Bleeding Edge

• Genre: Team brawler
• Släppdatum: 24 mars 2020
• Utvecklare: Ninja Theory
• Utgivare: Xbox Game Studios
• Plattform: PC/Xbox One

Ninja Theory visade till förmodligen mångas förvåning upp en team brawler vid förra årets E3 som de kallade ”Bleeding Edge”, och sedan dess har det varit i princip knäpptyst i media om spelets utveckling. Att Ninja Theory, som på senare tid åtnjutit stora succéer med singleplayerepos som Hellblade: Senua's Sacrifice, Devil May Cry-serien, och Unchartedkopian Enslaved: Odyssey to the West, plötsligt släpper ett multiplayerspel i samma anda som Overwatch eller dunderfloppen Battleborn var det nog inte många som räknade med. Med detta går Ninja Theory tillbaka till rötterna, då de utvecklade Kung Fu Chaos när det begav sig, ett lättsamt fighting-party-spel som var hyfsat av vad jag kan minnas av det.

Det ska dock sägas att jag med handen på hjärtat knappt visste att Bleeding Edge kommit ut och vad för typ av spel det är när jag hade recensionexemplaret i handen. Jag säger det metaforiskt, för marknadsföringen har varit mer eller mindre obefintlig, och med ett releasefönster där Bleeding Edge ser sig tampas med både Animal Crossing och superhajpade DOOM: Eternal så ser jag inte direkt hur spelet kommer prestera ur ett långsiktigt perspektiv. Med tanke på den generella livslängden på dessa typer av spel, och med erfarenhet av hur fort Battleborn dog när det kom ut, så ser det inte jättemuntert ut för Bleeding Edge.

I vilket fall som helst så är Bleeding Edge ett så kallat team brawler-spel i samma anda som Battleborn, Overwatch, Smite eller varför inte LawBreakers där två lag bestående av 4 spelare vardera slåss mot varandra på en handfull olika arenor och spellägen. Karaktärerna man tar del av kan delas in i de klassiska rollerna tank, support och damage dealer och har alla fyra unika attacker och passiva egenskaper som gör att de står ut från varandra, utöver den distinkta, men i mina ögon något bisarra, pastellaktiga karaktärsdesignen.

Jag kan börja med det positiva först och säga att fightingen är tillfredsställande, både visuellt och hur det känns att kontrollera, gameplay är lätt att plocka upp och de olika karaktärerna är tillräckligt varierade och unika på sina egna vis för att man ska kunna bli insugen i spelets atmosfär i en halvtimme eller två.

Mycket har redan gjorts inom denna genren så det är oundvikligt att mycket är taget eller inspirerat av andra titlar ur ett spelmekaniskt perspektiv, men Ninja Theory visar att de (fortfarande) kan skapa ett fightingspel som rent spelmässigt kan stå på sina egna ben. Medan jag personligen blir avtänd på hur karaktärerna är designade, så är de kreativt gjorda, med vissa förbehåll – exempelvis är Bleeding Edge's ”maskot” en utklädd ninja från Brooklyn, vilket förmodligen är den mest (i alla fall inom dessa typer av spel) uttjatade och tråkigaste typen av arketyp som finns.



Röstskådespelet håller måttet och musiken påminner i det närmaste om den känslan man finner i snowboardspel eller varför inte Jet Set Radio Future. Kartorna ser fina ut och bjuder på en viss variation.

Men med detta sagt, så finns det förbättringsområden och oanvänd potential som jag förmodar kommer gå om intet, om inte Ninja Theory visar på en mirakulös upphämtning efter släpp.

Det första som man kan ta upp är innehållet. Bleeding Edge borde heta något i stil med ”Paper Thin” istället då meningsfullt innehåll lyser med sin frånvaro, och spelupplevelsen känns färdig efter bara ett par timmar.

Det finns idag två spellägen, att samla energikuber som man sen ska lämna in vid en kontrollpunkt, eller ett klassiskt Domination-läge där de två lagen slåss om hegemoni över ett par kontrollpunkter som ger löpande poäng likt i Battlefield. Släng in 5 kartor, inte mer, och det är allt som finns sett till spellägen i Bleeding Edge. Vid release fanns 11 karaktärer, varav en har tillkommit kort efteråt – en något tunn startgrop, speciellt då vi är bortskämda nuförtiden med digra karaktärsgaller i liknande spel.

I övrigt finns det inte så mycket att göra i innehållsväg. Man får lite uppgraderingar till sina respektive karaktärer, emotes, kosmetika till ens hoverboards (som man använder som en slags mount för att färdas snabbare under matcherna) och skins som är ofattbart torftiga och fantasilösa reskins av den ursprungliga designen. Inget rankedläge finns och är så vitt jag vet inte utannonserat. Sett till livslängd så håller därmed spelet inte särskilt länge, jag kände mig ganska nöjd och klar efter ett par dagar av spelande.

Kartorna ser som sagt fina ut, men designmässigt är de ganska platta och oinspirerade – det påminner en del om MOBAs med drygt tre ”lanes” som spelarna sipprar ut från, och med vissa undantag så finns det speciella designval på vissa kartor som jag tycker främst är där för att frustrera och distrahera en från matchen. Exempelvis finns det en karta där kontrollpunkten regelbundet bombarderas av missiler som tar 70% av din hälsa, eller en karta med tågrälsar där du dör direkt om du står i vägen för tåget, samt en annan karta där kontrollpunkten är ständigt på resande fot i en kloak, och bland annat går igenom ett elektriskt fält. Jag vill kontrollera kontrollpunkter i spelet och har gott om distraktioner i form av blodtörstiga motståndare, så att behöva jonglera ett ytterligare element är mest bara ett stressmoment och i värsta fall en källa för irritation och frustration.

