Wolfenstein II: The New Colossus

• Genre: FPS
• Släppdatum: 27 oktober 2017              
• Utvecklare: MachineGames
• Utgivare: Bethesda
• Plattform: PC/PS4/XB1/Switch

Wolfenstein II tar vid direkt där ettan slutade. Deathshead är bragd om livet, men inte innan han allvarligt skadade vår hjälte B.J Blazkowicz, som hamnar i en fem månader lång koma samtidigt som hans team Kreisau Circle gör sitt bästa för att strida utan honom och hålla honom vid liv med hjälp av fleratalet operationer på deras ubåtsbas Evas Hammer. En groggy Blazkowicz vaknar mitt under en attack från den sadistiska nazibefälhavaren Frau Engel som inte vill något mer än att förinta motståndsrörelsen, tar sig med möda upp i en rullstol, får tag i en bössa, och rullar iväg för att skjuta nassar.

Under attacken på ubåten kommer det att hända många avskyvärda saker och genom resten av spelet likaså. Nazisterna visar upp sin barbariska sida med groteska våldsamheter som sällan skådats i spel förut. Det får spelaren att hata dem och vilja sätta dit dem mer än något annat. Samtidigt har de ironiskt nog en komisk sida också – faktum är att jag skrattade högt flera gånger och det är sällan jag har spelat ett spel med så bra humor som Wolfenstein 2 för den är helt sjuk. Efter varje uppdrag går jag igenom hela ubåten för att se vilka nya prekära situationer och samtal som uppstår mellan besättningen, som består av en mängd olika nationaliteter för att symbolisera att det inte bara är USA som står upp mot det tyska herraväldet. Konversationer såsom en ny besättningsmedlems lycka över att det finns en toalett på ubåten, eller en vakt som förhör två amerikaner om deras tyskakunskaper är bara ett axplock av de härliga dialoger som väntar.

Roligast av alla imo är den svenska kvinnan med det isländska namnet, Miriam Gunnarsdottir. Svenska MachineGames har skojat med sina landsmän genom att hon har sån där perfekt dålig svengelska och att hon ibland börjar prata svenska, något man sällan hör i internationella spel. Att höra hennes svenska reaktioner på när en amerikansk ghettokvinna drar en fruktansvärd historia om när nazisterna förintade hennes familj blir helt absurt. Men jag förstår henne, om jag var fast på en utbåt i en värld förtryckt av nazistregimen hade jag nog också sagt: ”I wonder if I ever get to see the skärgård in SWIIDEN again”.

Utöver den underbara humorn så har spelet en fantastiskt presenterad story. På årets Game Awards är spelet nominerat till Best Action Game, Best Game Direction, Best Narrative och Best Performance för Blazkowicz. Det förvånar mig inte alls, faktum är att jag skulle säga att det har den bäst presenterade storyn av alla FPS genom historien, av de jag har spelat i alla fall. Blazkowicz själv är en jätteskön karaktär och man får i tvåan se hur han växte upp med en hemsk naziststyvfar som tvingade honom att skjuta sin hund bara för att han umgicks med en färgad flicka. Han kunde i och för sig gärna tona ner dialogen med sig själv men i övrigt är han en legend. Men även sidokaraktärerna är jättebra gjorda vare sig det handlar om Frau Engels tyska dotter Sigrun eller Blazkowicz partner Anna, som är riktigt badass. Ni som spelar till slutet och ser scenen kommer förstå varför. För att inte tala om att antagonisten Frau Engel är extremt välgjord och minnesvärd.



Själva spelet då? Ett klassiskt FPS med health/armor pickups och linjära banor, i stil med Doom. Däremot verkar de ha gjort något med svårighetsgraden jämfört med ettan, man dör snabbt och man märker det knappt för spelet meddelar inte på något bra sätt när man blir träffad eller håller på att dö. Jag spelade på normal, men jag kan helt klart rekommendera enklare svårighetsgrader. Wolfenstein är ett spel där åtminstone jag vill känna mig som en odödlig mördarmaskin och det jag märkt är att de som spelar på högre svårighetsgrader bara ställer sig i ett hörn med bra utgångsläge och väntar på att soldaterna ska komma till dem. Även jag fick ta till den här taktiken x antal gånger eftersom att om man springer omkring i det öppna så går det inte att akta sig för nassarnas maskingevär som sakta men säkert suger livet ur en. Det slutade oftast med att det låg ett gäng kroppar i en hög i de svåra segmenten, men sänker man så kan man springa runt lite mer fritt vilket gör det roligare. Man kan ändra svårighetsgrad mitt i spelet så det går bra att prova sig fram.

