Recension: Ratchet & Clank - A Crack in Time

1. Genre:Action/Plattform
2. Släppdatum: 2009-11-04
3. Utvecklare: Insomniac
4. Utgivare: Sony
5. Plattform: PS3
6. Multiplayer: Nej

Den eviga duon, den gulbrunrandiga lombaxen Ratchet och hans metalliska plåtburk till vän Clank är tillbaka för en tredje runda på Sonys Playstation 3. Berättelsen som började med Tools of Destruction och fortsatte med Quest for Booty avslutas nu med A Crack in Time. Och ska man lita på utvecklarna kan detta vara det sista Ratchet & Clank på ett tag så sug på karamellen medan den varar. Personligen tror jag på ett avslut likt Prince of Persias Sands of Time-saga, och att man sedan kommer tillbaka med nya idéer.

I A Crack in Times saga är Ratchet och Clank separerade. Clank har blivit tillfångatagen av den genomonda roboten Dr Nefarious, vars syfte är att i Clanks minne hitta nyckeln till Tidens Klocka, en tidsmanipulerande konstruktion byggd mitt i universums center (så när som på några meter). Varför han vill åt den är väl ganska uppenbart men eftersom vår käre doktor gillar pompösa avslöjanden får han själv berätta det. Hur som helst flyr Clank tidigt sin tillfångatagare och blir utsedd till klockans väktare och därmed universums beskyddare, med uppgift att laga tidsparadoxer och vakta tidens kontinuum.

Under tiden har Ratchet slagit sig ihop med den intergalaktiska, grönspandexklädda och framför allt supersmarta megahjälten Kapten Qwark i sin jakt på att hitta Clank, men det går snabbt åt fanders och Ratchet får hjälp från oväntat håll...

Även om det hänt förr är det lite ovanligt att duon inte är ihop. Man får utforska Ratchet och Clanks ursprung, får reda på mer om deras familj, och se att de är starka ensamma. I slutändan är det en berättelse om vänskap och vad man är beredd att offra för att rätta till de misstag man orsakat i det förflutna. Storyn, presenterad med mästerliga Pixarliknande mellansekvenser, är en stor del av spelets charm.

Ni som spelat tidigare delar i serien kommer känna igen mycket. Detta är min första upplevelse ihop med duon på PS3, men även jag känner igen mig från äldre titlar. Vilket inte är så konstigt, spelkänslan är i stort densamma – det handlar fortfarande om härlig humor, en skön story, hoppande mellan plattformar, pussellösning - och vapen, massor med vapen.

Det finns dock en del nyheter. Man alternerar mellan Ratchet och Clank. Clank är klart mer inriktad på pussel med relativt begränsad action, medan Ratchets gameplay är helt tvärtom. Clank har dock evolverat en del sen första gången man kunde kontrollera honom. Jag minns när han knappt kunde gå, än mindre hoppa, och behövde små robotar som hjälpte honom att ta ut de få fiender han stötte på. Nu springer, hoppar och propellerar han sig fram samtidigt som han fått offensiva kvaliteter i form av en stav som både kan slå ned fiender och returnera projektiler likt baseball. Plus att han kan sakta ned tidsflödet. Inte illa pinkat, Clank blir mindre och mindre sidekick för varje spel och är nu en karaktär att räkna med helt på egen hand.

Clank håller sig dock mest till pussel, fienderna ger aldrig någon utmaning. Pusslen är raffinerade, man är ju trots allt i Tidens Klocka. Genom att ställa sig på inspelningsknappar kan man spela in kopior av sig själv, en för varje knapp. Vad som händer då är att man får en minut på sig, när man sedan avbryter inspelningen och ”trycker på play” så ser man en holografisk clankkopia göra precis det man själv nyss gjorde! Ett nytänkande som ger knorr till pusselmomenten.

De svåraste pusslen i huvudstoryn involverade som mest fyra knappar. Med tre clanks som springer omkring simultant och utför det du själv utförde för ett tag sedan samtidigt som du själv måste ersätta dina inspelningar för att komma på nya lösningar så kan det bli lätt förvirrat om man inte har koll på saker och ting. Bra hjärngympa där andra spel bara kör ”tryck ned spaken för att öppna dörren”. Vill man så kan man dock skippa dem.

Däremot har de övergjort det med flera Trauma Center-liknande pussel där ens uppgift är att  scrolla runt en stor jordglob och laserdöda tidsparadoxer (tänk bakterier i Trauma Center). Tråkigt och alldeles för lätt.

En annan nyhet är sättet man tar sig fram på. Ratchet kan nu flyga sitt rymdskepp fritt mellan världarna i en tvådimensionell ekliptikan. När man ska till nästa värld flyger man bara till den planet man vill till, allt är dessutom utsatt på kartan och lätt att hitta. Och vill man inte flyga dit senare i spelet kan man warpa till de platser man redan besökt.

Det finns en hel del att göra i rymden mellan uppdragen, bland annat kan man åka till månar och leta efter Zoni (små varelser som uppgraderar skeppet och behövs för att komma vidare i spelet) eller guldboltar. Här ser man att de sneglat ganska starkt på Mario Galaxy då man springer omkring på månarna på samma sätt och utför uppdrag. Månarna är välgjorda, snygga, varierade och tillför mycket så inget dåligt med det.

Ratchet måste också ibland använda sitt skepp i rymdfighter. Dessa är dock så enkla att de lika gärna kunde skippat dem.

