Silent Hill: Downpour

Ø Genre: Skräck

Ø Släppdatum: 2012-03-30

Ø Utvecklare: Vatra Games

Ø Utgivare: Konami

Ø Plattform: Xbox 360 II PS3

Staden som aldrig slutar att skrämma.

Skribent: Freezard

När det gäller skräckspel brukar det snackas om två serier: Resident Evil och Silent Hill. Medan den förstnämnda har utvecklats mer och mer åt actionhållet fortsätter Silent Hill att följa sitt ursprung och går på ren överlevnadsskräck. Sedan Konami själva slutade utveckla spelen har serien blivit alltmer kritiserad, och enligt mig nåddes botten i och med Homecoming. Denna gången är det tjeckiska Vatra Games som har fått uppgiften att utveckla det åttonde Silent Hill, och efter att ha spelat igenom Downpour måste jag säga att serien är tillbaka på rätt spår.

POSITIVT

Skräcken – Självklart är skräcken det viktigaste i Silent Hill. Det är ju därför vi spelar det. Glädjande nog är detta också Downpours starkaste sida. Har man spelat SH innan så vet man vad som gäller – psykologisk skräck som oftast inte är speciellt logisk och där oväntade saker händer när man minst anar det. Downpour lyckas väl med att leverera den där rysliga känslan som gör att man inte vill fortsätta spela men som ändå är så härlig. Mycket är det tack vare den fantastiska atmosfären; det är sällan man går runt och inte är rädd för vad som komma skall.

I Downpour är huvudtemat inte helt oväntat vatten, vilket man snabbt märker i och med det nya dynamiska vädersystemet. I tidigare spel har vädret aldrig förändrats, men nu när man ser skärmen bli vit och hör blixtnedslaget som tyder på en kommande kraftfull storm känns det hela mer levande. När regnet öser ner blir fienderna farligare och mer aggresiva, något som får en att aldrig känna sig säker ute på Silent Hills gator. Jag gillar verkligen temat, även om grafiken på själva vattnet har en del att önska jämfört med spel som BioShock.

När man väljer att starta ett nytt spel får man välja svårighetsgrad rent generellt, men även för pussel. Smidigt för de som inte gillar pussel eller att gå runt och leta efter föremål, då även de blir enklare att hitta. Jag måste dock säga att det inte är några svåra pussel vi pratar om, utan det är mer en grej som bidrar till mystiken. Jag valde Normal på båda svårighetsgraderna, något jag inte rekommenderar för vana spelare då det var lite väl enkelt. Hälsan regenereras nämligen upp till 40%, och det slutade med att jag hade 25 medkits till övers eftersom man inte möter fiender regelbundet. Det inte säga att jag aldrig dog, men det var oftare ett bättre val att hålla sig undan fienderna och vänta på att få upp hälsan än att använda medkits.

Storyn – Du spelar som Murphy Pendleton, en gång en lyckligt gift man som numera är skild, blivit av med sin son och dessutom sitter i fängelse efter att ha utfört vissa kriminella dåd. I den gripande introduktionsfilmen får man se när Murphy av någon anledning brutalt mördar sin före detta granne i fängelset och sedan förflyttas till ett säkrare fängelse tillsammans med andra intagna och en bitter officerare. Något händer dock under transportfärden och fordonet åker ner i diket, och det tar inte lång tid innan Murphy upptäcker att han har hamnat i Silent Hill. Nästa uppgift är att lämna staden, något som visar sig vara enklare sagt än gjort.

Storyn är riktigt bra och mystiken griper verkligen tag i en och gör att man vill fortsätta spela. För mystiskt är det; inte mycket av det som sker förklaras när man vandrar runt i den dimmiga och spöklika staden, och mycket av det som händer är väldigt spännande. Rätt som det är stöter man på en brevbärare som verkar veta allt och lämnar över ett brev där en hemlig avsändare vill att man ska bege sig till en viss plats, eller så hör man meddelanden till sig själv på radio som sänds av en afro-DJ någonstans i staden, och då och då dyker även den kvinnliga officeraren upp. Karaktärerna är få men intressanta och varför Murphy är associerad med vatten är något man bara vill få reda på. Dessutom slipper man besöka sjukhus som man annars alltid brukar göra i SH.

Sidouppdragen – När man väl kommer till Silent Hill märker man direkt på kartan att staden är ovanligt stor. Downpour är nämligen det största spelet i serien och innehåller en hel del utforskning i form av sidouppdrag. Dessa är helt separata från huvudstoryn och är var och en istället en ny upplevelse med sin egna lilla story. Ett sidouppdrag utspelas till exempel i en bank där larmet av någon mystisk anledning går, ett annat i en biograf där man ska hitta filmrullar för att till slut ta sig in i själva filmen. Uppdragen känns unika och är mycket intressanta och välgjorda. Då huvudstoryn är väldigt linjär är det dessutom kul att ha lite annat att göra.

Ljudet – För första gången i serien är musiken inte från Akira Yamaoka utan från Daniel Licht, mest känd för att ha komponerat temat till Dexter. Orolig kan man lugnt säga att jag var, då musiken brukar vara bland det bästa med SH, men jag måste säga att Licht har lyckats bra med att bidra till en spännande atmosfär. Det är inte som att låtarna står ut som de gjort tidigare, utan det är mer passande bakgrundsmusik, men det går inte att klaga på det. Dessutom är temat som spelas i introduktionsfilmen riktigt bra. Även röstskådespelet är välgjort och ger liv till karaktärerna, även om det som sagt inte finns så himla mycket av det.

