Recension: Tekken 6

1. Genre: Fighting
2. Släppdatum: 2009-10-30
3. Utvecklare: Namco Bandai
4. Utgivare: Namco Bandai
5. Plattform: PS3, Xbox 360, PSP
6. Multiplayer: Versus offline och online

Det har tagit Namco nästan 5 år att släppa uppföljaren till Tekken 5, men nu är den här. Har den långa utvecklingstiden gjort under och står det sig i den på senare tid hårda konkurrensen?

Jag är inte den största beundraren av fightingspel då jag tycker de oftast saknar egentligt syfte. Att bara köra igenom arcadeläget med varje karaktär, besegra en sex-sju motståndare och sedan vara klar har aldrig tilltalat mig. Inte heller är jag den som orkar lägga tid online eller mot kompisar och träna in combos. Visst spelade jag Dead or Alive 4 och Virtua Fighter 5 och tyckte de var helt ok, men de kan aldrig ge samma upplevelse som andra genrer i mina ögon.

Därför är det kul att Tekken 6 inte känns som ett klassiskt fightingspel tack vare sitt nya ” storymode” . I detta läget har Namco faktiskt lyckats med något som ytterst få, om något, fightingspel klarar av – att bygga upp en handling kring karaktärerna som känns tilltalande och får en att sätta sig in lite i Tekkenuniversumet. Det inleds dessutom med en sammanfattning av de första fem delarna så man inte är helt borta när det väl börjar.

Storyn är väldigt maffig för ett fightingspel och presenteras via filmscenarios renderade av spelmotorn, vissa uppemot 20 minuter långa. Handlingen kretsar runt två nya karaktärer, den söta, japanska och oskyldiga androidflickan Alisa och killen med det bästa namnet, Lars Alexandersson. Tydligen svensk, men både ser japansk ut och pratar språket. Kort sagt kan man säga att de är huvudpersoner i det globala kriget mellan den oerhört mäktiga tidigare Tekkenvinnaren Jin Kazama, nu med tyrraniska ambitioner, och hans biologiska far Kazuya Mishima. Även Heihachi och en del andra är olika djupt involverade i storyn. Jag gillar filmsekvenserna, det ger ett syfte åt spelet som tidigare inte fanns.

Mellan filmerna i storymode väljer man banor från en karta. Dessa banor utspelas sedan som ett Double Dragon eller Final Fight i 3D, du och en person till (tyvärr ingen co-op som det hade mått mycket bra av, men en patch i framtiden ska fixa åtminstone co-op online) springer framåt på en linjär bana och stöter på enklare fiender, allt från sumobrottare och björnar till militären och streetfighters. Det är hyfsat urflippat.

Genom att öppna kistor och döda fiender får man pengar och saker (kläder, svärd, solglasögon, hattar) som man sedan kan utrusta sig med för att få extrafärdigheter som extra eldskada, mer liv, mer skada. Det är ett litet RPG-element, och man ser dessutom annorlunda ut med nya kläder så det är ett kul tillskott. Det finns även tre mycket nyttiga vapen att plocka upp, ett metallrör, en eldkastare och en minigun. Hade förstås gärna sett större variation här. Kontrollen är dessutom under kritik, man har ibland svårt att få sin karaktär att slå dit man vill med tanke på att man ofta blir attackerad av fyra-fem grobianer samtidigt. Med R1 väljer man vem man attackerar men det är förstås inte jättesmidigt.

Varje bana avslutas med en eller, längre fram, flera bossar. När man besegrat dem låser man upp dem i arenan som är utsatt på världskartan. Man gör även karaktären tillgänglig i storyläget om man vill byta ut de två man för tillfället använder. Tyvärr, och ganska störande, så byts inte karaktären ut i mellansekvenserna utan man får se Lars Alexandersson (bah) och Alisa (yay!) hela tiden.

Det kan bli ganska enformig att slåss på dessa minibanor och checkpoints är ibland riktigt dåligt utsatta vilket kan leda till att man får spela om hela banor (5-10 minuter) om man dör på bossen eller tiden rinner ut, men det är ändå bättre än att bara spela arkadläget utan syfte. Belöningen för att klara av dessa Double Dragon-banor är storysekvenserna och framför allt egentligen, arenaläget.

