Super Mario Odyssey

Genre: Äventyr/Plattform

Släppdatum: 27 oktober 2017              

Utvecklare: Nintendo

Utgivare: Nintendo

Plattform: Switch

Nintendos stora julspel, Super Mario Odyssey, är här redan i oktober och med ett Metacritic-betyg på 97/100 säger något mig att det kommer att ligga många Mariopaket under julgranarna i år. Det är även det snabbast säljande Mario någonsin. Framgången är förstås välförtjänt med ett sådant snittbetyg, men jag personligen är inte riktigt lika frälst, även om jag tycker det är ett bra spel.

Storyn i Marios senaste äventyr följer mallen att rädda Peach, fast med en liten twist. Istället för att Bowser håller Peach fånge har han bestämt sig för att gifta sig med henne! Peach är inte helt villig, vilket man kan förstå med tanke på storleksskillnaden, och ropar desperat efter sin räddare. Bowser vinner dock den första kampen och slänger ut Mario från sitt luftskepp. När Mario vaknar från smällen befinner han sig på en ö full av levande hattar och det är också där han träffar sin partner på detta äventyr, hatten Cappy.

Genom att slänga Cappy mot fiender kan Mario för första gången ta över och bli sina fiender. Slänger du den på en Goomba så styr du Goomban. Begränsad rörlighet förstås, men man halkar däremot inte runt på is tack vare Goombans skor. Tar du över en Hammer Bros så kan du plötsligt hoppa högt och kasta hammare som bland annat gör sönder block man annars inte kan göra sönder. Hatten används även för att ta sig runt på olika objekt som t.ex. elledningar, prova att kasta den på allt helt enkelt. Att upptäcka vad man kan ta över och hur de kontrolleras är bland det roligaste med spelet och det ger även variation i och med att många har helt andra förmågor än Mario.

Mario flyger runt till olika världar med hjälp av det hattformade skeppet Odyssey, men det slukar bränsle i form av månar (”stjärnor”), så på varje värld behöver man samla en 10-20 st. för att komma vidare. Vissa månar är hur enkla som helst att samla, de ligger kanske under marken och glänser eller längst upp i ett träd. Andra är desto svårare och kräver att man klarar av en liten klassisk plattformsbana eller slår en boss. Nintendos kreativitet och lekfullhet skiner igenom i de här världarna, hur månarna är gömda och i bandesignen. Man har bland annat tagit en sida från A Link Between Worlds och kombinerat 3D-världarna med 2D-världar, där man går in i ett rör och spelar på ”väggen” av 3D-banan. Musiken förändras till 8-bitars och Mario kontrolleras som i Super Mario Bros. Överhuvudtaget finns det en hel del påskägg för retrofans och spelet känns som en hyllning till gamla Mariospel.



Det finns dessutom en mängd lila mynt att hitta på varje värld som kan användas för att köpa föremål som är exklusiva för den världen i världens butik. Om du är på en dinosaurievärld så kan du t.ex. köpa en grottmanskostym. Det finns ett stort antal kostymer att låsa upp, vilket både är hur roligt som helst och samtidigt ovanligt i dagens spelmiljö där kostymer säljs som DLC i de flesta spel och man får vara glad om det finns tre-fyra i basspelet.

Grafiken är mycket bra sett till hårdvaran. Det rullar på i stabila 60 FPS och är fullt av små detaljer som att Mario blir sotig när han går igenom rök eller att han dansar om han är nära musik, i vanlig Nintendostil. Dessvärre är vissa banor rätt kantiga, men brist på kantutjämning får man leva med på Switch. Överlag ser det riktigt bra ut och Mario har aldrig varit mer uttrycksfull eller haft fler kostymer. Ljudet är dock ännu bättre. Soundtracket överlag är helt okej med några låtar som står ut för mig personligen, men det spatiala ljudet låter fantastiskt i mina hörlurar. Dvs, man hör t.ex. när Mario försvinner bakom en vägg eller riktningen som en Bullet Bill kommer från utan problem.

