Mass Effect: Andromeda

• Genre: Action-RPG
• Släppdatum: 23 mars 2017                   
• Utvecklare: Bioware
• Utgivare: EA
• Plattform: PC/PS4/XB1

Fem år har förflutit sedan miljontals spelare världen över plötsligt skrek ut i besvikelse över slutet på Mass Effect-trilogin. Det var så inkomplett att EA senare fick patcha in ett ”riktigt” slut på allmän begäran. Men trots detta var trean ett bra spel, även om jag absolut inte tycker det förtjänade 93 % på Metacritic.

Idag är recensionsklimatet annorlunda. Kritikerna har vågat bli mer kritiska och det är inte längre säkert att ett spel får ett högt betyg bara för att det är ett efterlängtat storspel. Om Mass Effect 3 hade släppts idag är jag övertygad om att det hade fått ett lägre betyg, precis som jag är övertygad om att Mass Effect: Andromeda hade fått ett högre betyg om det släppts för fem år sedan.

De flesta gamers har väl sett alla memes rörande Mass Effects animationer vid det här laget. Man lägger upp korta YouTube-klipp där man samlar alla dåliga animationer och buggar i komprimerad form och gör sig lustig över det. Detta startade något, känner jag, som har lett till att Andromeda fått oförtjänt med kritik och dömts ut på förhand av många gamers och förmodligen av en del kritiker också. Själv tycker jag det är ett mycket bra spel med många brister – men i grunden är det en Mass Effect-upplevelse.

Storyn inleds 2185, mellan det andra och tredje spelet i originaltrilogin. Citadelrådet bestämmer sig för att utforska Andromedagalaxen och varje ras skickar således iväg 20 000 utvalda som hålls nedfrysta under den 600 år långa resan. Varje ras väljer en ledare som kallas för en Pathfinder. Som människornas Pathfinder (Ryder) är det spelarens uppdrag att styra sitt eget skepp, kommandera besättningen och hitta beboeliga planeter åt gästerna från Vintergatan.

Precis som i originaltrilogin väljer man själv om man vill spela som kvinna eller man och jag rekommenderar att skapa en egen karaktär av den enkla anledningen att standardmodellerna som Bioware har skapat inte är bra nog. Man kan enkelt göra bättre själv, trots den usla karaktärseditorn som t.ex. bara har ett tiotal frisyrer och skäggmodeller och inte ens gör det möjligt att göra grundläggande saker som att välja stil på ögonbryn eller kroppsbyggnad. Det fattiga utbudet innebär tyvärr också att många modeller påminner om varandra. Det tog inte lång tid innan jag såg NPC:s med min egen frisyr t.ex.

Efter att ha utfört lite småuppdrag ombord rymdstationen Nexus som är Andromedainitiavets bas öppnar spelet upp sig och jag får åka omkring med rymdbilen Nomad på den första planeten, Eos. Det visar sig att man har tittat på Dragon Age: Inqusition och gjort stora öppna världar med mängder av sidouppdrag och därmed massor av symboler på kartan a la Ubisoft. Detta är i stor kontrast till framförallt tvåan och trean som var klart mer linjära och styrda upplevelser. Alla gillar inte detta, men jag måste säga att jag föredrar att ha mycket att göra i den här galaxen och det är absolut valfritt – vill man så kan man klara spelet på 15 timmar, men då missar man mycket. Om man vill sätta sig in i spelvärlden och deras raser så bör man göra många av sidouppdragen och då kan en genomspelning ta 80-100 timmar för det finns alltid något nytt som ploppar upp.

Sidouppdragen är av varierande kvalitet, de hade säkerligen tjänat på att dra ner på dem och göra sidokaraktärerna bättre och mer varierade och uppdragen lite mindre copy/paste. De figurer man får uppdragen av är nämligen väldigt generiska till utseendet som en konsekvens av att utvecklingstiden verkar ha tagit slut. Man ser att alla Asari använder samma mall och Angara-rasen är förmodligen inavlad eftersom nästan alla är identiska.

Detta till trots så gör jag gladeligen sidouppdragen då de fläskar ut storyn och ger mig mer info om hur raserna och planeterna fungerar, för att inte tala om att det är kul att se hur Ryder och besättningen reagerar på dem. Sen är kompanjonuppdragen och huvuduppdragen bättre, det går förstås som vanligt att romantisera de flesta ur besättningen och mer därtill. Dock är det lite udda på så sätt att om man spelar som man så kan man bara vara hetero och därmed begränsas utbudet jämfört med om man spelar som kvinna eftersom man då är bisexuell. Jag har sett det klagas på besättningen, men jag gillar nästan alla, från den erfarna kroganen Drack till den udda angaren Jaal och till skillnad från trilogin så pratar och interagerar besättningen med varandra, även när Ryder inte är närvarande, vilket är en trevlig touch som gör spelet mer levande.