Bleeding Edge lägger väldigt stor vikt vid laganda och påminner jämt och ständigt om att man ska spela som ett lag för att segra, vilket reflekteras både i hur spelet kommunicerar med en (exempelvis i tooltips), men också hur själva fightingen artar sig i praktiken. Spellägena ger poäng vid kills, men att ta över och försvara kontrollpunkter ger desto mer. Samtliga karaktärer tycker jag dessutom är ganska jämna sett till styrka, och matcher är sällan nagelbitare – antingen stampar man på det andra laget eller så blir man stampad på, mycket tack vare lagspel och att ett lag lyckas dra åt samma håll medan det andra inte gör det. Spelet belönar inte enstaka stjärnskott från vardera lag särskilt mycket, och det är väldigt svårt att bära laget på sina axlar om det så behövs – så har du ett oresponsivt och individualistiskt lag, så är du i princip körd.

Eftersom jag vid detta laget har lång erfarenhet av såna här typer av spel så hade jag det väldigt enkelt under flera matcher, och jag slutade sällan på en låg KDA-ratio. Men här är där det blir problematiskt – trots att jag relativt regelbundet utmanövrerade karaktärer så hade jag det väldigt svårt att faktiskt döda andra spelare, då alla karaktärer är hyfsat jämlika i styrka oavsett klass/roll, och det kändes mindre belönande att springa runt och plocka ensamma stackare som av någon anledning inte ville spela med sitt lag. För mig blev det ganska frustrerande, inte för att jag nödvändigtvis spelade dåligt, utan för att det kändes som att spelet begränsade min förmåga att dominera och bli till en hotfull spelare i mina matcher. Det gällde även andra som jag spelade med och emot, som dominerade – ensamvargar spelade som bäst i lag, vilket jag tycker begränsar hur man kan spela Bleeding Edge.



Jag saknade också en slags känsla av nedslag i matcher. Jag kände en viss vilsenhet i hur pass väl jag faktiskt spelade – jag kollade frekvent matchens poänglista för att orientera mig - och UI:n är rätt så anonym när det kommer till att visuellt berätta för spelare hur stor påverkan de har på matcherna. Stora ultis (vilket Bleeding Edge brister inom, jag tyckte de flesta ultis var rätt anonyma) har inte den ”oomph”-känslan som man kan känna i liknande spel som Overwatch och att dänga till sina motståndare med abilities och slag kändes inte så effektfulla som jag hade hoppats på. Att ha en matchkommentator som vrålar ”DOMINATING” eller ”QUADRUPLE” är otroligt ostigt, men det gör också att man känner sig lika bra som man är i stridens hetta.

Laddningstider tog ganska lång tid och en vanlig snubbeltråd för såna här typer av spel är att transitionen mellan spelmeny till väntan på att matchen ska börja och att matchen är igång är onödigt lång. Man får vänta upp till en minut fastän alla spelare är redo att lira, vilket kan bli hyfsat irriterande. Speciellt då timern börjar om om en person lämnar fem sekunder innan matchen börjar. Det här har jag historiskt sett i bland annat League of Legends, Overwatch, eller varför inte Battle Royale-spel som PUBG. Det är inte kul att vänta på att sätta igång och spela.

Det finns heller inget rollkösystem vilket är intressant med tanke på att det är ett lagspel som lägger stor vikt vid just lagspel, och ett lag som har en jämn, balanserad uppsättning av olika roller är också det som har bäst chans att prestera bra. Jag fann mig ofta i att spela med tre damage dealers som ensam support, och medan man kan försöka övertyga sina lagmedlemmar via röst eller chatt så är det oftast en uppgift bäst lämpad för Sisyfos.

För ovanlighetens skull är spelet i princip baserat på att spelas med en handkontroll. Det märks framförallt av i hur combat fungerar då det i princip inte finns några skillshots, och attacker är autolock, vilket känns skumt. Att man inte behöver sikta gör ranged-karaktärer speciellt bra, och det minskar också behovet av att man behöver spela bra. Det resulterar också i att dueller och fightingen överlag kan bli endimensionell - för att ge ett närliggande exempel som illustrerar vad jag menar, tänk om alla karaktärer i Overwatch hade Torbjörns turret. Det hade varit lustigt, men kanske inte så roligt i längden.

Slutsats: Det som slår mig är att Bleeding Edge, trots priset på 30 dollar, är ett ganska dyrt spel för vad det leverar som nog hade passat bättre i Free to play-format.

I dagsläget är det nämligen ett ganska ofärdigt spel som brister primärt innehållsmässigt, men också i hur det känns att spela. Det har några intressanta idéer, men känns ytligt och ofärdigt.

Man kan alltid prova det på Game Pass, men jag befarar att spelarbasen kommer dö ut snabbt. Men med Sea of Thieves i åtanke, som det jämförs med i viss mån, så kan det finnas potential beroende på hur mycket Ninja Theory tror på det. Allt som allt så känns detta som ett sidoprojekt som Ninja Theory jobbat på mellan Hellblade och det kommande Project: MARA.