Sökresultat Sökningen pågår Sökresultaten dyker upp här efterhand. Du kan fortsätta skriva om du vill begränsa sökningen.
Söker efter filmer
Söker efter produktkategorier
Söker efter användare
Söker efter gallerier
Sök forumtrådar
Stäng

Som registrerad användare på MinHembio kan du utnyttja många funktioner som du annars inte har tillgång till:

  • Skapa ett galleri och filmsamling
  • Skriva inlägg i forumet
  • Skapa prisbevakningar på Prisjakt
  • Annonsera gratis på Marknaden.
  • Ge omdömen på produkter och butiker

 Klicka här för att bli medlem.

Användarnamn  
Lösenord  
     
     
 
 Glömt ditt lösenord?
Klicka här
 

Ace Combat 7: Skies Unknown

Skriven av: Freezard  |  Datum: 2019-01-18  |  361 besökare



  • Genre: Stridsflygsimulator
  • Släppdatum: 18 jan 2019 (XB1/PS4), 1 feb (PC)
  • Utvecklare: Bandai Namco
  • Utgivare: Bandai Namco
  • Plattform: PC/Xbox One/PS4


E
fter en spin-off i Assault Horizon återvänder Bandai Namco till huvudserien med dess frenetiska men ack så delikata blandning av arkad- och simulatorflygning.

Flygplansspel överhuvudtaget är sällsynta i dagsläget, vilket fick mig till att fundera över hur Ace Combat-serien egentligen har överlevt sedan PlayStation-eran. Slutsatsen jag drog var att det är ett lättillgängligt spel som passar alla som rätt och slätt gillar action, eftersom det lutar mest åt arkadhållet. Jag recenserar här PC-versionen, som släpps lite senare än konsolversionerna.

Jag som bara har spelat Ace Combat X till PSP innan känner direkt igen mig. Ace Combat-serien är lite otippat faktiskt väldigt tung när det gäller story, och 7:an är inget undantag. Visst, man spelar som en anonym pilot, men storyn följer en kvinnlig mekaniker och förutom långa mellansekvenser som är riktigt snyggt gjorda så får man även följa hennes synvinkel i själva spelet genom radiosändningar. Temat är gamla veteraner med drömmar om att bara få leva fritt i den mörkblå himmelen, och jag tycker att utvecklarna har lyckats förmedla den känslan på ett bra sätt. Förbered dig på att sitta med ögonen limmade på undertexterna eftersom det är extremt mycket dialog över radio, både från allierade och fiender, med många olika karaktärer. Riktigt roligt att följa, dock missade jag ibland dialog då jag var tvungen att fokusera på själva spelandet.



Kampanjen är hyfsat lång och bjuder på mycket utmaning även på Normal, som jag körde. Jag gillar variationen på uppdragen även om det alltid i grunden går ut på att skjuta sönder saker, men ibland får man lite mer speciella uppdrag som att eskortera ett annat plan eller att till och med flyga utan att upptäckas. En frustrerande bit är dock att det är dåligt med checkpoints på vissa uppdrag, framförallt de som går ut på att samla poäng och sedan överleva. Eller ja, egentligen är beskrivningen att man ska förstöra så mycket som möjligt efter att ha uppnått målet, men eftersom man får börja om hela uppdraget om man dör, vilket kan innebära upp till 30 minuters omspelande, så valde jag istället att flyga iväg och gömma mig tills tiden gått ut.

När man klarar uppdrag får man valuta som man kan köpa nya skepp och uppgraderingar med. Många häftiga skepp väntar på att flygas och det är framförallt här som simulatordelen spelar in, då de flesta är riktiga plan i framförallt F-serien, men det finns även plan från MiG och Saab. Det ska dock sägas att planen definitivt inte är svårstyrda - tvärtom lyfter kontrollen fram en skön frihetskänsla då det knappt finns några begränsningar på vad man kan göra i luften. Att nästan alla plan har sina egna specialvapen, som är kategoriserade som anti-luft/anti-land/anti-hav, är också mycket välkommet. Var dock beredd på att konstant svänga som en galning, då fiendeflygplan är många och chansen att du ständigt har någon bakom dig och får höra en robotröst repetera ”Missile. Missile. Missile.” i flera minuter är skyhög.