Skjutandet är helt okej, jag gillar precis som i ettan soldaternas reaktioner när man skjuter dem och hur blodigt det är. Vapnen är roliga att använda men däremot är kontrollen ryckig och vad jag läst ska det vara klart enklare på PC jmft med handkontroll (vilket det alltid är, men extra stor skillnad i det här fallet).

Banorna kan vara rätt vilseledande, flera gånger undrade jag vart jag skulle och hur jag skulle komma dit. Man kan trycka på styrkorset för att få en målmarkör, men den är värdelös och visar ofta fel och vissa banor känns som labyrinter av ventiler och gångar. Jag saknade även bossar och lite mer variation på fiender hade inte skadat.

Smygsystemet ska vi inte ens tala om. Det är rent av trasigt. Problemet är att fienderna ser dig på tok för lätt, de är omnipotenta typ. Går du långsamt och hukat fram till ett hörn och smygtittar fram så ser en vakt på 20 meters avstånd dig och börjar vråla ALARM ALARM, ICH SEHE IHN, ICH BRAUCHE VERSTERKUNG, HAST DU IHN GESEHEN, etc. Om du ska knivhugga någon bakifrån så kan han plötsligt vända sig om och döda dig. Går du långasmt fram utan att huka så hör de dig som om du klampade fram. Fiendeplaceringen är dessutom märklig och gör det svårt att utföra stealthattacker, särskilt som man själv inte kan se runt hörn som i tredjepersonsspel, vilket gör det ännu svårare. Sen att det finns hundrar som kan lukta sig till dig från 50 meter utan att höra dig och drönare som svävar omkring... Till slut sa jag bara fuck it och körde all out attack guns blazing. Mycket roligare.



Ljudet är förstås riktigt bra med tanke på alla nomineringar det fått för den bra storyn. Det går inte utan bra ljud. Röstskådisarna gör således ett grymt jobb, och de backas upp av Mick Gordons (DOOM) dundrande soundtrack.

Men även grafiken håller hög klass. Föregångaren var ett av de första spelen på PS4 och byggde på en gammal motor gjord för förra generationen. Med tvåan har de steppat upp ett par steg och det ser skitsnyggt ut när man betänker att det dessutom flyter på i 60 FPS. Jag tyckte ansiktena såg lite dåliga ut och jämförde med ettan, men det är milsvid skillnad till tvåans fördel. Däremot håller de inte direkt TLOU2-klass, men man kan inte få allt. Effekter imponerar extra mycket, man har bland annat lånat gnistrorna som interagerar med omgivningen från DOOM och vattenfysiken imponerar när man springer omkring i den. Mest imponerad blev jag av en så liten sak som att jag gick till en datorskärm med olika tabeller och såg den reflekteras i mitt vapen. Miljöerna är också välgjorda, fysiken är rolig att leka med på de objekt som har någon. Exempelvis kan man skjuta sönder bänkar och de går sönder olika varje gång. Tyvärr har inte alla objekt sån fysik, det hade varit ruskigt imponerande.

Kampanjen är ungefär 10 timmar lång, men längre för mig eftersom jag lyssnade så noga på dialogerna efter varje uppdrag. Därefter kan man utföra lite sidouppdrag och jaga befälhavare för att fläska ut sidokaraktärerna ännu mer om man vill.

Försäljningen verkar ha gått knackigt precis som med The Evil Within 2. Jag tycker det är sorgligt att se att så här bra spel inte säljer bättre. Det finns inga lootboxes, inga mikrotransaktioner. Det är ett rent singleplayerspel från den gamla goda tiden som dessutom håller hög kvalitet och jag vet inte om det beror på att Bethesda undanhåller recensionsexemplar fram till sista dagen eller om det kanske inte var så supersmart att lansera samma dag som Assassins Creed och Super Mario Odyssey, men spelet förtjänar helt klart att sälja bättre, det är otroligt välgjort och ligger för närvarande på 88 på Metacritic.



Slutsats: Gameplayet är på sin höjd bra, det funkar men det finns utrymme för förbättring, men det är storyn som lyfter Wolfenstein 2 till skyarna. Den är fruktansvärt bra presenterad. Grotesk och chockerande, men samtidigt det mest humoristiska spelet jag har spelat på år och dar. Försäljningen verkar gå sådär, så jag hoppas alla som är intresserade ger det chansen. Om en utvecklare gör ett briljant spel för de som gillar bra story och action utan några mikrotransaktioner, påklistrad multiplayer eller lootboxes 2017 så tycker jag det ska belönas så att fler liknande spel kan bli gjorda.