I arenan kan man välja vilken av de smått otroliga 42 unika karaktärerna som finns och få en bakgrundsstory till varför de ställer upp i turneringen, presenterad via snygga handmålade sekvenser. Men det bästa av allt är belöningen man får efter att ha vunnit fyra (bara, tack och lov) matcher med en karaktär – nämligen riktigt läckra CGI-sekvenser som jag anser är måsten i fightingspel. 42 stycken sådana är inte fy skam, även om vissa är lite väl korta. Spelar man arkadläget utanför storymode däremot så får man inget för att klara det och måste ändå vinna sju-åtta matcher. Meningslöst.

Jag har inte sagt så mycket om gameplayet. Det beror på att jag klarat mig bra med mer eller mindre buttonmashing eller strategiskt valda slag och rörelser. Jag har inte behövt lära in några knappcombos utan maler ned fienderna med vanliga slag och sparkar på normal svårighetsgrad. Jag tycker det känns som Tekken brukar kännas. Man kan utföra slag i tre riktningar, lågt, maghöjd, och högt, och dessutom blocka och hoppa/hoppsparka. Visst finns dock specialattacker, bara man lägger ned tiden att lära sig.

Arkadversionen (som då är arkadläget i spelet) släpptes för ca två år sedan i Japan. Grafiskt blandar man och ger. Karaktärerna ser snygga ut med detaljerade ansikten och vissa banor ser väldigt grandiosa och livliga ut miljöer som kan förstöras, men en del andra ser ut som hästskit med lågupplösta texturer och dåliga effekter. Vattnet i den ständigt återkommande hamnbanan ser ytterst tveksamt ut. Tydligen ska spelet bara renderas i 576p om man har motion blur påslaget, vilket jag hade. Med motion blur avslaget är det 720p som gäller.

Samtidigt kan frameraten dippa till slowmotion i storyläget även om det inte händer allt för ofta. Man kan tycka att det borde hänt lite mer med tanke på utvecklingstiden men kanske har det att göra med att det är första gången serien släpps till flera plattformar, vem vet. Tekken brukade alltid vara ett grafiskt showcase, men jag tycker nog vissa äldre fightingspel ser bättre ut som helhet, däremot har Tekken ett fåtal scener som briljerar och visar potential.

Det har varit lite snack om laddningstiderna. Man kan välja att installera spelet på HDDn och därmed snabba upp dem. Jag tycker dock att det är alldeles för dåligt att man inte kan spela vidare direkt om man förlorar i arkadläget. En förlust innebär att du måste tillbaka till karaktärsvalet. Varför? Det är oförklarligt när man i andra spel kan göra en rematch på studs. Det laddar dessutom mellan filmsekvenser, vid checkpoints, efter varje minibana eller turneringsseger.. alla laddningstider gör sitt till för att bryta flytet även om det inte är så illa att det inte går att leva med.

Ljudet känns klassigt Tekken även det, inspirerat av Japan men med starka inslag av techno. Jag reagerade dock på den fria blandningen av japanska och engelska som karaktärerna pratar i storymode. Den ene snackar ibland på engelska och den andre på japanska, men de fattar alltid utan någon översättning. Är det inte enklare att båda pratar samma språk?

På det stora hela var sjätte upplagan av serien en bra upplevelse, mycket bra sett till genren. Jag gillade de ovanligt tunga storyinslagen, det retroaktiga Double Dragon-stuket minibanorna erbjöd samt CGI-filmerna kopplade till den stora mängden karaktärer. Det finns helt enkelt mycket att göra även i singleplayer. Däremot blir spelet ändå enformigt i stora doser, checkpoints var ibland frustrerande sparsamt utlagda, och grafiken är en mixad påse som de säger på andra sidan.

Som helhet dock, ett annorlunda koncept i en väletablerad genre som lyckas suga in oss som inte enbart är ute efter att lära sig combos och knappkombinationer. Jag skulle vilja jämföra det med Metal Gear Solid – i båda spelen vill jag åt filmsekvenserna mer än spelandet. Däremot är jag inte säker hur de som är ute efter just det kommer reagera på att så stort fokus lagts på storymode. En stark sjua får det.

+ Storyläget är intressant och ger ett syfte
+ CGI-sekvenserna är ännu intressantare
+ Stort antal unika karaktärer, alla med egen bakgrund och syfte

- Fler checkpoints tack!
- Storyläget fortfarande enformigt att spela i längden
- Laddningssekvenserna avbryter flytet även med installation

7/10 - Bra