Svårighetsgraden är som sagt hög och det märks som tydligast när man stöter på elitpiloter, oftast som dueller. Att träffa dem med missiler är nästan omöjligt då de har blixtsnabba reaktioner och en grym förmåga att undvika dem, och att vara dem hack i häl med maskingeväret är inte helt lätt. Även
större flygplan dyker upp i form av bossar, som består av många olika delar som kan skjutas sönder, vilket ger en mer traditionell shoot’em up-känsla. Dessa uppdrag var enligt mig några av de roligaste i spelet, jag önskar bara att det fanns fler sådana sorters bossar. Varför inte ett stort kryssningsfartyg till exempel?



Ett annat område där Ace Combat-serien skiner är dess soundtrack. Veteranen Keiki Kobayashi, som på senaste även jobbat med Smash Bros.-serien, återvänder som kompositör och gör det på ett strålande sätt. Spåren är orkestrerade och maffiga, med ett titeltema i spetsen som man gärna lyssnar på om och om igen. Bandai Namco har lyckats mycket väl med hela ljudbilden: radiosändningarna, missiler som avfyras, motorerna från andra plan som surrar runt en, och inte minst det där dova, sköna pipet som man hör från cockpiten. Musiken och ljudet utgör sannerligen mycket av nöjet med att bara sväva i skyn utan något mål i sikte.

Grafiken imponerar också, med en ny sorts molnteknik som får alla moln att se olika ut. Vissa är tunna och kritvita, andra är tjockare och smutsiga. Ens plan reagerar också på detta, till exempel kan det var riskabelt att åka igenom vissa molntyper då planet lätt kan bli svårkontrollerat. Vädereffekter som regn och blixtrar, vilka man också kan bli träffade av, är också riktigt läckra. Jag önskar dock att fler uppdrag utspelade sig under natten, för vad jag kan minnas var det bara ett uppdrag som gjorde det. En del saker kan dock fortfarande förbättras: träden är bara 2D-bilder som man kan flyga rakt igenom, texturer på mark och objekt kan vara riktigt lågupplösta, kvaliteten på explosioner varierar, havet är en aning metalliskt, och även om man knappt märker det i fartens hetta så finns det en del pop-ins. Bilduppdateringen på PC är dock förvånansvärt stabil vilket är extremt viktigt i ett spel som detta, och det går även att skala upplösningen upp till det dubbla, om man nu skulle vilja testa på 8K.

Multiplayer har jag tyvärr inte kunnat testa, då PC-versionen fortfarande inte är ute, men det finns två lägen: Team Death Match, samt det nya, lite överraskande läget - Battle Royale. Det ska gå att spela upp till åtta spelare, och man får välja mellan samma flygplan och uppgraderingar som man har låst upp i kampanjen (dock kan man ställa in så att man möter flygplan i samma klass). Det ska bli intressant att testa bägge lägena, då båda lockar, dock hade jag gärna sett fler spelare i Battle Royale (där alla spelare slumpmässigt släpps ut på kartan och den som är sist överlevande vinner), men jag antar att begränsningen beror på kartornas relativa små storlek.



Slutsats: Ace Combat 7: Skies Unknown dyker upp som en frisk fläkt i en ganska nischad och liten genre, en genre som ändå tilltalar mig och säkerligen de flesta andra som gillar arkadaction. De som har spelat något Ace Combat förut vet vad det handlar om: en lättsam men ändå djupgående fiktiv story, ett häftigt soundtrack med en tillhörande trovärdig ljuddesign, en superläcker presentation i form av mellansekvenser och detaljerade briefings som hade kunnat vara från ett RTS-spel plus dessutom replays i både 2D och 3D, men framförallt bjuds man på non-stop action över himmel, land och hav i hisnande farter. Den sjunde delen kanske inte utvecklar serien speciellt mycket, men det man får är ett paket av hög kvalité som innehåller allt det som en fan kan viljas ha.



Prisjakt © 2000 - 2019 Prisjakt   Denna sajt använder cookies.   Våra regler.   Personuppgiftspolicy.