Storyn, jag tycker den är intressant nog, det handlar mest om att lära känna besättningen och den nya galaxen. Jag tror många reagerar på att stämningen är så lättsam, medan den i trilogin var mer seriös. Det är lite som om Joss Whedon hade skrivit manuskriptet, FemRyder påminner nämligen lite om vampyrjägaren Buffy med sina skämt och sin lättsinnighet. Som en stor Whedon-fan har jag inga problem med det dock, men vissa scener kan ju framstå som avdramatiserade när så gott som allting tas med en klackspark.

Rollspelsaspekten måste jag dock säga är sämre än tidigare. Man får göra några viktiga val under spelets gång och karaktärerna reagerar därefter, men jag saknar förmågan att påverka i större grad. Jag kan inte vara ond, utan det handlar oftast om att jag säger något på ett snällt sätt eller ett lite taskigare sätt, men det leder oftast till samma utgång. Visst, man får sätta tonen och man kan bestämma om man ska hjälpa till eller inte, men spelet har redan bestämt att Ryder är god. Det är så långt ifrån Biowares Knights of the Old Republic som man kan komma. Med det sagt får man ändå rollspela och reagera, men inte som jag hade hoppats. Ens valmöjligheter är begränsade.

Sen har vi animationerna som sagt. Det går inte att komma ifrån att de inte håller samma klass som man vant sig vid numera och att det gör att storyn blir lidande. Det första Mass Effect ser faktiskt bättre ut på många håll. Läppsynken samarbetar inte alltid med resten av ansiktet, samtidigt som rörelserna är överdrivna, så det är inte svårt att förstå Pinguliknelserna när de gör sina trumpetmunnar. Känslor blir svårt att förmedla när inget fungerar som det ska och det blir snarare komiskt. Än värre är nog sättet de springer eller går på, det ser nästan alltid sjukt ut i mellansekvenserna. Ljussättningen kan också ibland bli fel så att karaktärerna ser helt konstiga ut, som om man lyser med en ficklampa nerifrån och delar av ansiktet är upplyst och andra delar i skugga.

Det positiva är att man vänjer sig någorlunda och att utomjordingarna framstår som bättre gjorda. Det är överlag inte fullt så farligt som det verkar när man kollar YouTube. Jag tycker min Ryder lyckas ganska bra för det mesta till och med. Men det är självfallet en brist som man hoppas att de lägger stort fokus på i en eventuell tvåa.

Däremot tycker jag att de har lyckats med planeterna, som är majestätiska och enorma. Att utforska planeter är något Andromeda gör oändligt mycket bättre än ett spel som No Mans Sky. Här känner man sig som en utforskare av det okända och det är belönande att terraforma en planet och se hur den ser ut efteråt. Det hjälper att ljudbilden är så bra, vare sig det handlar om det jetski-liknande ljudet när Nomad studsar fram på en planets yta, rymdskeppens utomjordiska ljud när de lyfter från en planet eller hur röster hörs olika högt beroende på hur nära personen som pratar befinner sig. Positionsljudet överlag är klockrent. Det finns dessutom tonvis med inspelad dialog, även om den inte håller toppkvalitet alla gånger.

Å andra sidan har de misslyckats med laddningstiderna. Galaxkartan är uppritad i 3D, så man ser när skeppet åker mellan planeterna, även de som man bara kan scanna och inte landa på. Och både när man landar och åker iväg från en planet så visas detta i en ganska lång sekvens som inte kan tas bort. Tyvärr kan man inte heller bara gå in i rymdskeppet när det står på planeten utan att lyfta och åka ut i rymden av någon märklig anledning (förmodligen att de då måste göra så att man ser planeten genom cockpitfönstren). Detta leder till långa laddningstider och det gör det jobbigt att skanna planeter för att få 100 %, men det tar även emot att åka till en planet för ett enda uppdrag när man vet att man måste gå igenom processen varje gång. På en av planeterna måste man först landa i staden och sedan åka hiss ner till slummen (laddningstid) och sedan springa ut till själva vildmarken om det finns uppdrag där. Detta kunde ha gjorts mycket bättre.

Men jag har ändå spelat i nästan 50 timmar nu eftersom jag gillar karaktärerna och universumet. Jag kan spendera en hel dag på en planet där jag åker runt och utför uppdrag för att hundraprocenta den. Det beror mycket på att jag tycker både Nomad och striderna är bäst hittills i serien. Man kan inte beordra lagkamraterna som man kunde i trilogin, men striderna är så mycket mer flexibla med alla olika krafter, vapen och den klart förbättrade rörligheten som gör att man kan använda jetpack för att flyga åt sidan eller hoppa uppåt. De skulle kunna göra ett plattformsspel med den hoppförmågan, för det är bra precision.

Striderna bygger mycket på att upprätthålla sin sköld så att man inte tar skada. Man kan utrusta tre krafter samtidigt, så i mitt fall använder jag oftast en extrasköld som reflekterar tillbaka fiendens skott, en teleporteringsattack som återställer hälften av min sköld, samt en eldkastare för massiv skada. Dessutom har jag en sniper och en shotgun. Men det finns mängder av andra kombinationer och vapenvarianter man kan pröva, plus mods som ger ännu mer variation. Kombinerat med den ökade rörligheten så har jag ännu inte tröttnat på striderna.

