The Evil Within 2

• Genre: Skräck
• Släppdatum: 13 oktober 2017              
• Utvecklare: Tango Gameworks
• Utgivare: Bethesda
• Plattform: PC/PS4/XB1

Tre år efter händelserna vid Beacons mentalsjukhus har Sebastian Castellanos lämnat polisen för att försöka ta reda på sanningen bakom den mystiska organisationen Mobius, varför hans fru Myra försvann och varför hans dotter Lily omkom i en eldsvåda. Medan han super sig full i en bar stöter han på sin tidigare partner, Juli Kidman, som arbetar för Mobius och avslöjar att Lily fortfarande lever och att de behöver hans hjälp med att få ut henne ur ett nytt STEM-system som de kallar Union. STEM är en digital värld likt Matrix som kan koppla samman flera personers sinnen, så att de kan uppleva en central huvudpersons minnen och uppfattningar.

Sebastian, som redan har varit med om ett helvete i förra spelet, går motvilligt med på att ge sig in igen, och det tar inte lång tid efter han har kommit fram som han inser att det även denna gång kommer att vara en enda lång mardröm, eftersom invånarna har förvandlats till groteska varelser. Beslutsamt ger han sig av för att försöka hitta tecken på var Lily kan vara...

Det finns en del saker som skiljer sig mot ettan, tydligast är att man lagt in en halvöppen värld i form av en stad som man återkommer till då och då. Valet av svårighetsgrad är viktigt, väljer man de två enklare nivåerna så blir det mer action, väljer man den svårare så måste man smyga mer, välja sina strider med omsorg, spara på ammon och crafta mer, och varje möte och ögonblick blir mer spänt. Jag valde den svårare nivån och jag ångrar det inte en sekund, en väldigt skön skräckupplevelse där jag rotade igenom staden i jakt på föremål i bilar och soptunnor som om det vore Walking Dead.



Jag välkomnar den öppna staden som tillsammans med tunnelsystemet Marrow fungerar som en hub, men samtidigt är det i de styrda, linjära områdena som man blir mest skrämd. Dessvärre finns det inte så många olika typer av fiender så under de fem-sex sista kapitlen hade jag vant mig och blev inte lika skrämd. Dessutom är AI:n korkad och går att exploatera på flera olika sätt som man lär sig med tid och erfarenhet. Men det är ett bättre smygspel än senaste Metal Gear Solid i alla fall. 29 timmar tog det mig eftersom det finns så mycket att samla, gjorde alla sidouppdrag, och att man är tvungen att smyga på svåraste svårighetsgraden.

Speciellt i början har man riktigt dåligt med ammo och det går inte att vinna en närstrid för kniven är oduglig framifrån, så varje möte blir som ett pussel där man måste lista ut bästa sättet att kniva monstren bakifrån för att spara på ammon. Annars går det helt enkelt inte. Jag var väldigt frustrerad i början för att jag spelade det lite för FPS:igt, man måste ta ett steg tillbaka och fly iväg om man blir upptäckt och gömma sig igen. Något man dock inte alltid kan och då gäller det att ha sparat på krutet så kulorna (eller pilarna) räcker till.

Grafiken är jag faktiskt rätt imponerad över. Inte bildhastigheten, som hackar ordentligt på PS4 på vissa ställen, särskilt strax efter man laddat, men designen på monster och miljöer, mellansekvenserna och speciellt ljussättningen. Det är häftigt att se skuggorna dansa omkring på olika föremål när man går omkring med ficklampan i mörkret. Och ibland stänger jag av ficklampan bara för att se det naturliga ljuset i omgivningen som är fantastiskt.



Ljudet är fenomenalt. Wow, detta ska spelas med hörlurar på natten för maximal effekt. De utomjordiska, hemska ljuden som kommer från vissa monster får en verkligen att rysa ända in i benmärgen, särskilt innan man har vant sig. Fy fasen för den sjuka varelsen som sjunger och hoppar genom speglar... varför måste de sjunga hela tiden? Ni är skräckinjagande monster och spöken, ni är inte små barn, sluta sjunga.

Däremot är det inte lika mycket ”japansk terror” som i ettan, det är lite mer västerländskt och inte lika vridet och mystiskt. Storyn är enklare att följa den här gången, men det gör den också klart bättre imo. Mer fokus har lagts på presentationen och att ge Sebastian en bakgrund. Jag brydde mig inte nämnvärt om honom i första spelet, men nu känns han mer mänsklig och hans jakt på sin dotter och kampen mot att övervinna sina tidigare demoner är enkel att hänga med i och förstå.

För att ge lite kritik så tycker jag att det är lite märkligt att styrningen är så tveksam. Sebastian svänger med siktet som om han vore full, när han egentligen borde vara en superpolis. Visserligen har det gått tre år och han kanske har blivit avdankad men nja, känns bara som en ursäkt för att man ska behöva uppgradera siktet så det blir stilla. Borde varit stilla från början. Men när man väl gjort det så är det dugligt. Kameran är också fortfarande för nära Sebastian på konsol, men de har åtminstone tagit bort letterboxingen från ettan.

Slutligen stängde spelet av sig fem gånger, vilket jag aldrig varit med om i något spel tidigare. Det var en sektion vid slutet av spelet som fick det att stänga av sig när man misslyckades, så där blev det till att starta om tre gånger.



Slutsats: I början kände jag att det här var en riktig flopp jämfört med ettan, men när jag började spela mer smygande och avvaktande så blev det ett grymt skräckspel. Bra skräck, miljöer, story, sidokaraktärer, grafik, ljud, roliga vapen. Dock brist på fiendevariation och taskig bildhastighet. Det är verkligen tråkigt att det verkar sälja dåligt för det förtjänar bättre och jag hoppas alla som gillar skräck med fantastisk atmosfär ger det chansen. För mig är det inte långt ifrån Alien Isolation och Dead Space, bland de bättre skräckspelen jag spelat.