Genre: Sport/Party
Släppdatum: 2009-10-16
Utvecklare: Sega
Utgivare: Sega och Nintendo
Plattform: Nintendo Wii och DS
Multiplayer: 4 spelare offline
Inför vinter-OS i Vancouver i februari kommer två förspel som brev på posten. Winter Sports 2010 släpps 27 november till HD-konsolerna medan man alltså redan i oktober kan spela vinter-OS på Nintendos konsoler.
Själv är jag mer en sommar-OS kind of guy. Skidsport och skridsko tråkar ut mig och den enda sporten jag finner någorlunda intressant är hockey. Dåliga förutsättningar? Må så vara, men spelet i sig ÄR ingen höjdare. Man kan tycka vad man vill om Mariokapitaliseringen men här är han och ett tjog av hans och Sonics polare med igen, lika pratglada som vanligt. AJMAWINNAR!
Efter en pompös introfilm kan man välja mellan två lägen i menyn. Antingen spelar man festivalläget där man själv eller i lag med en kompis spelar mot datorn efter ett bestämt upplägg med två grenar varje omgång över 16 omgångar. Eller så väljer man grenar fritt i det andra läget.
Grenutbudet täcker de flesta av OS-grenarna med sporter som bob, ishockey, curling, skidåkning, skridsko, konståkning, snowboard och ett par till. Varje gren i festivalläget introduceras först med en träningsbana där man får lära sig kontrollen. Därefter återkommer grenen flera gånger under festivalen och hinner bli tämligen uttjatad. Curling (som är så roligt) tvingades man spela fyra gånger: en gång i träning, en gång i tävling, en gång som ”drömbana” och en gång som bosstrid.
Drömbanorna betyder att sporten utspelas i något känt Mario- eller Sonicområde med vapen, föremål och speedboosters som en Mario Kart-klon. Ganska tröttsamma eftersom de ändå inte når upp till Mario Karts standard. Bosstrider innebär fighter i vanliga grenar mot en ”utmanare” som till exempel Bullet Bill eller King Boo som måste besegras för att man ska komma vidare.
I och med dessa partyvarianter och att man måste köra både träning och tävling så återkommer sporterna ständigt och deja vu-känslan infinner sig ganska snart. Det hjälper då föga att själva spelandet i varje sport består av nästan samma rörelser. Nu har jag inte kunnat låna någon bräda som spelet säkerligen gör sig bäst på eftersom det är Wii Fit-tider och alla var utlånade, men spelar man bara med wiimoten så handlar det om att vifta upp och ned, åt höger och vänster och rotera. I stort sett. Jag kan tänka mig att man får en annan känsla av att använda benen och fötterna, det är mycket mer naturligt trots allt. Men för er som saknar balansbräda så finns åtminstone ett alternativ, den är inte obligatorisk.
I skidåkningen ska man till exempel rotera wiimoten åt det håll man vill åka, hålla den nedåt för att öka farten/bakåt för att minska, och vifta uppåt om man vill hoppa. I skridsko viftar man istället rappt åt höger och vänster och lutar sedan wiimoten i kurvorna. Bob handlar om att vifta upp och ned snabbt under starten och sedan luta under resten av loppet. I curling kör man ett ”bowlingkast” i starten och sopar sedan genom att vifta åt höger och vänster. Ja ni förstår, det blir mycket av samma och man tröttnar ganska snabbt, inte heller är det utmanande att besegra datorn. Dessutom är kontrollen ganska vajig ibland, man har svårt att hålla sig på banan i slalom och hade säkert klarat sig bättre med en traditionell kontroll.
Ishockeyn skiljer sig genom att man vänder wiimoten 90 grader och styr på klassiskt NES-vis - passar med knapp 2 och styr med styrkorset. Men man skjuter inte med knapp 1. Istället måste man göra en helt onaturlig rörelse åt sidan som om man hystar wiimoten med två händer. Mycket underligt val. Ishockeyn kändes dock, precis som övriga sporter, simpel och inte i närheten av att simulera sporten. Naturligtvis inte heller meningen men jag tycker ändå det kunde gjorts mycket bättre även som arkadspel. Blades of Steel är bättre.
Mario & Sonic at the Olympic Winter Games lider av enorma laddningstider som förstör flytet och drar ned upplevelsen. I ett partyspel vill man inte sitta och vänta på att få spela, gästerna kan snabbt bli otåliga om de inte får börja vifta på saker och ting. I detta partyspelet får man titta på menyer mer än man spelar, och jag överdriver verkligen inte.
Först är det riktigt sega laddningstider när man ska starta en gren, sen ska banan introduceras, poängställningen visas, karaktärerna visas, sen ska man räkna ned till start.. Under spelets gång under träningsbanorna ploppar det fram meddelanden som visar hur du gör, även fast du redan lärt dig för länge sen. När du äntligen fått spela i ett par minuter ska det efteråt visas seger/förlorarscener, tabeller, poäng, du ska tillbaka till menyerna, toad ska säga sitt, och sedan kan du välja ny gren. Det blir helt enkelt förbannat ryckigt och irriterande.
Under spelets gång vinner man pengar som kan användas till att köpa kläder åt sin mii, information om de olika sporterna (varför jag nu ska betala för det när wikipedia existerar), och låtar. Man måste alltså köpa låtarna som är med i spelet för att få lyssna på dem (vilket dock kan vara bra eftersom man knappt hör dem över sfx.ljudet under spelets gång). Det finns dock fyra remixade versioner av klassiska Mario- och Soniclåtar som åtminstone var värda att köpas.
Mario & Sonic at the Olympic Winter Games är, utan balansbrädan för det kan jag inte uttala mig om, inget större tillskott till Mariofamiljen. På grund av sitt simpla gameplay, frånvaron av utmaning och sin korta hållbarhet (man spelar lätt igenom festivalläget på en dag) är det inget jag rekommenderar att spela själv. Samtidigt förstör de brutala laddningstiderna partystämningen så det fungerar inte ens som det. Spelet är inte horribelt, men det känns definitivt som ett spel man köper och sedan säljer efter en genomspelning om man känner att man måste testa. Det finns bättre partyspel.
+ De som har en balansbräda får användning för den
+ Småkul inledningsvis...
- ..Men det tappar charmen kvickt
- Laddningstiderna är grymt irriterande
- Håller inte länge
5/10 - Medelmåttigt
Skribent: Zoiler