Jämför man med de tidigare spelen så är det dessutom ett friare system. Spelet öser skillpoints över en så att man lätt hinner testa alla förmågor de 10 första timmarna om man så vill, och man kan dessutom nollställa och sätta ut dem på annat. Medan man i de tidigare spelen var låst till en viss klass med vissa förmågor.

Nomad är också rätt kul att åka runt i eftersom det är lite av ett minispel i sig när man sonderar terrängen efter mineraler eller klättrar upp för diverse sluttningar. Den har två lägen, ett med normala däck som är snabbt på rak terräng och ett långsammare med ”dubbdäck” som man kan klättra bättre med. Dessa tillsammans med en raketmotor kan sedan uppgraderas via mods så att bilen blir nästan ostoppbar och tar sig fram överallt.

När jag är klar på planeterna är det så dags att koppla av på mitt rymdskepp Tempus, där jag läser roliga emails, går runt och snackar med min besättning och kollar/säljer utrustningen jag hittat. Det går också att crafta saker här, men det tycker jag de har gjort onödigt komplicerat genom att alla vapen är indelade i tiers där man måste crafta fem versioner av samma vapen för att få det bästa t.ex. Och detta kräver forskningspoäng som man får genom att scanna saker manuellt på planeter via en scanner som Ryder har i armen. Det kräver också mineraler som man får plocka upp manuellt på planeter eller med hjälp av Nomad. Tycker man detta låter tråkigt så behöver man inte lägga någon tid på det dock, man klarar sig bra med de vapen man hittar och craftingen är bara ifall man vill få vapen med modslots som är lite bättre eller om man vill förbättra Nomad.

En annan sak som är värt att nämna är att pusslen i Andromeda faktiskt kräver tankeverksamhet. De fungerar lite som sudoku, fast med utomjordiska symboler. Du har t.ex. fyra eller fem symboler och får ett visst antal utsatta på förhand, sedan ska du placera ut alla symboler utan att det är samma i någon rad, kolumn eller ruta. Kul med lite hjärngympa säger jag.

Sen är det lite buggigt, jag har inte råkat ut för något spelförstörande annat än att det tagit flera minuter att ladda när jag har dött, men det har jag löst genom att ladda manuellt istället för att trycka på fortsätt direkt. I något enstaka fall har fienden kunnat skjuta inifrån ett berg och sen är det väl några djur som fastnat helt och hållet... det är inte ett 100 % polerat spel, det står klart ganska snabbt.

Men det viktiga att förstå är att spelets singleplayer inte är designat som ett lättsmält spel som man kastar sig in i och spelar några timmar och sedan är det klart. Nej, det bygger på principen att man vill vara i galaxen, ta sin tid att tänka på hur man vill bygga sin gubbe, interagera med besättningen eller välja hur man ska anpassa sin kläder. Att man vill utforska universumet, för detta är inte Mass Effect 2 eller 3 som var mycket mer linjärt och styrt med en militär huvudperson och ett stort hot – man kunde ju inte ens köra runt på planeter i de spelen. Detta handlar snarare om att långsamt utforska galaxens planeter och försöka hitta en plats att leva på medan man balanserar diplomatin mellan de olika raserna. Om man inte kan sätta av tiden för Andromeda så kommer man inte få ut något av det heller. Skyndar man bara igenom storyn är det som upplagt för besvikelse, men ger man det tid och har rätt inställning så kommer de flesta hitta ett riktigt bra spel.

Slutsats: Mass Effect: Andromeda är i mitt tycke ett roligt tillskott till serien, för jag har haft svårt att slita mig och timmarna har verkligen flugit iväg. Det finns inget annat spel som kan erbjuda det som Mass Effect erbjuder, finns inga liknande spel där man får utforska universum med egen besättning och massa olika raser med dialogval som spelar in.

Men man måste förstå att det har många fler likheter med Mass Effect 1 än med tvåan och trean och att det gäller att lägga ett antal timmar för att komma in i det, för det är rätt trögstartat. De flesta av användarbetygen på Metacritic är från spelare som inte har spelat det alls eller som bara har lagt en handfull timmar, vilket leder till det låga användarbetyget. Men när man har sitt rymdskepp och sin besättning och har en mängd sidouppdrag, lojalitetsuppdrag och nya planeter att utforska så är det ett roligt universum att vara i. Utforskandet görs bra, planeterna är snygga, striderna underhållande och besättningen intressant. Animationerna och laddningstiderna på galaxkartan är däremot klart underkända och det är trist att man inte kan vara ond eller få fler sätt att påverka dialogerna på.

Sedan är det mer individuellt vad man tycker om den lättsamma och skämtsamma tonen och sidouppdragens för det mesta kvantitet före kvalitet, men detta är i slutändan ett Mass Effect för fansen av ettan, bara inte lika polerat som de brukar vara. Men å andra sidan var inte det första Mass Effect polerat heller, så jag tycker de har byggt en bra grund att stå på inför, förhoppningsvis, en tvåa. Jag har inte hunnit testa multiplayer men det finns, är likt ME3, och ska tydligen vara väldigt välgjort.