Otherworld – Då och då förvandlas världen mitt framför ögonen på en, och man befinner sig då i Otherworld – något som funnits i alla delar i serien. Denna gång är dock världen berikad med vatten och aktiveras oftast också genom något som har med vatten att göra. Grafiken i Downpour må inte vara den bästa jämfört med andra moderna spel, men i Otherworld är den fantastisk. Den har sin egna häftiga stil och det är helt enkelt en cool plats att befinna sig i (de få tillfällena man ges). Här har man också fokuserat på lite mer plattformsaktiga element då man ofta ska försöka undvika fällor, och man blir även då och då jagad av ett odödligt monster. Ett kul moment som dock är enklare än det låter.

NEGATIVT

Stridssystemet – Det klart sämsta med spelet är stridssystemet. Det skiljer sig egentligen inte särskilt mycket från föregångarna, vilket är en dålig sak då actiondelen i SH i mitt tycke aldrig varit särskilt bra. I Downpour ligger det föremål överallt som man kan plocka upp och använda som vapen. Det behövs, för efter ett tag går ens vapen sönder. Det finns allt från stenar och murbrickor till hammare och brandyxor. På så sätt blir striderna varierande då man alltid har olika vapen, men samtidigt behöver man nästan aldrig använda ett dåligt vapen eftersom man ständigt hittar nya yxor och andra starka vapen. Det finns även skjutvapen, men på grund av att det knappt finns någon ammunition i spelet används de väldigt sällan.

Problemen börjar dock när man väl ska slåss. Det finns bara en attack, och fiendernas rörelsemönster är väldigt enkla att förutspå. Ofta väntade jag bara på att fienderna skulle utföra sina attacker, gick bakåt några steg för att därefter kontra. Man kan blockera, men då skadas ens vapen, och försöker man puckla på fienderna som en dåre blir de odödliga till slut och kontrar själva. Man vänjer sig dock, och att möta en fiende är inga problem, det är värre när man möter flera åt gången. Ibland blir man våldtagen utan att man kan göra någonting, vilket bara är frustrerande. Ändå är det något tillfredsställande med att sätta dit sista stöten i en fiende när de ligger ner, så det är verkligen inte helkasst, det kunde bara vara mycket smidigare. Sedan finns det också väldigt få olika typer av fiender, det är nog till och med så illa att man kan räkna dem på en hand.

Prestandan – Ibland undrar jag om jag spelar på en konsol eller på en PC. I Downpour laddas nämligen data in dynamiskt medan man spelar och prestandan blir väldigt lidande. När man går långsamt är det inte något större problem, men när man springer (och det vill man göra i ett sådant här stort spel), hänger inte konsolen med och det hackar till rejält. Ofta rent av fryser spelet i sekunder på grund av att data måste laddas in för snabbt. Uselt, då detta är ett konsolexklusivt spel och man mycket väl vet om begränsningarna i hårdvaran och därmed också bör optimera så att det flyter på bra. Jag har hört att Vatra Games gjorde detta för att korta ner övriga laddningstider, men det märks inte av alls då det tar löjligt lång tid att ladda om efter att man har dött eller när man går in i ett nytt område. Tekniska buggar har jag dock i alla fall inte hittat några av, men hela prestandabiten känns slarvig.

Sparsystemet – Jag förstår mig inte på det. Du kan inte spara manuellt, utan hela tiden när du springer runt står det ’Saving...’ i övre hörnan på skärmen, vilket borde betyda att spelet sparar ofta... eller? Uppenbarligen inte, eftersom jag flera gånger fått göra om 10-15 minuter av spelet då jag stängt av efter att jag trott att spelet har sparat, men så inte har varit fallet. Min teori är att sparsymbolen som visas hela tiden bara sparar statistik så som antal meter man har gått/sprungit, och när själva sessionen sparas har man ingen aning om. Inget jättestort problem, dock irriterande.

Vadå dåligt att döda monster? – Det finns sex olika slut i spelet, och tydligen är det negativt att döda monster istället för att springa ifrån dem. Har jag missat något här? Fienderna ser onda ut i mina ögon, och jag vill inte att de reser sig och följer efter mig efter att jag har slagit ner dem. Det är ingenting som förklaras heller, varken att det är dåligt att döda dem eller varför det är dåligt. Detta är bara ett litet minus, men ändå - spelet är dåligt på att förklara saker och ting.

Slutsats: Tyvärr finns det få renodlade skräckspel i branschen, men Silent Hill: Downpour är ett av dem som skräckfanatiker bör spela igenom. Storyn håller allt som allt hög kvalité med en badass huvudperson och vattentemat är ovanligt och intressant, ljudet bidrar starkt till upplevelsen även om låtarna inte är lika starka som tidigare, tekniskt sett är detta det snyggaste SH, dock lider det av prestandaproblem och något föråldrad grafik rent generellt, det tar en 15 timmar att klara av om man ska göra alla sidouppdrag (dessutom finns det sex olika slut och man kan spela igenom ett bonusuppdrag i andra spelomgången), det är dock lite för enkelt på Normal och stridssystemet är inget vidare. Det kan alltid bli bättre, men Vatra Games har varit serien trogna och skapat ett mycket bra skräckspel.

8/10 – Mycket bra