Mainstoryn är över på 10-12 timmar och här kommer mitt problem med Odyssey. Storyn, den är mycket välgjord men den känns nästan som en tutorial i och med att den inte kräver särskilt mycket av spelaren, det är väldigt enkelt. Mario har inte längre några extraliv, varje gång man dör förlorar man istället 10 mynt, men det finns mynt överallt så man har i princip oändligt. Någon game over var jag förstås aldrig nära att få och jag dog två gånger mot alla bossar under hela kampanjen.

Den stora utmaningen kommer istället när man är klar med storyn och det är dags att samla de totalt 880 (!!) månarna som är gömda på världarna. Postgame i Mario Odessy är klart större än själva huvudberättelsen och kan ta uppemot 40-50 timmar att klara av. Men det är väl bara bra med mer innehåll kanske någon tycker. Mja, jag håller inte riktigt med.

Jag spelar nämligen Mario för att det är ett plattformsspel i grunden, jag gillar plattformsutmaningen. Men eftersom det är så många månar att hitta och de flesta av dessa snarare har med problemlösning att göra än med plattforming, så spenderar jag mer tid med att försöka hitta själva månarna än att spela på ”klassiska” Mariobanor. De flesta är inte utsatta på kartan och man har inget sätt att hitta dem, annat än att betala Toad 50 mynt per måne man inte kan hitta. Säg att du dessutom bara har tre lila mynt kvar på en bana och inte har någon aning om var de kan vara, då måste du finkamma hela banan.

Det är här amiibos kommer in i leken. De som har köpt Nintendos samlarleksaker har en stor fördel, eftersom de kan ”skicka iväg” 4 amiibos samtidigt för att leta efter månar. Fem minuter senare så vet spelaren vart de är. För alla andra gäller att kolla upp på Internet eller använda Toad. De kan även användas för att fuska. Har du Wedding Peach så kan du när du vill få fullt med hjärtan, med Mario får man 30 sekunders odödlighet. Bowser synliggör alla lila mynt på banan. Amiibos gör helt enkelt postgame så mycket mer komfortabelt.

Mario Odysseys postgame är med andra ord mer av ett collectathon i stil med Banjo-Kazooie. Alltså, det är fortfarande bra, jag har runt 400 månar och kommer att försöka låsa upp alla extravärldar åtminstone, men personligen hade jag hellre sett ett mer kompakt spel där jag kan spela plattformsbanorna när jag vill utan att förlita mig på amiibos. Jag föredrar Mario 3D Worlds mer kompakta postgame med mängder av tuffa och utmanande banor. Det finns svåra banor i Odyssey också, tro mig, men det är synd att man måste jaga harar, valla får och framförallt spendera så mycket tid med att försöka HITTA månarna för att komma till spelets kärna. Speciellt hade jag gärna sett ett kompaktare och mer renodlat plattformsspel med tanke på hur tight kontrollen är, en av de bästa kontrollerna jag varit med om. Mario svarar perfekt på minsta input.

En annan brist är att de månar man redan har tagit ligger kvar och ser ut som att de inte är tagna (tills man låser upp dem). Exempelvis så går en måne ut på att man ska ta en skinande fågel som flyger runt. Efter man har tagit denne så flyger den fortfarande runt på banan som om inget har hänt. Ett annat exempel är när en Toad bad mig att hitta och valla tillbaka hans sex får som flytt. Sagt och gjort, 20 minuter senare får jag månen. 5 minuter senare kommer jag tillbaka och då är fåren borta och han ber mig om samma sak. Dum som jag är så gör jag om den tråkiga processen, bara för att belönas med en måne jag redan har tagit. Säg att man tar en paus i en månad, hur enkelt är det att komma ihåg vilka man har tagit då?

Sen saknar jag coop också. Det finns coop, men ingen traditionell som i 3D World. Den andra spelaren får bara styra hatten.




Slutsats: Super Mario Odyssey är ett klassiskt Mario-äventyr där man åker runt till världar med olika teman i jakten på månar, inte helt olikt Mario 64. Det är snyggt, lekfullt, låter bra, och kontrollen är helt perfekt. Jag personligen är ingen fan av hur postgame sköts här dock och hade hellre fått plattformsbanorna serverade till mig utan att man ska behöva leta efter och samla så många saker. Detta till trots så tycker jag det är ett mycket bra spel som jag kommer att spendera mer tid med över julen och förstås ett givet julklappstips, men jag hade gärna haft ett helt spel fullt med plattformsbanor.