The Amazing Spider-Man

• Genre: Action
• Släppdatum: 2012-06-29
• Utvecklare: Beenox
• Utgivare: Activision
• Plattform: Xbox 360/PS3/PC/Wii/3DS/DS

Spidey är tillbaka i det öppna New York City, men håller sig trots det inomhus.

Man brukar veta ungefär vad man får med spelen baserade på Spindelmannen, oftast ett halvschysst och underhållande äventyr som inte är något ground breaking. Det har väl släppts minst fyra stycken under den här generationen och Beenox har sedan länge etablerat sig som primär utvecklare av serien.

Senaste Spiderman-spelet, Edge of Time, var ingen höjdare efter det trevliga Shattered Dimensions och nu när vi äntligen skulle få komma tillbaka till New York City och svinga runt i den fantastiska staden som vi gjorde i Spiderman 2 så hade jag en hel del förhoppningar.

Spelet utspelar sig några veckor efter biofilmen men man spoilar ändå rätt mycket om man spelar det, så det är rekommenderat att se filmen först. Storyn är rätt märklig i och med att det är Spiderman själv som ligger bakom infektionen av staden. Bara genom att vara i Oscorp-labbet i början retar han upp de mutanter, korsningar mellan djur och människa, som var ämnade för utrotning. Således flyr de och sprider viruset.

Därefter stärker han sin bild som en ”menace” i allmänhetens ögon ännu mer när han fritar Dr. Connors, a k a The Lizard i ett försök att hitta ett botemedel. Vilket spelet går ut på.

POSITIVT

Animationerna – Spidey har aldrig varit rörligare eller sett smidigare ut, den saken är säker. Det är en fröjd att kolla in de olika animationerna vad det än är han tar för sig. Han hoppar över kartonglådor i farten, slåss med hela kroppen, voltar upp för takkanter och springer upp för lodräta väggar med stil. Han ser också väldigt skarp ut när han gör det även om jag ogillar dräkten (gympadojor???).

Striderna – Okej, de har kollat på Batman. Det är en sämre kopia av Arkham City kan man säga. Men det är också det bästa Spiderman någonsin gjort, Man buttonmashar X för att slåss och Y för att hoppa undan. När man fått upp en combo utan att bli slagen kan man börja använda B och då kan det gå riktigt snabbt att ta ut flera fiender. Och det ser väldigt snyggt ut, även om mycket sköter sig självt som det känns.

Jag spelade på det svåraste och då behövs en hel del stealth eftersom Spiderman tydligen inte kan göra någonting om han möter någon som har pistol eller skjutvapen (och dör dessutom på två-tre träffar). Det är ju dåligt med tanke på att han egentligen bara borde kunna dra vapnet ur händerna på dem med spindelnätet eller akta sig för kulorna.

I vilket fall så har man även under stealthsektionerna kopierat Batman. Spidey hoppar upp i taket (bra att det går nu förvisso, gick inte i förra spelet) och kryper över fienden för att göra en stealthattack, som kan uppgraderas ungefär på samma sätt som i Batman.

Striderna är bättre än i tidigare Spidermanspel men sämre än Batman: AC.

Kontrollen – Det vill säga, med Spiderman-mått mätt. Kontrollen är fortfarande lite småjobbig och inte nödvändigtvis ett plus (hur jobbigt är det inte att behöva sugas fast på räcken och inte bara kunna gå ner utan att hoppa), men kameran är nog ändå bäst hittills när det gäller väggklättringen.

Presentationen – Den är som vanligt bra, det kommer den antagligen alltid vara med Beenox bakom ratten. Fast, de lyckades inte få med filmskådisarnas röster.

En riktigt kul grej, som jag tyckte var mer underhållande än spelet tbh, var alla låtsas-tweets som visades under laddningstiderna. Kul att se hur de försöker återskapa atmosfären på Twitter/forum:

”I’m a girl”.

”Hey, you wanna go out”?

NEGATIVT

Inomhuskampanjen – Vad gör man när man har en hel stad att utforska och svinga runt i? Jo, man sätter 90 % av kampanjuppdragen INOMHUS. Va? Varför? Ja, okej, vi har en stad vi kan svinga runt i och samla... serietidningar och avklara småbrott, som att någon snor en basketboll, eller fotografera Osbornmärken, men det är väldigt få storyuppdrag som utspelar sig i själva staden.

Jag förstår det inte. Vad är poängen med en stor stad att svinga runt i om man inte har någonting att göra i den? Hur kul är det att vara en graciös, nätsvingande superhjälte när man alltid är i trånga utrymmen?

Ett exempel är ett uppdrag när jag tvingas ner i självaste kloakerna för att spendera lång tid med att jaga en råttmutant, som givetvis flyr varje gång jag närmar mig. När jag väl kommer tilll själva bossfighten efter att ha slagit ner hans vedervärdiga råttkompisar så flyr han.. IGEN.. upp till stan. Nåja, äntligen är uppdraget snart slut tänker jag. Men ve och fasa, efter att ha jagat honom lite däruppe genom att följa råttorna på gatorna hoppar fjanten ner i kloakhålet IGEN och jag tvingas följa efter ner i de illaluktande, trånga utrymmena.

Ännu mer fantastiskt är att när jag kommer dit så slåss Oscorp-robotar som skickats ut för att ta livet av de förrymda mutanterna mot just sagda mutanter. Men när jag kommer dit så blir de bästa polare och gaddar ihop sig mot mig utan att bry sig om varandra längre. Jag får inte ens svinga förbi i all hast utan att de skjuter ner mig, trots att de var mitt uppe i en fight.

Det fortsätter sedan i ungefär samma stil, meningslöst med en öppen stad om man inte gör något i den.

Livlös stad och automatiserat nätsvingande – Att man befinner sig så sällan i staden kanske beror på att det är en torr och tråkig plats att vara på. Man kan inte interagera med människor, polisen reagerar inte ens när man står bredvid dem och skjuter nätbollar rakt igenom dem (trots att Spiderman just då var eftersökt för att ha fritagit Connors). Bilisterna rör sig i snigelfart framåt. Hoppar man i havet så kommer han på någon ursäkt för att hoppa ut igen direkt, det går alltså itne att simma. Och som sagt, det finns inget att göra egentligen.

Man kan svinga runt i staden men det är faktiskt väldigt automatiserat. Man bara håller in RT så går det inte att falla och man behöver inte sikta någonstans. Allting går på autopilot. Jag minns i Spiderman 2 när man behövde viss skill för att ta sig fram på ett snyggt sätt och man kunde variera sin hastighet. Nu känns det så fruktansvärt fördummat. Att ta sig upp på den högsta skyskrapan är ingte det minsta utmanande.

Sedan är det fortfarande roligt hur man kan svinga runt över öppet vatten eller en öppen park där det inte finns någonting i närheten att svinga i men man ska inte klandra dem allt för mycket – det händer nämligen även i serietidningarna.

Slutsats: The Amazing Spiderman lyckas, likt Edge of Time, inte nå upp till Shattered Dimensions. Man har kopierat många ideér från Batman och det hjälper faktiskt spelet, så jag ser inget fel i det. Men i slutändan faller det på att det inte alls är ett frisvingande New York man utforskar – utan en tråkig, livlös stad där nästan all action sker i trånga inomhuskorridorer och ett automatiserat gameplay som snabbt blir repetitivt. Roligast i början men har potential att underhålla fans.

6/10 – Godkänt