånge i en mörk håla där hon livnärde sig på andra demoner, enbart driven av sitt brinnande hat mot den person som förstörde hennes liv och tanken på att en dag bryta sig ut och ta sin efterlängtade hämnd. Det är det enda hon drivs av, ingenting annat spelar någon roll för henne. Hon är likgiltig inför andras behov. Hon ska ha sin hämnd, kosta vad det kosta vill, och det driver henne till vansinne.

På resans gång träffar hon så på andra intressanta personer, eller vad sägs om Rokurou - en demon med ett legendariskt svärd som han av någon anledning inte vill använda, Magilou - en kunnig, uttråkad häxa som framstår som apatisk inför gruppens svårigheter och som älskar kaos och skådespel, Laphicet – en hjärntvättad pojke med mystiska krafter och ett hjärta av guld, samt Eizen – en stenhård pirat som slåss med bara knytnävarna, kallar sig för liemannen och är drabbad av otur; varje gång han singlar slant så kommer en dödskalle upp. Och denna otur drabbar även de omkring honom.

Därtill tillkommer andra som jag inte kan ta upp pga spoilers, samt att även antagonisterna är riktigt välgjorda. Dialogen sitter som ett smäck och engelskan är duglig (förutom en viss gnällande unge som man stöter på sent in i spelet och som tur är inte har någon stor roll). Storyn förklaras grundligt till skillnad från vissa andra fantasyspel med ihopklippt berättelse. Och framförallt är det så skönt att spela ett brokigt gäng med halvonda figurer och inte den här typiska pojkhjälten som är genomgod och ska rädda världen tillsammans med sin barndomsvän som är kär i honom utan att han fattar någonting. Velvet och hennes piratgäng gör vad de gör enbart för att det gynnar dem och de har inget emot att döda eller smutsa ner händerna för att få gjort vad som måste göras. Samtidigt finns fortfarande seriens klassiska humor kvar.

Man har dessutom fixat till saker i gameplayet som inte var tillfredsställande i tidigare spel. I Zestiria hade de något extremt jobbigt system för att uppgradera vapen och sånt, det är nu klart enklare så att man slipper tänka på det så mycket. De har även gjort miljöerna och kartorna mer varierade, men faktum kvarstår att det fortfarande är för mycket stora öppna fält och tråkig inomhusdesign. Bättre än tidigare, men de måste fixa detta alltså.

Spelet tog mig 65 timmar att klara så det är rejält stort och tidskrävande, men de hade kunnat ta bort minst 20-30 timmar om de bara struntade i alla förbannade onödiga transportsträckor. Det tar säkert 30 timmar innan man kan snabbtransportera sig med hjälp av flaskor som man köper och även det är begränsat och kan inte alltid användas för direkttransport dit man vill. De introducerar även en slags svävande surfbräda som man tar sig snabbare fram med än till fots, men det är samma med den, den introduceras väldigt sent och så måste man dessutom hitta en grej i varje område för att kunna använda den.

Stridssystemet är dugligt, även detta bättre än tidigare. Kameran var skitdålig i Zestiria men den är nu fixad. Striderna bygger på en mätare med ”souls”, själar. Om man har tre så kan man aktivera ett slags bärsärkarläge där man gör mycket mer skada och är mer eller mindre odödlig. Att hålla igång detta genom att få fler själar, vilket man får genom att t.ex. undvika attacker eller döda/chocka fiender, är nyckeln till att vinna fighter. Men faktiskt, för en gångs skull så är även ens medspelare väldigt kompetenta. Det har hänt att jag har dött och sedan har datorn vunnit striden åt mig.

Visst, spelet är inte så svårt på normal, men ibland blir fighterna tuffa och då kan man köra lite mikromanagement där man i realtid byter ut karaktärer som är skadade mot andra så att de får vila och få upp liven och sedan hoppa in igen. Vissa kan även efter ett tag återuppliva döda karaktärer så det är viktigt att hålla dessa vid liv. Med ett tryck på en knapp får man dessutom information om fiendens svagheter och kan då anpassa sina attacker efter detta. Striderna laddas både in och ut snabbt och är fulla av trollformler som flyger omkring när det stridas som mest, vid ett fåtal tillfällen gick till och med frameraten ner på PS4 Pro, vilket inte är konstigt då det är mycket effekter på skärmen.

Grafiken är annars inte så imponerande, det är trots allt fortfarande ett PS3-spel i grunden. Det ser bättre ut än tidigare Tales-spel ska sägas, flyter på i 60 fps och laddningstiderna är också obefintliga. Men vissa texturer ser värre ut än på N64 och animationerna i mellansekvenserna är inte roliga när de står med armarna utåt som dockor. Tack och lov ser det ut som att detta är det sista spelet i serien som släpps på PS3 dock (här i väst släpptes Berseria inte ens till PS3, bara i Japan), så jag ser verkligen fram emot ett Tales byggt för den nya generationen i och med nästa del.

Sen har det tydligen gnällts en del på Velvets standardoutfit (trots att den är designad av en tjej smh), för att den visar en del hud. Jag skulle i så fall vilja gnälla för att den är ful, men man kan byta till hennes bykläder direkt om man vill, så jag ser inte riktigt problemet. Jag önskar dock att man hade mer kläder överlag, det är samma föremål som vanligt och de är jobbiga att hitta. Klädsystemet är en bra idé eftersom de kläder och tillbehöver man väljer även syns i mellansekvenserna, men de måste ju göra det bättre. Nya grejer, mycket, mycket fler grejer och inte bakom paywalls som DLC, lättare att hitta utan att grinda... Just detta tycker jag är väldigt tråkigt, jag förstår modellen bakom, många lättlurade som de kan tjäna pengar på, men förr i tiden fick vi sånt i spelet. Nu måste man köpa det. Fel väg att gå för oss konsumenter. Erbjud i så fall ett lämpligt sätt att få tag i dem i spelet.

Pusslen är tyvärr också urtråkiga. De består bara av att hitta en switch och utmaningen ligger i att komma ihåg vart fasen man har varit, vilket är ganska så kämpigt på den sista dungeonen innan slutbossen med dess multitud av portaler och knappar på olika nivåer. Där gäller det att hålla mycket i huvudet.

Slutsats: Tales of Berseria är ett fantastiskt bra JRPG som helhet, nästan som en visuell novell light, för de som gillar genren och har tid att plöja ner på ett 60 timmar långt spel. Eskapism när den är som bäst. Karaktärerna är svåra att inte älska, medan gameplayet är bättre än tidigare. Däremot kan de korta ner tiden med i alla fall 20-30 timmar om de tar bort alla onödiga transportsträckor. Om de gör så och har lika bra karaktärer som här, färre men bättre dungeons, mycket bättre pussel, snyggare grafik och dessutom förbättrar klädsystemet så har man en riktig tia på gång. Nu får de nöja sig med det bästa Tales-spelet på många år, kanske någonsin.