Life Is Strange: True Colors

• Genre: Äventyr
• Släppdatum: 10 September 2021
• Utvecklare: Deck Nine
• Utgivare: Square Enix
• Plattform: PC/Switch/PS4/PS5/Xbox One/Xbox Series X/S/Stadia

Life is Strange är en kär spelserie för undertecknad och sedan den oväntade succén 2015 har jag följt de olika spelen så nära som jag kan. Life is Strange med Max i huvudrollen lyckades berätta en vacker, nostalgisk men också mörk berättelse i ett slags David Lynch-stuk som sög in mig i vardagsdramat i Arcadia Bay, och fångade essensen i vad jag tycker är tilldragande i småstadsdraman som annars avbildas väl i tv-serieformat.

Just det episodiska elementet, där ett nytt avsnitt släpptes varannan månad, gjorde att man upplevde samma gamla känsla av spänning och förväntan som när man väntade på nästa avsnitt av en storserie på TV4 när man var yngre. Vad skulle hända nästa kapitel? Dontnod skapade något unikt i mina ögon med Life is Strange.

Sedan dess har efterföljare fått lida av debutens succé, ett definitivt ok att bära. Spinoffen Before the Storm med Chloe i fokus (som för övrigt var Deck Nines första uppdrag, som nu verkar tagit över efter Dontnod) var klart godkänd och stävjade abstinensen som uppstod efter slutet av LiS. Det känns dock som att nostalgiglasögonen fallit av för egen del, då Life is Strange 2 var desto svagare och spirituella spinoffen Tell Me Why var en abrupt och oinspirerad fortsättning av Dontnod. Första spelet var en unik upplevelse, men skapade också orimliga förväntningar från mitt håll på uppföljare.

Så hur landar Deck Nines fortsättning, True Colors?

Jag kan säga såhär - True Colors landar faktiskt väldigt nära första Life is Strange, men det är flera delar som drar ned helhetsbetyget, och som visar problem med hur framförallt berättelsen vävs fram, och hur det episodiska upplägget kan behöva komma tillbaka.



I True Colors stiftar man bekantskap med Alex Chen, ett 21-årigt fosterbarn som hamnar i fiktiva Haven Springs i Colorado, efter att äntligen ha funnit sin bror, Gabe. Alex bär precis som föregångarnas protagonister på en speciell kraft - hon är empat, vilket gör att spelets huvudsakliga konflikter beror på känslomässiga reaktioner och hur man navigerar runt omgivningens ilska, rädsla, glädje och sorg. Som spelare följer man Alexs resa genom att acceptera sin förmåga som en samhällsnyttig kraft, och allt står inte rätt till i Haven Springs - där gruvföretaget Typhon står i centrum.

Spelets styrka ligger i atmosfären och paketeringen av berättelsen - röstskådespeleriet är på topp, karaktärerna är precis så mysiga som man blivit bortskämd med, musiken har en distinkt indievibe och Haven Springs fångar det idylliska småstadslivet med allt vad det innebär. Jag tycker spelmekaniken med att fysiskt känna av och bearbeta folks känslor är väldigt intressant och vissa ögonblick är faktiskt starka - jag blev genuint berörd av en konflikt där man fick stiga in i den fysiska representationen av en person som kämpar med en annalkande demens, och leda personen genom sin egen förvirring.

Berättelsen är i det stora hela klart godkänd - i grund och botten är det ett mordmysterium som börjar smått och som snabbt ökar i omfång. Men jag tycker det finns flera problem med hur den presenteras.



Första problemet är att spelet är väldigt kort. Jag tror inte någon titel i serien varit såhär kort - jag klockade in på runt 10 timmar, och då sprang jag ändå runt och letade efter easter eggs och drog ut på upplevelsen så mycket som möjligt. Att jämföra så har jag runt 30 timmar loggade på första Life is Strange, och Life is Strange 2 landade på drygt 20.

Längden i sig är inte ett problem om berättelsen också får ett rimligt slut under den tiden, men jag tycker att händelseförlopp kändes speciellt komprimerade, jag fick inte utforska relationen mellan karaktärer (som jag annars tyckte var intressanta!) tillräckligt, och upplevelsen fick därmed en något framstressad känsla. Många plot points introduceras men antingen slätas över, glöms bort eller följs inte upp.

Andra problemet kan jag känna är att True Colors är berättad på ett sätt som att den var menad som ett avsnittsdrama, fastän att det är ett komplett spel från start. Varje kapitel slutar i princip med en plötslig konflikt (som ibland känns som den kommer från ingenstans) och blir oftast löst med en deus ex machina-lösning, oftast baserat på en plötslig utveckling av Alex krafter. I vissa fall verkar det inte som att utvecklingarna hänvisas igen, och hur krafterna presenteras byter också skepnad genom berättelsens gång - från att vara känslor som man adopterar, till att man blir tankeläsare.



Sammantagningsvis så tror jag det huvudsakliga problemet med min upplevelse av True Colors är att det finns en bra berättelse i grund och botten, med roliga och intressanta karaktärer och en trevlig plats att utforska allting på, men spelet tillåter mig inte riktigt - känslan är lite som att man träffar och blir hembjuden av en härlig person som man fattar tycke för, men som vid hemkomsten svamlar friskt, inte tar sig tid att berätta sina historier och sen plötsligt har ett ärende de måste ta itu med och därför kastar ut en.

Hade True Colors varit lite billigare, säg 20 euro istället för 60 som är fallet på Steam i dagsläget, så hade det varit rimligt, men tills vidare rekommenderar jag att man väntar på rabatt och därefter ger True Colors ett försök.

Slutsats: Rent "rankningsmässigt" så tycker jag ändå att True Colors är den näst bästa titeln i spelserien efter debuttiteln, men det finns definitivt problem som håller tillbaka helhetsupplevelsen. En i grund och botten mysig berättelse med intressanta konflikter tack vare empatiförmågorna som protagonisten har, tillsammans med välskrivna karaktärer och en trevlig inramning skadas av en framstressad, kort spellängd som drar ned helhetsintrycket. Skaffa True Colors när den är billigare, inte till fullpris.