En stor behållning med Ratchet-serien har alltid varit de märkliga och välbalanserade vapnen man samlar på sig allt eftersom äventyret fortskrider, och A Crack in Time gör oss inte besvikna på den fronten. Ju mer man använder varje vapen desto bättre blir det (det ”levlar upp”) och som vanligt gör det spelet så mycket roligare eftersom man byter vapen ofta för att förbättra dem.

För att lägga till ytterligare variation kan man modifiera sina vapen genom att hitta modifiers. Exempelvis kan hagelbössan moddas så den skjuter spridda skott, dubbelt spridda, eller mindre spridda beroende på situation. Den kan även uppgraderas så den t ex använder granatsplitter med mera. Till slut kan man till och med måla sina vapen, lustigt beroendeframkallande. Summa summarum, striderna blir aldrig tråkiga eftersom vapnen aldrig blir tråkiga. Det går även att uppgradera armorn i tre faser och Ratchet själv får mer liv ju mer fiender som dödas.

Grafiken är så klart snygg. Men jag tycker den är lite fulsnygg, för även om det finns många imponerande aspekter (och man reser till så olika världar så man får se hela spektrat av vädereffekter, lava, ökenlandskap - you name it) så finns även blessyrer som gör det mindre vackert, såsom grönskan som jag inte alls fastnade för och fula vattenfall.

Effekter är däremot väldigt välgjorda. Vattnet ser mycket imponerande ut, och när Ratchet åker omkring i det (med sina jetstövlar som är ett mycket välkommet tillbehör för snabba resor) ser man hur vattenlinjer och cirklar bildas, och man kan bara tänka sig hur det suttit folk och studerat verkligheten för att det ska se så fysiskt äkta ut som möjligt. Rök, regn, snö och eld (gassande värmeeffekter!) ser också bra ut, och är som så mycket annat stiliserat.

Ratchet själv och alla invånare som befolkar planeterna är duktigt välanimerade och hjälper till att bygga upp känslan av att man är med i en tecknad film. När man panorerar kameran är det inte en helt silkeslen upplevelse, man märker att PS3:an får jobba (den utgår dessutom från 60 FPS så det är inte så konstigt). Däremot är det enormt imponerande att de lyckats bibehålla bilduppdateringen under vissa strider. När man slänger flera pulsbomber mot 30-talet fiender och de exploderar med massa skruvar flygandes överallt och eldvågor som sprider ut sig är det smått otroligt att frameraten inte påverkas nämnvärt.

Ljudmässigt håller det världsklass. Jag hade dock hört att svenskt tal skulle vara ganska bra i senaste Ratchet-spelet så jag tänkte testa när den ändå startade med svenskt tal automatiskt,  men jag bytte ganska snart när jag upptäckte att de översatte ”didn´t you hear the call to arms?” till”hörde du inte vapnet?”. Va? Vapnet? Det var ett av flera misstag redan under inledningscenen som visas under spelets obligatoriska 500 MB installation, och eftersom jag vill kunna förstå skämten bytte jag till engelska (genom att ändra inställningarna i PS3). Dessutom har engelskan röster från ett bredare spektrum medan de som spelat in det svenska talet verkar återanvända samma röstskådespelare flera gånger.

I övrigt är de engelska rösterna riktigt stämningsfulla, precis som det grymma soundtracket. Musiken passar alltid in beroende på vilken värld man besöker och när man flyger omkring i sitt rymdskepp spelas en del sköna låtar upp. Det är svårt att sitta still när discobollen gör sin grej. Men det är å andra sidan det den är skapad för. Likaså kan man lätt få rysningar när man med hög volym hör publikens jubel efter en tät seger i arenan (som tacksamt nog är tillbaka).

Det enda jag har att klaga på, utöver en önskan om lite fräschare gameplay till nästa gång, är kameran och siktet. Även om man kan trycka L2 och springa åt sidan med siktet mot fienden så är det inte direkt låst. Den hittar inte alltid dit man vill sikta fort nog, och eftersom det manuella siktet både tas fram för långsamt och gör en alldeles för seg så känner man inte att man har 100% kontroll. Förrän man får ett autosiktande vapen som man inte kan missa med.

Likaså är kameran lite irriterande ibland. Den återställer sig utan att man vill och hittar inte alltid rätt vinkel. Jag minns inte att jag irriterat mig på kameran i tidigare spel, men den här gången var den lite väl polygonrädd.

Egentligen inte så farligt, men man är så van vid att allt annat nästan är perfekt att man blir lite förvånad när detaljer inte sitter. Det skulle inte heller skadat med lite fler fiender, det blir mycket robotar till skrothögen.

Ratchet och Clank är ett sammansvetsat spel där man inte riktigt kan peka på en sak som gör att man spelar vidare. Det är istället uppbyggt av flera välgjorda faktorer men ingen riktigt dominerande. Vi har storyn och humorn som man vill se mer av, de varierade vapnen med sitt beroendeframkallande RPG-system, den småkluriga pussellösningen som byter tempo, plattformande och utforskning, samt, som alltid, teknisk briljans. Det är skönt, kul och familjärt att vara i Ratchets & Clanks värld och det finns en del att göra även efter man varvat det ca 10 timmar långa storyläget, inkluderat en upplåsbar extra tuff sistaboss om man samlar alla 40 Zonis.

Som vanligt när det gäller detta radarpar blir man inte missnöjd och det känns som Insomniac lär sig berätta sagor bättre och bättre för varje gång. Sug länge på den här karamellen, det kan ta ett tag innan vi får se lombaxen och hans kompis igen i nya färgglada äventyr. Och Qwark förstås.

+ Egentligen allt utom..

- Kameran och siktet som inte är vattentätt.

9/10 - Fantastiskt

Skribent: Zoiler