Octopath Traveler

• Genre: JRPG
• Släppdatum: 13 juli 2018
• Utvecklare: Square Enix/Acquire
• Utgivare: Nintendo
• Plattform: Switch

Japanska RPG har sedan länge gått över till 3D, och det är idag svårt att hitta klassiska 2D JRPG som överflödade Nintendos SNES på 90-talet. Octopath Traveler är till för alla spelare som saknar just den tiden, och ska vara en slags spirituell uppföljare till Final Fantasy VI. Efter 25 timmar kan jag säga att mycket känns igen, men Square Enix har ändå förändrat konceptet tillräckligt mycket för att det inte ska bli ännu ett generiskt JRPG, som det är så stor risk att det ofta blir.

Till att börja med finns det åtta olika karaktärer helt med sina egna berättelser, något som påminner mig om Live A Live, ett annat klassiskt JRPG av Square. Skillnaden här är att de alla lever i samma värld och att man kan ha upp till fyra karaktärer i sitt party. Man börjar med att välja en karaktär och sen är det upp till en själv vilka andra man vill ta med i sitt party, eller om man tycker vissa karaktärer är dötrista kan man till och med ignorera deras berättelser. Var beredd på att läsa mycket för spelet innehåller väldigt mycket story och dialog, och det kan bli lite långdraget då berättelserna är ganska förutsägbara, men jag tycker ändå att utvecklarna har lyckats med att ge varje karaktär en skön personlighet som man gärna vill följa genom deras äventyr. Det blir lite Fire Emblem-känsla över det hela, fast med mindre interaktion mellan karaktärerna.



Friheten är dock inte så stor som man först kan tro. Varje karaktärs berättelse är uppdelade i olika kapitel, och skippar man kapitel här och där får man istället grinda upp sin nivå för att kompensera. Efter att jag hade klarat alla introduktionskapitel fick jag ändå grinda en del för att komma i form till kapitel två. Det är inte direkt farligt mycket, men ändå - det känns mer som en slags falsk frihet. Problemet uppstår också om du fastnat vid fyra karaktärer som du vill ha i ditt party permanent men ändå vill se de andra karaktärernas berättelser. Dessa kommer då att vara 10-15 nivåer lägre än ditt övriga party och du får alltså räkna med att endast strida med tre karaktärer eftersom din fjärde kommer att vara värdelös, om du nu inte vill grinda upp den svaga länken varje gång.

Med det sagt så är världen stor och det finns mycket att utforska. Vägen du väljer är helt och hållet din - så länge du är kraftfull nog. För mig är detta något av det absolut roligaste med Octopath Traveler - att nå fram till en ny plats, vare sig det är ett öppet fält, en grotta, eller en by. Trots att byarna är väldigt små så finns det ändå hyfsat mycket att göra tack vare att man kan interagera med invånare med något som kallas Path Actions. Man kan prata med dem som vanligt, men prästen kan till exempel rekrytera dem i strid, vetenskapsmannen kan ta reda på bakgrundsinformation, affärskvinnan kan köpa föremål från dem medan tjuven kan rent av stjäla sakerna. Krigaren kan till och med gå upp i duell med alla möjliga sorts bybor och de har alla sina unika dialoger vilket gör att det påminner starkt om när man möter Pokemon-tränare.



Path Actions är ett sätt att fördjupa sig i världen med människor som normalt sätt hade varit betydelselösa, men det är också ett sätt att lösa sidouppdrag. Dessa uppdrag är väldigt lättsamma och ger inga större belöningar utan känns mest som en kul grej. Med hjälp av Path Actions måste man ta reda på information, köpa grejer, transportera människor till rätt person och så vidare. Något som jag tyckte var jobbigt är dock att man måste gå till bartendern varje gång man vill byta ut sina medlemmar, vilket är rätt ofta om man vill testa alla Path Actions i varje by. Det hade varit enklare om man bara kunde byta direkt i menyn. Spelet är också uselt på att förklara saker, såsom vad exakt stats gör och att till exempel healing skalas med magic defense, och jag hade gärna sett något slags bestiary också.

