Burnout Paradise Remastered

• Genre: Racing
• Släppdatum: 16 mars 2018
• Utvecklare: Criterion Games
• Utgivare: Electronic Arts
• Plattform: PS4/Xbox One

Burnout Paradise och Need For Speed: Most Wanted. Två av de första bilspelen som utspelade sig i en öppen värld och som jag fortfarande ser som mina favoriter inom genren. Efter ett antal år har jag nu återbesökt paradisstaden i den remastrade versionen, och även om spelmekaniken är lite utdaterad blev jag ändå förvånad över hur bra spelet har åldrats.

Det jag gillar med Burnout jämfört med andra bilspel är fokuseringen på att krascha och meja ner andra bilar. Styrningen är extremt arkadaktig, vilket också bidrar till att ge en annorlunda upplevelse än till exempel NFS och Forza. Att köra runt som en galning med turbon igång är inga problem även i de skarpaste kurvorna, bilarna svänger oerhört lätt. Eller ja, det är inga problem ett tag i alla fall – att krascha är nämligen oundvikligt.



Faktiskt är det roligaste med spelet är att bara utforska Paradise City och åka sönder grindar, skyltar och hitta superhopp. Det innehåller alltså både samlande av saker plus lite pussel i att klura ut hur man ska nå skyltarna, element som är ovanliga för ett bilspel. Själva tävlingarna som spelet egentligen handlar om är ironiskt nog dötrista, speciellt vanlig racing. Att köra från A till B blir snabbt repetitivt av flera anledningar. För det första används bara ett fåtal start- och slutpunkter så det blir deja vu redan efter fem race eller så. För det andra är spelet uselt på att säga till hur man ska nå målet, här finns ingen grön linje utan det enda som visas är om du ska svänga vänster eller höger, men ofta blev jag lurad in på någon omväg så istället fick jag kolla på den lilla och dåligt placerade kartan och försöka hitta dit själv.

Förutom racingen finns det fyra andra tävlingstyper. Den roligaste är helt klart att samla på poäng genom att krascha och dylikt. En annan tävling handlar om att meja ner ett antal bilar vilket är kul i början men det finns inte direkt mycket djup i det. Sedan finns det en tävling där det krävs en speciell bil för varje, vilket jag inte orkade med eftersom det är väldigt omständigt att byta bil. Att man inte bara kan byta bil vid tävlingspunkten är oförståeligt, istället måste man leta upp ett av få utsatta garage och åka fram och tillbaka. Så nej, tävlingarna är inte det roligaste med spelet. Jag gillar inte heller att man måste hitta en tävling genom att köra runt och gissa vart de är först, det hade varit bättre om de sattes ut direkt på kartan som i Forza: Horizon.

Men man kan i alla fall välja vilken tävlingstyp man vill köra även om det tar tid att ta sig till specifika sådana. På så sätt kunde jag till stor del undvika racingen. När ditt körkort uppgraderas återställs alla tävlingar så man kan köra dem igen, vilket bara är trist. Själva grundproblemet med hela systemet är att staden man kör i är för liten. För tio år sedan var det en annan femma, men i dagens läge jämfört med till exempel Forza: Horizon så ser kartan ganska fjuttig ut. Forza lyckades så bra just med att undvika repetition, att varje race är unikt, med Burnout Paradise är det tyvärr tvärtom.



Bilarna är fiktiva, generiska modeller men de skiljer sig ändå mycket från varandra rent körmässigt. Vissa fokuserar på fart, andra på kraft, och de har likaså olika egenskaper. Tack vare att denna versionen innehåller all tidigare DLC så finns det också över hundra fordon att välja mellan, inklusive motorcyklar, leksaksbilar, polisbilar och diverse annat att leka med. Hur kul som helst att bara testa olika fordon och utforska staden, åka upp på taket av ett parkeringshus och försöka få till ett snyggt hopp, eller åka in på en flygplats eller en övergiven gruva. Det finns också en liten ö från ett DLC som innehåller separata tävlingar och saker att krascha sönder, så det finns verkligen mycket att göra.

Remastered ser helt okej ut. Finputsningar har gjorts här och där, till exempel på bilarnas reflektioner, men man ser ändå att det har några år på nacken. Texturerna speciellt kan se riktigt grusiga och lågupplösta ut, framförallt på vissa berg och sanden på DLC-ön. Nattracingen är också en mardröm i Burnout när man är ute på vansinnesfärd och knappt ser någonting. Lite mer hade Criterion allt kunnat göra. Soundtracket är inte min favorit och det finns tyvärr inga radiokanaler, men som tur är kan man stänga av låtar man inte vill ska spelas, om du precis som jag mådde illa av att höra Guns N’ Roses-ledmotiv redan under första spelomgången i originalet. Billjuden ackompanjerade av olika kraschar är dock sköna att höra på.



Slutsats: Burnout Paradise Remastered lyfter upp en gammal klassiker, utan att förbättra särskilt mycket. Grafiken har slipats lite, men den största nyheten är nästan all DLC som ingår, något som jag inte hade chansen att köpa då det begav sig. Själva tävlingarna är för det mesta trista, och blev för min del bara små avbrott i min upptäcktsfärd av Paradise City och jakten på att krascha sönder så mycket som möjligt. För det är då spelet är som roligast, när jag planlöst åker omkring och hittar nya genvägar som leder till fler saker att krascha sönder och klippor att hoppa utför. Staden kanske inte känns så stor och levande som jag minns den, och det är svårt att utmana Forza: Horizon i många aspekter, men vill man ha lite mer crazy bilkörning fullt med action och saker att göra så är ändå Burnout Paradise Remastered ett mysigt lir.