Striderna i Octopath Traveler är i klassisk JRPG-tappning - de är turbaserade och sker slumpmässigt när du går runt i världen. Det kan vara lite störande ibland när man bara vill ta sig till en viss plats, men det finns sätt att reducera striderna plus att det oftast inte är några problem att fly. Jag gillar dock att varje fiende har en sköld som endast går att slå sönder genom att använda speciella attacker, något som gör vetenskapsmannen oumbärlig eftersom han kan lista ut vilka det är utan att man ska hålla på och chansa. När man slagit sönder en sköld blir fienden medvetslös en stund och du kan då använda denna tiden för att hela och buffa upp ditt party, eller helt enkelt göra massiv skada.

Varje tur får man även en Boost Power som, precis som det låter, kan användas för att göra attacker och förmågor starkare. Dessa bör sparas till när fienden är medvetslös för maximal skada, eller när man behöver extra healing. Det gäller att lista ut rätt ordning och timing när det kommer till att slå sönder fiendernas sköldar samt när man ska använda Boost Powers, ett simpelt system som jag fortfarande inte har tröttnat på då man ständigt stöter på nya fiender som har sina unika svagheter. Dessutom får man givetvis nya förmågor när man går upp i nivå, och efter ett tag kan man utrusta varje karaktär med ett sekundärt jobb för ännu fler kombinationer. Svårighetsgraden är också lagom hög, med bossar som lätt kan ta över 30 minuter att klara, vilket ger mig en slags Dark Souls-känsla när jag väl klått dem.



Square Enix försökte först med att replikera SNES-grafiken, men tyckte det såg sämre ut än i deras minnen. Därför kom de på en ny stil kallad HD-2D, som blandar dåtidens spritegrafik med mer modern teknik i Unreal Engine. Resultatet är något som ser väldigt konstigt ut, men ändå är lockande på något sätt. Du ser liksom träd uppritade på gammeldags sätt men som ändå ser ut att röra sig med vinden, läckra effekter som gnistrande snöflingor och solljus som egentligen inte passar in. Samma med floder som ser ut och rör sig som riktigt vatten mitt i en spritebaserad värld. Och det är ingen nådig användning av bloom och blur heller för den delen. Väldigt märkligt, men artisterna har gjort ett bra jobb med att göra varje by unik, och grafiken gör att de blir extra mysiga, speciellt eftersom de är så små.

Musiken är desto mer klassiskt JRPG med många fiol- och pianostycken, varav det mesta är riktigt bra. Min favorit är det orientaliska ökentemat, samt de gudalika strids- och bosslåtarna som direkt får en i rätt stämning och som bara inte går att tröttna på. Tyvärr återanvänds vissa låtar för flera olika byar vilket får de att kännas mindre unika, men med tanke på hur många byar det finns så är det en småsak. Jag tyckte dock att röstskådespelet var lite tveksamt på engelska, i alla fall för vissa karaktärer, så jag bytte snabbt till japanska (man kan byta när som helst vilket är ett stort plus). Mycket av huvudstoryn har komplett röstdialog så det finns en hel del att lyssna på, och alla stridsrop när man slåss är klockrena.



Slutsats: Octopath Traveler är ett kärt återseende till de gamla 2D JRPG:erna som ändå lyckas hålla sig fräscht i dagsläget. Det må vara lite för lättsamt när det kommer till de olika berättelserna och sidouppdragen; eftersom det är så många karaktärer i fokus så blir det aldrig något komplicerat, långdraget drama som i till exempel Final Fantasy. Världen är ändå hyfsat rik med lore att grotta ner sig i om man vill, tack vare Path Actions som kan användas på många av invånarna. Den nya grafikstilen är svår att vänja sig vid men ändå charmigt snygg på något vis, och musiken är av världsklass trots den relativt okända kompositören.

Ett old-school stridssystem blandas med nya idéer för att skapa något som man gång på gång vill återkomma till, vilket inte är dåligt med tanke på att spelet lätt tar över 50 timmar att varva. Räkna med 100 timmar för att utforska allt, och veteraner av genren lär inte bli besvikna på svårighetsgraden eller den klassiska grindingen. Formatet är dock väldigt snarlikt genom hela spelet: by, story, liten grotta följt av en boss. Är man inte mycket för just den varan så ska man nog hålla sig undan, då det kan bli ganska repetitivt och långdraget, men alla som törstar efter ett nytt 2D JRPG bör ta sig an Octopath Traveler förr snarare än senare.